Jag var en en period tillsammans med en kvinna som både var ensambarn och uppvuxen i en annan kultur. Det som där och då blev tydligt var att hon alltid hade varit ”sina föräldrars projekt”, även i mer vuxen ålder. Hon var väldigt orienterad mot att vara föräldrarna till lags i allt.
Med syskon med i bilden blir sådana förhållanden svårare att upprätthålla. Även om man har föräldrar med en del märkliga ideer så ökar chansen att själv ändå ”bli normal” som vuxen.
Ett parallellt exempel är tre personer jag känner i Sverige som alla är uppvuxna som ensambarn i ”starkt frireligiösa hem”. De har en viss sorts framtoning som är svår att rama in riktigt. Jag skulle kunna använda ordet ”from” men ordet ”kuvad” skulle också passa. I teorin är dessa personer alltså ”normala” men jag uppfattar dem själv som skumma. De verkar ha svårt att etablera intima relationer. Kanske är sådant syndafullt, vad vet jag. De verkar också väldigt nära bundna till föräldrarnas värderingar och synsätt. De har alltså inte frigjort sig från sina föräldrar utan lever kvar ”i deras skugga” även i vuxen ålder.
Slutsatsen blir väl någonstans att man som ensambarn blir mer beroende av att ha ”normala föräldrar”. Har man inte det kan man lätt påverkas mycket av det och få olika svårigheter i livet som följer med upp i vuxen ålder.