Vi bor i Göteborg så summan landar förmodligen runt 3.9-5miljoner.
Vår ekonomi är den motsatta än det “traditionella”.
Det är jag som är högavlönad, äger nuvarande boendet och har +600KSek på Avanza/Lysa medans sambon är för tillfället lågavlönad* och har 50% av vår gemensamma vinkällare som enda sparande/investering.
Känner också av att det finns en ekonomisk maktobalans som jag hoppas komma tillrätta med genom att se till att dela ägandet 50/50.
*=Han letar arbete som passar hans Masterexamen Sports science
1 gillning
Jag hade gett partnern halva boendet. Se det som att du ger pengarna till ditt barns förälder istället för till din partner. Om ni mot förmodan skulle gå isär, vill du att ditt barn ska bo hos en person vars ända tillgång är “en halv vinkällare”? Vill du inte hellre att han ska ha en rimlig möjlighet att ge ert gemensamma barn ett bra liv när barnet är hos honom? Du som högavlönad lär snart bygga upp ett stort kapital igen.
2 gillningar
Tack för att du/ni delar med er. För det första, låter som att utgångspunkten i att ni (kanske främst du) ska skydda era “ingångsvärden” gällande kontantinsats till bostad. Läser att du har fått bra tips i hur ni kan tänka kring detta samt hur upplägget kan komma att se ut.
Själv tycker jag alltid dessa frågeställningar är ganska så intressanta, mest för att de skiljer sig ganska så mycket kring hur vi hanterar hushållets ekonomi. Håller med tidigare talare, det är svårt att få en millimeterprecision i allt. I detta fall så sitter du på övertaget, genom ett tidigare boende som ger dig kapital. Därmed “förhandlar” du för att maximera ditt utfall, vid vad jag uppfattar som t.ex. ett scenario där ni går isär. Alltså att du ser till att din handpenning återbetalas till fullo vid ex. separation.
Tycker generellt att detta är ganska knasigt tankesätt, speciellt när man är i ett förhållande och ska bygga en gemensam framtid tillsammans.
Jag tycker att den här frågan är intressant. Det är svårt att se helt vad som är rätt eller fel. Att ett förhållande helst inte ska störas av olika ekonomiska faktorer är en bra poäng.
Min egen situation är sådan att jag äger vårt boende själv. När jag köpte det hade min sambo precis flyttat till Sverige och hade inga tillgångar i Sverige eller någon inkomst. I början var hon helt beroende av mig. Sedan har det successivt förändrats till det bättre. Vi bollade tidigt olika idéer om att min sambo skulle “köpa in sig” i vårt gemensamma boende men jag har nu mer eller mindre övergett dessa.
Min sambo har en vuxen dotter från ett tidigare förhållande. Iom att min sambo kommit till Sverige i vuxen ålder ligger hon ganska mycket “efter” ekonomiskt. Jag menar då inte bara att hon ligger ekonomiskt efter mig utan även efter en person med motsvarande utbildning och inkomst som har svensk bakgrund. Samtidigt är hon inte medellös utan äger en stor obelånad lägenhet i sitt hemland som hon hyr ut till ca 5% avkastning. Vi har en del funderingar kring den fortsatta hanteringen av lägenheten men tror det får bli en separat tråd.
Jag funderar på att längre fram köpa ytterligare en fastighet framöver, delvis för att ge min sambo möjligheten att över tid äga fastighet med den hävstång som billiga lån medför. Det här bygger förstås på att den låga räntenivån kvarstår och det finns ju inga garantier för det. Samtidigt tänker jag att en fastighet som ger avkastning ändå är ekonomiskt enklare att hantera än den fastighet man bor i. Jag uppfattar att min sambo i första hand behöver ha avkastning i form av utdelning. Att ha en massa pengar bundet i en fastighet är kanske långsiktigt bra men det hjälper inte så mycket om man riskerar att bli fattigpensionär. Då är det bättre att satsa på saker som ger avkastning i reda pengar.
Som det ser ut nu så är min fastighet relativt lågt belånad. När vi köpte var belåningen 43% och med dagens värdering är den 27%. Det gör att vår räntekostnad är förhållandevis låg och det har vi ju båda fördel av. Jag tar alla huskostnader kopplade till renoveringar och köp av inredning, annat än rena förbrukningsinventarier.
Skulle jag hypotetiskt ha flyttat ihop med någon tjej som haft förutsättningar mer lika mina egna skulle jag ha uppfattat modellen med skuldebrev som rimlig. Om ena parten har högre lön och mer kapital men båda går “all in” i bostadsköpet borde vinsten i normalfallet fördelas lika, med avdrag för skillnaden i insats från början. Skulle skillnaden vara enorm kanske någon annan lösning kunde vara motiverad men ändå i första hand en lösning som gynnar den svagare parten.
Jag tänker såhär.
Jag har hela mitt yrkesverksamma liv varit rationell med att inte köpa dyra konsumtionsvaror, kläder bilar etc utan använt pengarna till att investera i mitt boende dels för att bo bättre men även att bygga kapital. Då har jag fått välja bort saker som andra valt att spendera sina pengar på, skall jag nu då bara ge bort den halva för att vi skaffar barn tillsammans? Svar nej.
I praktiken har vi samma fortfarande, hon gillar att konsumera kläder,skor osv medans jag köper det jag behöver men jag gillar att spara i fonder och fortfarande investerar i boendet som hon inte alltid betalar.
Varför skall den som väljer att sprätta iväg sina pengar åka snålskjuts på den som väljer att att spara för framtiden?
Däremot betalar jag proportionerligt på hyran och mat efter hur mycket vi tjänar det tycker jag är helt ok (jag betala och tjänar mest). Sen har min sambo gått in som 50% ägare på huset vi köpte trots hon hade 0kr i insats , det är en rätt bra deal det även om vi avtalat bort hennes rätt till halva kontantinsatsen som jag gnetat ihop genom åren genom bostadskarriär men även spar och renoveringar. (Satte in 1 miljon) Dom pengarna har jag kämpat för så dom skall jag inte ge bort.
4 gillningar
Bra poänger. Jag var själv orolig för att min sambo skulle bli “konsumtionsmanisk” när hon flyttade till Sverige. I den öststat som hon kommer ifrån är fattigdom norm och alla typer av prylar mycket dyra i förhållande till normala lönenivåer. Begreppet “konsumtionssamhälle” var något som hon pratade mycket om i början. Det var något hon hade hört talas om men inte riktigt förstod vad det var för något.
För att förebygga den befarade konsumtionsmanin satte jag igång ett program för att uppgradera hennes garderob. Jag tänkte att om gapet mellan hennes egen nivå och normal svensk nivå kunde krympas lite så skulle det bli lugnare. Jag skulle också slippa risken för att behöva köpa mängder med dyra kläder till fullpris. På den här tiden var e-handel starkt växande och många e-butiker hade stora rabatter som de förmodligen förlorade pengar på. Jag satte igång och köpte saker på rea där jag iallfall kunde kontrollera prisnivån hyggligt. När vi sedan träffades på olika ställen, innan hon flyttat till Sverige, hade jag med mig en extra väska med nya kläder och saker. Så fick hon prova dem och det som inte passade tog jag med hem och skickade tillbaka. Det hela fungerade hyggligt. Att det fanns så sjukt mycket extrem-reor i e-handeln där och då var en avgörande faktor. Jag handlade mycket med 70-80% rabatt.
När verkligheten sedan kom på plats kunde jag konstatera att det inte blev så tokigt. Hon har fortsatt att handla mycket på second hand även i Sverige, precis som hon gjorde i hemlandet. Reor är hon också bra på att hitta. Några stora kostnader för prylar har aldrig blivit aktuella.
2 gillningar
Vi äger lika, jag har gått in med mer kontantinsats och vi har ett skuldebrev på motsvarande summa. Tycker det är toppen. Min sambo har ett eget kapital men jag tyckte inte det var sjysst att hon skulle tömma det helt när vi hade råd ändå.
3 gillningar
Tycker inte heller att denna fråga är helt enkel. Om den ena partnern väljer att avstå mer av sin konsumtion än den andra så tycker jag inte att det blir helt rätt att “ge” bort avkastningen på denna vid köp av bostad.
Det är inte lätt för alla att avstå konsumtion, men motivationen för att bygga upp ett kapital kan ju väga upp. Men om man ska månadsspara mycket med vetskapen om att delar av det kommer att ge 0 avkastning då man lånar ut det gratis till sin partner vid bostadsköp så förlorar man en del av den motivationen.
Samtidigt så köper jag att det kan bli komplicerat om man äger olika andelar av en bostad, det skadar ju lite bilden av att det är “vårt” hem. Att ha en ojämn maktbalans när det kommer till att diskutera investeringar i det gemensamma boendet och hur man ska väga individens insats i värdebevarande samt värdehöjande insatser blir ju onekligen komplext.
På pappret så kan jag ju tycka att ränta/avgift/underhåll är en boendekostnad och inte en investeringskostnad som ska delas 50/50. Eventuella investeringar i fastigheten borde kostnadsfördelas efter % ägande. Men då borde ju även den som äger mer lägga mer tid på förbättringar samt underhåll.
Vet inte om det skulle va mer rättvist om man lånade xkr till sin partner så att man äger 50/50. Och i det lånet så är ett villkor att det skall återbetalas vid försäljning av fastigheten och vinsten/förlusten från den ägarandel som lånet utgör av insatsen justeras med den andel av vinsten/2. Då får ju ändå den som lånar ut pengarna något tillbaka på det och den som lånar får ju ändå va med på eventuell vinst. Eller iallafall att lånet skall betalas tillbaka med inflationen påslaget givet att vinsten täcker det.
Är det din fru eller ditt barn du pratar om? “Förebygga konsumtionsmani”. Hon är väl vuxen och får göra som hon vill.
Du behöver ha kontexten klar för dig här. När man kommer till Sverige som “kärleksinvandrare” så har man initialt inte rätt till några bidrag över huvud taget. Beroendet av att bli försörjt av partnern ligger nära 100%. Skulle hon ha haft egna pengar eller tjänat pengar i någon form så hade det ju varit hennes ensak hur hon valde att hantera de pengarna.
När jag läser detta så ser jag ett rationellt resonemang som jag själv hade kunnat agerat ut i samma sits som du. När jag däremot läser det utifrån så får det mig istället att ifrågasätta… Nu vet jag ingenting om din sambo, men jag har på känn att det inte är en “sparguru”… men det låter som du redan innan insatsen förutsätter att det värsta kan hända (jag är exakt likadan) och det kan leda till en mindre romantisk och härlig resa för dig och din partner. I slutändan är det bara pengar… Vill bara säga att ett sådant resonemang i liknande frågor har tärt på mina förhållanden genom åren 
Lycka till
1 gillning
Är inte riktigt med på frågan här. Det här som jag berättat om handlar om saker som var aktuella för snart 10 år sedan nu. När man tar hit någon från ett annat land så är det alltid svårt att veta hur det kommer att falla ut, i en mängd olika avseenden. Jag känner ett antal personer som har tagit hit sambos från andra länder. När de bott i hemlandet har de varit begränsade och levt på ett givet sätt. När de plötsligt får fler möjligheter blir det för vissa väldigt viktigt att “leva lyxigt” och de spenderar då stora pengar på ett mindre klokt sätt. Andra väljer andra vägar. Det är klart att man kan känna varandra mer eller mindre bra sedan innan men jag tror inte att man helt kan förutsäga utfallet på förhand.
Så länge man tjänar pengar själv ser jag inga problem med att man har vissa dyrare vanor. Jag är själv inget lysande föredöme i alla avseenden heller. Däremot blir det lite jobbigt när man lever på en lön, har massor av behov som behöver planeras och samtidigt ställas inför kravet att köpa en massa dyra märkeskläder på fullpris.
Vi har så klart bråkat om en del saker under årens lopp, som alla gör, men pengar tror jag faktiskt aldrig att vi har bråkat om. Det har aldrig funnits någon anledning.
En jättesvår fråga tycker jag. När jag och min sambo köpte vårt första boende var våra ekonomiska förutsättningar helt olika. Hon hade haft möjlighet till bostadskarriär genom lån/förskott av arv från föräldrar. Jag hade
kanske 150k sparade men var student, och obefintligt ekonomiskt stöd hemifrån.
Första boendet köptes med fördelningen 1/3 respektive 2/3, plus skuldebrev. Renoveringen bekostades också procentuellt, och även vinsten vid försäljning fördelades så.
När vi köpte hus körde vi skuldebrev och 50/50. Jag var klar med skolan och vi hade två barn. Vi tjänar i princip lika mycket. Däremot kommer jag aldrig kunna “komma ikapp” hennes ekonomiska “försprång” .
Skillnad i ekonomiska förutsättningar i ett förhållande är ett spännande ämne!
Rent juridiskt så skulle bostaden delas lika mellan er, oavsett vem som har betalat vad, och oavsett vem som äger vad av bostaden, då den är köpt för att användas och bo i gemensamt, vid en eventuell separation.
Så, oavsett vad ni kommer fram till, så skulle jag rekommendera att anlita en jurist för att skriva ett samboavtal som avspeglar er intention. Det är känslomässigt lättare att göra i förväg än i efterhand.
Hej! Jag och min sambo har haft två genensamma boenden. Första boendet så gick jag in med hela kontantinsats och så lånade vi 50/50. Ägandet blev 60/40. När vi sålde så fördelades vinsten efter ägarandel. Vi köpte ett nytt boende med samma fördelning.
Nu har vi köpt nytt igen och ska sälja. Denna gången ska vi försöka äga 50/50 för att ta lika stor risk/möjlighet till vinst.
Min sambo och jag har pratat mycket om den här typen av frågor och landat i en uppdelning som funkar väldigt bra för oss. Vi hade väldigt olika ekonomiska förutsättningar när vi flyttade ihop; jag hade en hyffsad kontantinsats sparad med hjälp av investeringar under studietiden samt hjälp hemifrån, medan min sambo flyttade till Sverige med knappt mer än kläderna på kroppen och ett dyrt studielån från hemlandet (att jag fått helt gratis utbildning, nästintill gratis CSN-lån och fickpengar från Erasmus medans sambon själv fått pytsa upp för sin utbildning och allt som tjänats in på extrajobb behövdes till att täcka levnadskostnader är en bra påminnelse om hur priviligierade vi i Sverige är när det kommer till utbildning).
Vi äger en bostadsrätt 50/50 och har med hjälp av skuldebrev och samboavtal avtalat bort sambolagens bodelningsregler. Min sambo har lånat “sin” del av kontantinsatsen från mig och amorterar ner skulden med några tusenlappar varje månad. Eftersom sambon tjänar ca 50% mer än jag slår vi två flugor i en smäll - skulden betalas ner och storleken på vårt kapital jämnar ut sig över tid, och vi får ett jämnare kassaflöde. Det gör i sin tur att vi har ungefär lika mycket pengar att röra oss med och frågan om “ditt och mitt” eller bråk om att den ena eller andra lägger pengar på onödiga saker aldrig behöver uppstå.
Den dag vi säljer känns det självklart att vi delar lika på eventuell vinst. Jag hade inte klarat av att äga bostaden ensam med min lägre lön, och sambon hade inte klarat kravet på kontantinsats utan mitt kapital. Jag tycker att det är viktigt att se till bostaden och ekonomin i övrigt som något vi bygger gemensamt, samtidigt som vi väljer själva hur mycket vi vill spara vid sidan av. Gissningsvis kommer vi att ha ett liknande upplägg i nästa bostad.
2 gillningar
Otroligt bra formulerat och genomtänkt.