Tack snälla för att du delar med dig om din process och verkligen beskriver vad ett beroende innebär.
Att det inte handlar om karaktär är jag helt enig med dig om, men det var fint att det lyftes fram då en del är av annan uppfattning…
I mitt fall är det ett beroende, precis som för dig. I perioder försöker jag övertyga mig själv om att det ”bara” beror på hur jag mår psykiskt (har c-ptsd som jag går i behandling för) och att när jag mår bättre kommer jag lättare kunna avstå.
Jag kan inte se att jag kommer kunna förhålla mig sunt till socker, men att det kommer vara lättare att hålla mig ren, färre återfall, kortare tid. Typ.
Jag var med i en studie för behandling av sockerberoende. Jag hade ändå kommit ganska god väg i läkningen av tillit till andra, men jag hade inte mycket förtroende för ledarnas kompetens. Det handlar inte om att de sade saker jag ogillar, utan det var enormt godtyckligt och även om de ansåg sig må väldigt bra helt utan kolhydrater upplevde jag det inte så när jag träffade dem…
Får jag fråga om du är helt ren från alla kolhydrater? Glutenfri? Inga havregryn, ingen pasta/ris osv? Inga baljväxter?
Jag har hållit mig ren ”längre” perioder. Kanske sex månader ungefär. Det har varit olika anledningar till att jag lyckats bryta, och olika skäl att jag fallit tillbaka. Men gemensam nämnare för återfallen är främst stark triggning av min ptsd, och därav att jag hoppas att det ska bli bättre i framtiden.
Det är främst stödet/gemenskapen med andra jag behöver, tror jag. Jag kollade upp diverse 12stegsprogram för något år sedan, men hela formen avskräcker mig. Även om en inte behöver tacka gud, är jag enormt känslig för upplägget då jag ser alltför många paralleller med det frireligiösa jag upplevt och det blir svårt att läka i en för mig triggande miljö, om du förstår hur jag menar?
Jag har försökt hitta annan beroendebehandling, men utan framgång. Jag har gått känsloregleringsterapi för att hantera självskadeproblem och destruktiva beteenden, vilket fungerade bra på andra områden (delvis sockret också när jag var i programmet så att säga). Jag har också gått i stödgrupp för orsakerna till mina trauman och det var väldigt givande, men då fanns inga krav eller förväntningar på mig, att göra något för någon annan.
Får jag fråga hur du upplevde 12stegsprogram? Är det mycket att vara tillgänglig för andra, ge tillbaka när en själv kommit tillräckligt långt i sin process osv?
Stort tack för att du tog dig tid att skriva så långt och innehållsrikt!