Jättebra att du får hjälp! Och väljer att ta emot den!
Jag hoppas det går bra för dig, och att du hittar det som funkar för dig.
Ett enda litet råd vill jag skicka med, och det är att inte ge upp!
Egentligen är det obegripligt hur svårt en del av oss har för att prioritera oss själva före annat och andra.
Ta hand om dig! 
Både jag och @simino har skrivit i ett par trådar om Gretchen Rubins test The Four Tendencies, bland annat här:
Det kanske kan vara till lite hjälp för det kanske kan ge dig lite hint om hur du ‘riggar systemet’ på bästa sätt för att ge dig själv så goda chanser som möjligt att lyckas.
I övrigt önskar jag dig just det: varmt lycka till!
Tack för ditt svar 
strongt av dig att bryta med sockret!
Och dina belöningar lät härliga hoppas du får det bra på dina kommande utflykter, och njuter av att du tar hand om dig!
Spännande! Tack för tips
Tack snälla för de orden
Ta hand om dig du också 
Tack snälla för tips! Så intressant.
Jag har ju dribblat runt en massa inom psykiatrin med att lära mig att göra saker för min skull, utan kontroll av andra eller för att vara duktig inför andra… men något håll lär jag ju dra mer åt.
Jag ska kolla igenom vad testet visar för mig 
Tack 
Det enda jag kunnat köpa mig till som för egen del gett verklig motivation och varaktig livsstilsförändring är ett gymkort på ett lyxigt gym med tillhörande frukost. Då kommer jag upp tidigt för att jag älskar hotellfrukost och sen tränar jag när jag ändå är där. Det påverkar tyvärr inga andra vanor än just träning. Men funkar för den delen.
Wow! Låter grymt lyxigt 
Jag håller mig till Friskis 
och närmsta parkerna/skogarna.
Mitt exempel: det senaste året har jag börjat gå till en ganska dyr men riktigt duktig barberare. Under uppväxten blev jag alltid klippt hemma och när jag flyttat hemifrån skaffade jag trimmer och bara rakade det kort själv. Jag besökte inte en frisör för första gången förrän jag var över 25. I början tittade jag efter billiga möjligheter - såg detta som en rent klinisk grej som bara behövde bli gjord då och då. Sedan bestämde jag mig för att gå till ett ställe som kostade mer än dubbelt så mycket, och nu kan jag inte vara utan det. Det har blivit del av mina rutiner att gå några gånger i kvartalet, det har gett nya sociala kontakter och jag blir riktigt snyggt klippt vilket höjer självkänslan.
Min partner fick ett tips som också hör hemma här: köper ett gott mousserande vin vid varje eller varannan löning. Vi dricker nästan aldrig alkohol annars men då känner man sig riktigt rik och har inget emot att ha en sparkvot på över 50 %.
Tack snälla för svar. Låter väldigt inspirerande och i stil med vad jag är ute efter
Härligt att höra hur du numera verkligen uppskattar din dyra klippning, för det är den ”spärren” jag behöver komma över tror jag. Att njuta av det jag faktiskt unnar mig, istället för att tänka att det finns billigare alternativ/att pengarna kunde använts till annat (vilket i slutändan tex blir godis som inte ger mig något bra på lång sikt). Massage är det som jag börjat sikta in mig på, nu ska jag ”bara” välja ut ett ställe att prova…
Abstinent från socker i 487 dagar så hoppas på att kunna bidra lite med hur det gått för mig.
Till att börja med så är det viktigt att prata om samma sak. Är det ett beroende, en riskkonsumtion eller normal konsumtion?
Beroende är när det blir oönskade konsekvenser av konsumtionen. Lider du av beroende har du en sjukdom som påverkar dig fysiskt, psykiskt och känslomässigt. Sjukdomen är progressiv och obotlig.
Riskkonsumtion är något tillfälligt. Det blir kanske extra mycket sötsaker under julen, men i januari återgår en till att bara äta sött ibland.
Normal konsumtion är att kunna äta lite av allt. Kunna sluta äta även om det finns möjlighet att fortsätta. Om en beroende och en “normi” sitter på ett café kommer den beroende vela äta upp “normisens” bakelse om hen inte vill ha den själv.
Många som är beroende har en otroligt stark vilja och karaktär. De provar alla möjliga sätt för att få kontroll över sitt ätande: dieter, viktminskningsprogram, överdrivet tränande m.m. Trots ansträngningarna får de inte kontroll över sitt ätande och tänker att “om de bara hade bättre karaktär”.
Utan rätt metod för att hantera problemet blir det omöjligt. Försöket att lösa en andragradsekvation utan att känna till PQ-formeln eller kvadratkomplettering blir väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, även om en sitter med pennan i handen långt in på nätterna. Viljan finns, men inte lösningen.
För mig som akademiker ville jag förstå vad beroende handlar om och varför jag gång på gång begick självbedrägeri genom att lova mig “det här är sista gången” eller “imorgon kommer jag ta tag i det här”, bara för att även nästa dag, eller nästa vecka hamna tillbaka i det osunda ätandet.
Jag lyssnade på poddar och läste en bok om sockerberoende. Successivt började jag få en förståelse för att det inte räcker med bara vilja och envishet, jag behöver något mer.
I januari 2020 hade jag läst tillräckligt och bestämde mig för att göra något åt detta. Jag började med att göra ett gratis screeningtest hos en sockerberoendeterapeut. Där hade jag fem ja-svar av sex möjliga på mat- och sockerberoende och det räcker med fyra för att indikera detta. Jag erbjöds plats på en behandling, men kände att jag hade tillräckligt med kunskap, vad jag behövde var verktyg. Beställde en matplan vilket innebar att jag fyllde i en lång lista på frågor kopplat till mitt liv. Därefter fick jag en plan för hur mycket av fett, protein och grönsaker jag ska äta till varje måltid, råd och tips kring hur jag ska tänka kring maten och några grundläggande recept (som jag fortfarande nästan tre år senare använder). Nästa steg blev att jag sökte mig till en tolvstegsgrupp och började gå på möten.
Matplanen lade grunden till min förändring och i samtal med andra släppte en stor del av tabun kring hur jag betett mig. Istället för att skämmas kunde jag tillsammans med andra skratta åt hur vi betett oss när vi varit aktiva i sjukdomen.
För en “normi” är det omöjligt att förstå vad som händer hos en beroende som utsätts för drogen. Maktlösheten som aktiv i ett beroende går inte att förklara. Beroendet och jakten på drogen tar verkligen över allt: familj, arbete och till slut livet.
Om och när vändpunkten kommer går inte att säga. Inom tolvstegsgemenskaper sägs det ibland att en måste komma till sin personliga botten för att inse maktlösheten inför sjukdomen. “Ge upp inför beroendet.” Först då, genom att ta hjälp av gruppen och tolvstegsprogrammet, går det att successivt ta sig upp från brunnen en grävt för sig själv.
Köplunch istället för låda, hämtmat istället för att laga någon dag i veckan, laga godare/bättre/dyrare mat hemma, städhjälp, robotdammsugare, gymkort, träningsprylar för hemmaträning, rolig elektronik som bra hörlurar, tv-spel eller nytt grafikkort, ett aktivitetsarmband eller aktivitetsklocka, en streamingtjänst med bra serier.
Beror lite på vilka beteenden man vill uppmuntra hos sig själv. Ett gymkort eller träningskläder skickar ju en annan signal än en streamingtjänst. Så vill man bli mer aktiv och vet med sig att man tenderar att fastna i tv-soffan så kanske man vill belöna sig med något mer aktivitetsbetonat och tvärtom.
Tack snälla för att du delar med dig om din process och verkligen beskriver vad ett beroende innebär.
Att det inte handlar om karaktär är jag helt enig med dig om, men det var fint att det lyftes fram då en del är av annan uppfattning…
I mitt fall är det ett beroende, precis som för dig. I perioder försöker jag övertyga mig själv om att det ”bara” beror på hur jag mår psykiskt (har c-ptsd som jag går i behandling för) och att när jag mår bättre kommer jag lättare kunna avstå.
Jag kan inte se att jag kommer kunna förhålla mig sunt till socker, men att det kommer vara lättare att hålla mig ren, färre återfall, kortare tid. Typ.
Jag var med i en studie för behandling av sockerberoende. Jag hade ändå kommit ganska god väg i läkningen av tillit till andra, men jag hade inte mycket förtroende för ledarnas kompetens. Det handlar inte om att de sade saker jag ogillar, utan det var enormt godtyckligt och även om de ansåg sig må väldigt bra helt utan kolhydrater upplevde jag det inte så när jag träffade dem…
Får jag fråga om du är helt ren från alla kolhydrater? Glutenfri? Inga havregryn, ingen pasta/ris osv? Inga baljväxter?
Jag har hållit mig ren ”längre” perioder. Kanske sex månader ungefär. Det har varit olika anledningar till att jag lyckats bryta, och olika skäl att jag fallit tillbaka. Men gemensam nämnare för återfallen är främst stark triggning av min ptsd, och därav att jag hoppas att det ska bli bättre i framtiden.
Det är främst stödet/gemenskapen med andra jag behöver, tror jag. Jag kollade upp diverse 12stegsprogram för något år sedan, men hela formen avskräcker mig. Även om en inte behöver tacka gud, är jag enormt känslig för upplägget då jag ser alltför många paralleller med det frireligiösa jag upplevt och det blir svårt att läka i en för mig triggande miljö, om du förstår hur jag menar?
Jag har försökt hitta annan beroendebehandling, men utan framgång. Jag har gått känsloregleringsterapi för att hantera självskadeproblem och destruktiva beteenden, vilket fungerade bra på andra områden (delvis sockret också när jag var i programmet så att säga). Jag har också gått i stödgrupp för orsakerna till mina trauman och det var väldigt givande, men då fanns inga krav eller förväntningar på mig, att göra något för någon annan.
Får jag fråga hur du upplevde 12stegsprogram? Är det mycket att vara tillgänglig för andra, ge tillbaka när en själv kommit tillräckligt långt i sin process osv?
Stort tack för att du tog dig tid att skriva så långt och innehållsrikt!
Tack snälla för förslagen
Träningskort och kläder samt aktivitetsklocka har jag redan (och använder ).
Så jag tänker att det jag vill åt är något som också ger avkoppling och känsla av att unna/lyx, tex städhjälp, hämtmat etc. Men även massage lockar - och kanske ger lite ro i kroppen för att orka stå emot.
Eller så får jag helt enkelt investera pengarna pronto så de inte är tillgängliga helt enkelt 
Ge dig en belöning som ger dig bättre mentalt välbefinnande! Några exempel:
*Städhjälp. (Tex att om du klarar dina mål under året så tar du in en städfirma för rejäl julstädning.) Dubbel glädje dels i att slippa ett tråkigt jobb, dels i att man mår bättre i en fräsch omgivning.
*Upplevelser. Tex musikal, opera, konsert… Förundran får oss att må bra.
*Massage funkar alltid. Oxytocin är bra!
Jag delar gärna med mig av min resa. Det är ett sätt för mig att hantera sjukdomen. Få en påminnelse om hur det var innan jag blev abstinent. På våra möten säger vi alltid att nykomlingen är den viktigaste personen i rummet och vi menar också det.
Vänner i tolvstegsgruppen har sökt hjälp via vården, men det finns tyvärr i Sverige en oförståelse för sockerberoende. Det finns de som remitterats utanför den vanliga vården, men det är väldigt sällsynt.
I matplanen som jag fått står det olika livsmedel som kan fungera för mig. Några fungerar väldigt bra, medan andra är gränsfall. Vi är väldigt olika kring vad som ger ett sug eller inte. För många är mejeriprodukter generellt triggande och då särskilt ost.
De enda kolhydraterna som jag äter är från grönsaker. Inga spannmål, inga baljväxter, ingen stärkelse, inte socker (oavsett form) och inte heller sötningsmedel (som ger mig ett sug).
För att få en förståelse för sjukdomen kan jag rekommendera boken Sockerbomben 3.0 av Bitten Jonsson och Pia Nordström. Den gav mig en större förståelse för sjukdomsbilden och genom att läsa andra böcker som behandlar beroende fick jag upp ögonen för hur viktigt det är att hela tiden arbeta med sjukdomen.
Beroendesjukdomen kan ses som en tredelad sjukdom: fysisk, mental och känslomässig. Den fysiska delen är en form av allergi där kroppen påverkas. Genom mätningar i hjärnan går det att se att en sockerberoende reagerar betydligt kraftfullare på socker jämfört med en “normi”. Den mentala besattheten gör att en beroende inte kan sluta när hen väl börjat. Det finns ingen spärr. Ibland går det att bara ta en bit av ren viljestyrka, men nästa gång går det kanske inte lika lätt. Något som kan vara svårt att ta till sig är den känslomässiga delen av sjukdomen. För mig har sockret varit ett sätt att försöka skapa kontroll över mina känslor. När jag varit glad har det varit ett sätt att fira, när jag varit ensam har det varit ett sällskap och när jag varit ledsen en tröst. Istället för att lära mig att hantera känslorna som “vanliga” människor har jag vänt mig till sockret för att styra dessa.
Andligheten i en tolvstegsgrupp är ett sätt att hantera den känslomässiga delen av sjukdomen. Genom att påminnas om att jag inte kan styra andra människor, mina känslor eller vad som händer i mitt liv blir det lättare för mig att släppa kontrollen (och sockret som jag använt för att tillfälligt få kontroll). Om inte jag har kontroll, vem har då det? För att svara på den frågan används begreppet Gud inom tolvstegsprogrammen. För många kan det vara väldigt avskräckande och jag förstår verkligen det oavsett om en är agnostiker eller har vuxit upp frireligiöst. Vad som innefattas inom begreppet Gud är verkligen upp till var och en.
Jag hade inte kontroll över hur jag konsumerade socker. Kunde ena dagen säga att det här är sista gången jag köper det för att nästa dag fortsätta, trots föregående dags löfte till mig själv. För mig blev det tydligt att det finns något som är större än min egen vilja. Jag ville verkligen inte fortsätta äta, ändå gjorde jag det. Gång på gång. Genom att ta till mig begreppet Gud blev det lättare att förstå att det inte handlar om min vilja utan att det finns någon kraft som är större än så. Som ingenjör ser jag att det alltid finns krafter och motkrafter. Den ena kraften kan vi kalla för Beroendet och motkraften blev för mig Gud.
Tolvstegsprogrammet blir väldigt mycket vad en gör det till. För mig blev starten mötena, att få möjlighet till igenkänning med andra. Möjlighet att reflektera över mina tankar, känslor och handlingar, likaledes andras. I början gick jag på möten flera gånger i veckan. Det blev ett sätt för mig att successivt acceptera den jag är och ett sätt att långsamt hitta den jag är utan sockret som lösning på alla känslomässiga problem. Under första året gick jag regelbundet på möten, men arbetade inte alls med stegen. Nu har jag börjat arbeta med stegen. Det går långsamt, men i min egen takt. Min sponsor (en person som gjort stegen tidigare) finns där om jag har några frågor eller funderingar.
Vi är alla olika och har olika behov. Några av mina programvänner har daglig kontakt med sin sponsor eller någon annan i tolvstegsgruppen. Ringa ut är ett vanlig begrepp i sammanhanget vilket innebär att ha en lista på telefonnummer till programvänner en kan kontakta när som helst. Varje gång jag ser att det är en programvän som vill prata blir jag extra glad; vi finns där för varandra.
Hur tillgänglig en vill vara är upp till var och en. Som ny i programmet kan det vara bra med extra stöd genom att ringa ut ofta. Kraften beroendet kan ibland neutraliseras genom kraften hos en medmänniska (som då tillfälligt skulle kunna ses som Gud).
Återigen stort tack @SnowFlax för så utvecklat svar!
Väldigt hjälpsamt, och igenkänningen angående sockerberoendet är stor.
Önskar dig ett gott slut och ett gott nytt år!