Meddelande som moderator
Ledsen att jag inte riktigt varit närvarande och kunde ta tag i den här diskussionen lite tidigare. Jag har tagit mig friheten att friskt moderera i den här tråden. Både genom att ta bort repliker jag upplevde inte bidrog till att ta diskussionen framåt på helt subjektiv basis och genom att ta bort vissa formuleringar som var lite onödigt skarpa och inte heller bidrog till det övergripande syftet.
Jag är för att vi har en diskussion, även av känsliga ämnen. Vad vi kan bli bättre på är att utgå från “jag”-perspektivet och se det som olika åsikter och inte som sanningar.
Med ovan sagt, så tänker jag personligen att vi absolut behöver hjälpa fler människor i arbete. Framförallt glömmer man ofta bort att utanförskap i form av arbetslöshet har en enormt stor psykologisk påverkan också. Mina föräldrar var invandrare i slutet av 70-talet så jag har sett både invandrare som ansträngt sig jättemycket för att få ett jobb och folk som inte gjort det. Utmaningen vi har som samhälle är ju att skapa fler vägar in på arbetsmarknaden.
Jag upplever det jättesvårt för många grupper att komma in (unga, outbildade, invandrare m.fl.). Vi som är inne har lite svårt att se det från tid till annan. Eftersom det är lätt att tänk “hur svårt är det egentligen” och så utgår vi från att det handlar om andra faktorer än det gör. Men det är en diskussion för en anna tråd.
Jag tror nämligen att väldigt få vill vara bidragstagare egentligen. I princip alla man träffar - rika som fattiga - rika människor i Sverige eller fattiga människor på landsbygden i östra Afrika - vill göra rätt för sig. Man vill bli använd, man vill komma till användning, man vill hjälpa andra. Det är ju för tusan ett steg i Maslows behovstrappa. Men när den vägen är stängd så behöver man lösa det på andra sätt. Tänk, inte ens kriminella vill att deras barn ska vara kriminella. Lite av att godheten faktiskt vinner.
Slutligen så tänker jag att:
- Högre skattetryck leder inte alltid till högre skatteintäkter. Finns en hel del forskning på det.
Samt att jag är ju urtypen för den som skulle kunna flytta från Sverige. Jag har ett jobb jag kan göra på distans, jag är välutbildad har egentligen väldigt lite som håller mig kvar i Sverige. Men helt ärligt, vart skulle man flytta? USA är inget föregångsland, vi i Sverige har sjukt sned bild av det landet. Inget annat europeiskt land är särskilt mycket bättre. Asien? Njae, många som varit där en längre tid är ju inga direkt fans. Det är typ Nya Zeeland eller Kanada, men skrapar man på ytan där så har de också problem. Jag tror att det är många gånger lite ett “gräset är grönare på andra sidan”.
Jag säger inte att vi är utan utmaningar, men det är ändå väldigt, väldigt bra i Sverige. Sedan ser jag ju att den större risken är som det egentligen kastar ljus på (i min mening) är vad händer om förtroendet för det svenska samhällskontraktet sjunker?
Det är ju det som är det farliga. Sedan kan det ske genom t.ex. militär, kriminalitet, invandring, sjukvård, lägre kvalitet på skola etc, lite beroende på vad som är viktigt för en själv och ens värderingar. Jag personligen t.ex. oroar mig inte för kriminalitet eller invandring lika mycket som för en sämre skola, svårare för ungdomar att få jobb eller att vi inte prioriterar vår militär etc.
