Markowitz publiserade sig på 50-talet, länge sedan.
Förr: I en värld där obligationers försäljningsvärde sjunker när räntan stiger (vid högkonjunktur), men aktiebolagen inte är belånade, då fungerar en sådan diverifiering där aktier och räntor är negativt korrelerade. Aktier stiger då trots att räntan räntan stiger.
Modern tid: Bolagen finansierar sina projekt med lån för att snabbt förverkliga affärsplanerna, det gör aktiemarknaden känslig för när räntan stiger. Det blir dyrare att finansiera affärsprojekten för aktiebolagen när räntan stiger. Aktierna riskerar sjunka samtidigt med obligationspriserna.
Under mer moderna förutsättningar är något som levererar som en säker kontinuerlig avkastning (typ räntekonto) en bättre stötdämpare mot fallande aktiemarknad.
Sen skriver du att det skulle vara annolunda efter p.g.a. företag belånar sig nu men inte förr.
Företag har belånat sig oerhört länge. Men även om företag inte hade belånat dig före 50 talet men gjort det efter, typ från 70 talet och framåt redan haft en mätbart lång tidsperiod då t.ex 60/40 slutat fungera. Men det har den ju inte. Har ju fortfarande presterat än till idag.
Jo, och sedan dess har “räntedelen” blivit en “sparkontodel” istället. Huvudpoängen med inlägget var att beskriva min emotionella reaktion på Coronakraschen och fokus var inte så mycket på skatteoptimering, men du har helt rätt i att ett vanligt fondkonto är bättre för räntefonder än ISK.
Bara för att ekonomi inte är naturvetenskap så betyder inte det att olika teorier är jämnvärdiga. Det är fortfarande en vetenskap. Att Ray Dalio hävdar att emperin stödjer hans teori är inte signifikant över huvud taget så länge det faktiskt inte göra riktig forskning och peer review. Vi ser hela tiden folk som hävdar att de har räknat på det ena eller det andra som är annorlunda nu, men det är ju nästan aldrig det…
Finansiell teori säger också att det kommer finanskriser regelbundet med ca 10 år emellan. Men det betyder inte att man kan tajma för den delen heller. Och att då försöka göra samma sak på räntemarknaden blir ju bara fel. Bankkonto med insättningsgaranti tillför inte så mycket till en portfölj med aktier, om du ska ha en 100% ränteportfölj (buffert) så är väl bankkonto ok.
Finansiell teori säger att den förväntade framtida avkastningen är högre i början av en cykel än i slutet av en cykel. För varje % högre aktiemarknaden stiger sjunker den framtida förväntade statistiska avkastningen. Samma princip gäller för räntor.
Det betyder inte att man ska måste gå ur marknaden, men du måste vara medveten hur samtiden och marknadsläget påverkar din risk. Hur du ska investera beror på vilken risk du är villig att ta för eventuell framtida avkastning.
Finansiell teori säger också att marknaden är relativt effektiv och att därmed är den risk korrekt prissatt.
Vilket då leder till att räntepapper relativt aktier har samma prissättning på risk som andra delar av cyklerna. Eller att räntepapper inte är sämre relativt aktier nu än vid andra tillfällen.
De utgör en krockkudde, det är det som är det positiva med att de har en risk i sig. När aktier går dåligt så kan man förvänta sig att räntefonderna ska gå bra. Bankkontot har ju inga rörelser och kan därmed inte uppnå den negativa korrelationen som räntefonderna kan ge.
Finansiell teori säger ju samtidigt att man inte kan veta om man är i slutet av en cykel förs än i efterhand. Det finns ingen poäng i att spekulera kring om det är nu eller om 5 år cykeln närmar sig sitt slut
Det gör inte marknaden plötsligt inneffektiv. Det finns fortfarande aktiva investerare som allokerar kapital mellan tillgångar och prissätter risk korrekt.
Men om vi bara utgår från vad tråden heter så kan vi väl vara överens om att det är en aktiv marknadstajming att sälja räntefonder och ”köpa” bankkonto.
Sen kan man ju tycka olika om det är bra att tajma marknaden eller inte
Jag skulle snarare kalla det att förbättra den riskjusterade avkastningen.
Jag skulle tro att bankkonto med 1,05% ränta har bättre sharp-kvot än random korträntefond. Olika korträntefonder tycks ha allt ifrån -1 - 0,85. Öhman hade sämst, Spp hade bäst av de jag kollat upp.
Dock förstår jag inte riktigt uträkningen av sharpkvot för lunar bankkonto när standardavvikelsen är 0 (?).
Avkastning = 1,05
3 mån stadsobiligation = -0,19
(vilket enligt RT är det som normalt används i beräkningen)
För att det ska vara sant måste du anta att marknaden är inneffektiv! Vilket är precis det jag menar är ett felaktigt grundantagande!
För att sharpkvoten ska bli högre för bankkontot så krävs att någon annan (banken) tar och accepterar frivilligt en sämre sharpkvot. Helt enkelt eftersom om du går lång bankkontot måste banken gå kort samma konto!
Räntan du får på bankontot sätts som en marknadsränta från bankens sida.
Du kan räkna sharpkvot på bankkontot så får du tänka att standardavikelsen inte är noll om inte räntan är noll. Om räntan är noll får du kvoten noll genom noll som sharpkvot vilket är odefinerat, dock kan du räkna gränsvärden i det specialfallet.
Nu kan jag inte lunars affärsmodell, men den lär väl typ gå ut på att låna ut till kreditkortslån osv med 15-30% ränta samt få betalt för olika andra tjänster. Deras affärsmodell lär inte vara att köpa en korträntefond för inlåningspengarna.
Så vad är sharpkvoten uppskattningsvis på lunars bankkonto med 1,05%?
Det brukar ju ofta skrivas att korrelationen “varierar”. Tror tom Lysa specar nån form av förväntad korrelation.
Det låter mer för mig som potentiell icke linjärt beroende och en hel del stokastiskt.
Vi kan ju konstatera att räntepapper ombalanserat med aktier fungerat oerhört väl under mycket lång tid. Även tidsintervall som skulle innefatta en lång räntecykel.
Räntepapper står emot räntehöjningar och även till viss mån går bättre vid räntehöjningar:
Korta räntor är inte osäkra och här kan man inte prata om marknadstiming, du vet vad du får. Om räntan är 1% så får du 1% avkastning. Ändras räntan imorgon till 2% så kommer inte värdet att påverkas utan bara framtida avkastning.
Samma sak är sant för rörlig ränta/floating rate notes (FRN). Den ränta du ser är den du får och ändras räntan ändras inte värdet utan framtida avkastning.
Om vi tar en annan dimension, nämligen företagsobligation/räntor som inte har stabila utgivare (kan vara företag, opålitliga länder som argentina turkiet osv.). Detta kommer inte påverkas av räntan på samma sätt, men om räntan höjs så kommer ju risken för att utgivaren inte kan betala tillbaka öka. Dock är det ju så att om du har korta räntor hos riskabla utgivare så får du fortfarande högre ränta när räntan höjs precis om andra korta räntor, så värdet på dessa bör också förbli relativt konstant om räntan ändras
Inflationsskyddade ränteplaceringar har jag inte så mycket erfarenhet, jag tycker räntan är för låg och anser inte man räknar in inflationen på ett rättvisst sätt så jag är osäker på hur dessa agerar mot räntan. Man tycker dock att ökad ränta = ökad inflation så värdet på dessa borde öka?
Räntepapper som står emot räntehöjningar sämre:
Långa räntor, från säkra utgivare (stater som USA, Japan, Sverige, Storbritannien och Tyskland) men även från lite mera högrisk företag/länder. Dessa kommer sjunka i värde på grund av höjning i räntan och stiga vid säkning.
Långa räntor, från riskabla utgivare. Dessa kommer sjunka i värde på grund av höjning i räntan och stiga vid säkning. Förutom det så kommer de även påverkas av risken att utgivaren inte kan betala tillbaka som ovan men detta bör inte påverkas så mycket av räntan.
När det gäller den första kategorin, korta räntor och rörliga räntor så finns det ingen marknadstiming att prata om. När det gäller långa räntor anser jag att Yield To Maturity (YTM) ger en uppskattning om förväntad avkastning och denna har sjunkit. Jag är därför tveksam till att påstå att ändra fördelningen av räntor skulle handla om marknadstiming, utan risk vs reward för räntor är just nu väldigt dålig.
Beror ju på vad man menar med marknadstajming. Om man menar att förändra sin allokering mot ett tillgångslag p.g.a. man förväntar sig att risk-reward mellan tillgångsslag ska vara annorlunda än en fördelning som fungerat bra i 100 år. Ja då skulle jag kalla det marknadstajming.
Fullt möjligt att du anser det. Men det betyder också att du anser dig kunna värdera prissättningen mellan tillgångsslag (aktier vs räntor) bättre än marknaden i stort. Det är enligt mig inget annat än just marknadstajming, där du anser dig kunna värdera relativt mellan tillgångsslag bättre än marknaden baserat på nuvarande tillstånd.
Då har marknaden prissatt det så. Att då anta sig kunna värdera risk vs reward mellan tillgångsslag bättre än marknaden är effektivt det som behövs för att kunna förändra sin fördelning mellan tillgångsslagen. Baserat på nuvarande prissättning.
Det är alltså ingen skillnad på att värdera risk vs reward för specifika sektorer som mellan tillgångsslag. Annars måste man anta en marknadsinneffektivitet, som dessutom är till ens fördel.
Fast har det fungerat bra i 100 år? Många förespråkar ju en 70/30 fördelning medans det var en 60/40 fördelning som rekommenderades förut?
Det beror ju på hur prissättningen sker, man kanske jämför med andra ränteplaceringar. För korta räntor är det ju solklart att avkastningen är lägre, finns inte ens några tveksamheter.
Japp, jag anser att räntemarknaden har blivit inneffektiv. Jag har svårt att argumentera för en portfölj med 100% räntor, vilket jag skulle kunna göra när jag började investera när man kunde få 6% på bankkonto.