Känns som att denna diskussion pågår i flera trådar samtidig just nu, men jag slänger in mina tankar i denna.
Detta har väl egentligen redan sagts med andra ord, exempelvis genom @janbolmeson
men jag säger det med mina ord också, kanske främst för min egen skull och för att jag ska få en chans att formulera det i mitt egna huvud.
Det gäller att i så stor utsträckning som möjligt fråga sig själv vad olika nivåer av rikedom är värd för en. Låt oss säga att vi levde i en värld där alla som hade mer än en miljon på banken fick koppla in sig i Nozicks upplevelsemaskin där man upplever oändlig olycka (och låt oss utgå från att alla knasiga filosofer som påstår att detta vore en dystopi hade fel) medan de som hade under en miljon varje dag var tvungna att gå till tandläkaren där de fick okynneslaga sina tänder under ett par timmar utan bedövning.
I en sådan värld så kommer strategierna över och under miljonsträcket skilja sig markant för i stort sett alla människor. Någon som bara tjänar några hundra om året och har oändligt långt till miljonen kommer desperat att kasta alla sina pengar efter varenda högriskryptoprojekt de ser medan den som uppnått en miljon och inte kan få det bättre med största sannolikhet kommer att investera sina pengar i ett instrument så tråkigt att det får aktivitet att titta på målarfärg som torkar att framstå som en actionfilm regisserad av en ADHD-regissör.
Och såhär funkar det ju för varje enskild människa även i verkliga livet även om vi antagligen inte kommer att få se sådana här dramatiska ytterligheter. Istället gäller det att ta hänsyn till varje persons personliga pengar/lycka-graf och identifiera sådana saker som förändringen av avtagande nytta och var någon slags nu-vill-jag-typ-dränka-mig-i-en-sjö-punkt går.
Kanske kommer det att ändras i takt med att min förmögenhet (förhoppningsvis) växer, men i dagsläget så har jag en hyfsat väldefinierad punkt där jag tänker att ytterligare förmögenhet inte skulle påverka mitt liv det minsta medan en krympning av densamma skulle göra det. Således verkar det rationellt av mig att, enligt någon matematisk funktion som jag inte har plockat fram ännu, i takt med att jag närmar mig min brytpunkt också skiftar närmare och närmare en slags slutgiltig, extremt konservativ investeringsstrategi.
Jag vet som sagt inte om jag egentligen har sagt någonting som inte redan har sagts (antagligen inte, men jag hade ändå inget bättre för mig), men jag tycker bara att det är viktigt att verkligen ta i beaktande individens egna påverkan av mer respektive mindre pengar. Utan ett sådant beaktande går det inte att säga speciellt mycket.