Jag känner mig tämligen dystopiskt och på gränsen till paranoid, men jag har fastnat i oron kring pensionsutbetalningar från staten när det väl är dags för mig (är 45 år).
Jag är, kanske utan logik, rädd att pensionssystemet då har krackelerat och att pensionen (inklusive tjäntepension) snarare hamnar på nivåer runt några tusenlappar och dessutom är behovsstyrt (typ som bostadstillägg).
Anledningen till min oro är många men framförallt de politiska vindar som pratar om att stora behov av omfördelningen av resurser (ta från de närande och ge till de tärande) men också tankar kring hur vi ska försörja och sedermera ge pension till de som knappt har arbetat alls i Sverige, ett antal som växer år för år. Utan att vara ekonomo så ser jag inte hur pensionssystemet ska gå ihop om färre och färre arbetar samtidigt som alla ska få en pension att leva på. Detta skrämmer mig, då jag inte kommer kunna få ihop tillräckligt mycket kapital för att kunna försörja mig själv efter pension (krävs ca 6 miljoner för att få ut runt 17000 kr/mån, beräknat med FIRE-beräkningar och 3.5% avkastning efter inflation)
Är min oro befogad? Hur går era tankar?