Jag är ensambarn. Eftersom jag + mina föräldrar även är introverta är det knepigt att veta vad som kommer av det och vad som kommer av uppväxten utan syskon, men jag gör ett försök.
- Under uppväxten behandlades jag tidigt som “vuxen” och fick ta ansvar för mig själv.
- Fokus har av naturliga skäl alltid varit på mig, vilket varit på både gott och ont.
- Jag har alltid haft mer av ett kompisskap med mina föräldrar.
- Jag har aldrig saknat syskon eller sett mig som “annorlunda” för att jag varit ensambarn.
Jag känner inte alls igen mig i att mina föräldrar skulle lägga sig i alla detaljer mitt liv, snarare tvärtom. Eftersom jag så tidigt fick ta eget ansvar har jag alltid styrt över mitt liv och hade de kommit med minsta pekpinne hade jag blivit vansinnig.
I mina samtliga relationer (män med syskon) har däremot alltid minst en förälder oombett försökt lägga sig i sin sons liv. T ex var de ska jobba, hur de ska vara osv. I en relation var dessutom syskon + mor så sammansvetsade att jag sågs som utböling innan vi ens träffats. Sedan tror ju jag personligen det har mest med föräldrarna själva att göra. Vissa måste “mikromanagera” sina barn helt enkelt - oavsett antal.
Jag är absolut konflikträdd, men mina föräldrar är också båda extremt konflikträdda, vilket förstås påverkade mig då jag ju såg deras beteende som standard. Det var ju inte så att jag inte upplevde konflikter med andra barn heller, växte upp i typiskt stort lägenhetskomplex med många nationaliteter och åsikter. Jag var oftast medlaren.
Tävlingsinriktad är jag definitivt, haha. Mina föräldrar är inte typen som klappar mig på huvudet och hyllar allt jag gör, vilket jag antar gjort sitt.
Fördelen med att vara ensambarn är att jag blivit lugn, tålmodig och trygg med vem jag är. Jag är genuint nyfiken på människor och är bra på att lyssna då jag gärna ger andra stort fokus (så jag slipper ha det).
Nackdelen är att i kombination med min personlighet och bakgrund så är jag ganska mycket av en ensamvarg. Jag har fått jobba lite på att passa in och “ta hjälp” av andra.
Den största nackdelen är nu när föräldrarna börjar bli skröpliga. Vi bor inte på samma ort och jag har svårt att hjälpa så mycket som jag borde. Som tur är har de ett eget kontaktnät av vänner och bekanta som stöttar.
För att summera tror jag personligen föräldrarnas påverkan betyder mycket mer än det faktiska antalet barn.