Jag förstår din spariver på förekommen anledning… Men samtidigt har jag fått ett helt annat perspektiv på vad det kan innebära att vara 65+ i arbetslivet idag.
Jag känner kollegor i pensionsåldern som är mycket skarpa (visa) och som har svårt att ens vilja gå i pension nu vid 65. Därmed försöker jag “pensionsspara” desto mer i träning och kostväg än ekonomiskt
Visst är det trist. Jag är född -66 och hade planerat att ta ut allän pension från det jag att fyller 62, men det ser ut att tidigast bli 64 istället. Jag har dock förståelse för att det blir som det blir med tanke på att vi lever betydligt längre än vad de prognostiserade när detta pensionssystem infördes.
Så är det tror jag, men det är också högst individuellt. Vissa har vid 65 års ålder redan mentalt avslutat sin karriär för 10 år sedan medan andra är skarpare än någonsin. Själv känner jag att det är lätt att stå här och nu och tro att man kommer vara den där skarpa och högmotiverade 65-åringen, det kan hända mycket på vägen som gör att man tröttnar eller inte orkar.
Vi lever längre, men jag har en känsla av att vi snarare har lyckats lägga till fler år på slutet än fler år mellan 60 och 70.
Det här är intressant. Det är ju inte så att vi plötsligt senaste åren började leva längre, det är ju ett faktum som man vetat i över hundra år. Jag ser det mer som att den pensionsgrupp som gjorde om systemet på 90-talet gjort ett jättestort misstag när man “glömt” att ta hänsyn till detta. Man försämrade även mycket från det som var innan för framtidens pensionärer. Troligen ett misstag som många idag får ta konsekvenserna av.
Frågan är väl i princip: Om vi lever längre, ska den tiden gå till mer jobbtid eller mer fritid ? Den frågan svarade pensions-gruppen på, vi ska få mer jobbtid Grattis från Göran Persson
Ja man borde ju aldrig haft fasta åldersgränser egentligen, men det var väl “lätt”.
Egentligen tycker jag att man borde få börja ta ut sin pension när man vill, men att den då blir väldigt låg om man börjar tidigt. Men det är nog svårgenomförbart då de flesta inte kommer kunna hantera det ansvaret, och sen klaga på låg pension när de tagit ut sen de var 40…
Det var knappast en miss med pensionsåldern när man tog fram planen för de nya pensionerna på 90-talet.
På den tiden var 65 en helig pensionsålder. Det tar tid att sälja in konceptet med flexibel men stigande pensionsålder. ”Man” hade retat upp stora väljargrupper annars.
Vi har hört detta i 15-20 år nu och sakta börjat vänja oss.
Rädda sig den som räddas kan. Spara och räkna att ditt egna sparande ska kunna stå för 100% av din försörjning. När vi blir gamla har systemet hunnit försämras så att inget är kvar. För att utjämna olikheten så kommer man säkerligen hitta på ett sätt att räkna av både tillgångar och privat pension före den allmänna pensionen betalas ut:
“Men du har ju 3 000 000 på ett ISK, ta det först innan du får pension”
“Du får ju redan ut 30k/månad i tjänstepension, då behöver du inte allmän pension, tänk på de som inte jobbat! De måste få garantipension på 30k/månad men du klarar dig ju själv”
Min spaning är att man kommer införa någon form av minimumpension. Alla som får ut under den höjs upp till miniminivån via olika garantier / allmän pension. Men också tvärt om, alla som får ut över denna nivå räknar man först av detta innan den allmänna pensionen delas ut. Har du 0 i intjänad pension får du minimum. Får du ut 10k dras detta av, och du får mellanskillnaden. Får du ut genom eget sparande mer än minimum så får du 0 i allmän pension och som ett extra tack för din trogna samhällstjänst klassas du som Lyxpensionär™ och får betala förmögenhetsskatt tills ditt kapital inte räcker till och ge dig mer än någon annan.
Så rättvist och jämlikt det kan bli. Alla får lika mycket!
Obs: ovan är skrivet med viss nivå av sarkasm. Även med en insikt att det bara är en dystopisk gissning, men jag gissar ändå att det är åt det hållet vi är på väg. Frågan är bara när galenskapen stoppas.
Visst blir vi äldre. Och kanske börjar medelsvensson arbeta senare nu än ”förr i ti’n”.
Men jag får ändå en gnagande känsla att vi är få kockar som ska mätta många matgäster.
För att citera bloggaren Sparo:
”Sverige har dryga 10 miljoner invånare. Av oss är 5,3 miljoner i arbetsför ålder, men av dem jobbar 1,3 miljoner ändå inte tillräckligt mycket för att försörja sig, och då räknar man väldigt väldigt frikostigt.
Kvar är c:a fyra miljoner, men ungefär hälften arbetar i någon form av skattefinansierad sektor. Det behöver inte handla om bidrag, där finns lärare, läkare osv, som visserligen betalar skatt, men eftersom deras lön direkt eller indirekt kommer från skattebetalarna är de ändå nettobidragstagare.
Så då är vi nere på två miljoner svenskar som både måste försörja sig själva och de 8,5 miljoner som inte bidrar med pengar till systemet. Då räknas ändå journalister vars arbetsplatser får presstöd som självförsörjande, liksom kulturarbetare som lever på olika stödformer. Även med denna generösa bedömning måste alltså dessa två miljoners skatteinbetalningar täcka välfärden inte bara för dem själva. Varje arbetare måste dessutom försörja drygt fyra personer till.”
Som du ser citerar jag en annan persons resonemang.
Tycker dock att det är relevant att särskilja på skattefinansierade och privata anställningar, tycker inte du det? Hur man än räknar så kan inte tillväxt komma från ett planekonomiskt berg av andras pengar, oavsett hur livsnödvändiga samhällstjänster som utförs av stat, kommun och region.
Jo det är relevant även om det självklart inte är så svartvitt som du vill låta påskina.
Byt ut ordet ”sjukvård” i ditt exempel mot ”kulturarbetare” eller ”kommunanställd poet” så kanske du begriper vart jag vill komma.
Oavsett blir det lätt off topic i en diskussion om pensionerna. Vi kan nöja oss med att konstatera att det finns en inte oansenlig del invånare som varken jobbar privat eller i offentliga sektorn, men likväl ska försörjas både idag och i framtiden.
Jag skulle vilja påstå att det vi förlorar på att staten har en del onödiga jobb tjänar vi in på att en del av statens jobb utförs relativt billigt.
Jag är av uppfattningen att likvärdig sjukvård är dyrare i länder som USA där den huvudsakligen är privat. Så du kan se det som att du får betala lite för kulturarbetare för att istället få billigare sjukvård.
Jag skulle säga att alla 4 miljoner som försörjer sig själva bidrar.
Tjänstepensionen som står för majoriteten av en “vettig” pension kan man börja ta från 55, så man får väl helt enkelt förlita sig på den och sen få hjälp av den statliga delen senare.
Även om delar av arbetslivet blir mindre slitsamt, så är den mentala biten av att ha högpresterande jobb inte att förringa. Tror inte att det är slitna knän som gör att folk behöver gå i pension tidigare, utan att man helt enkelt inte orkar med pressen och hetsen i det moderna arbetslivet.
Jag tror din tes stämmer enbart om man är villig att utgå ifrån att stat och kommun är mer effektiv än privata alternativ. Det tror inte jag. En rimlig symbios är nog vettigt, men det har vi varken i Sverige (för socialistiskt) eller i USA (för kapitalistiskt).
Visst är det så att man har vetat att medellivslängden ökar, men att män tex skulle öka in medellivslängd med 9 år jmf med kvinnornas 6 år sen 80-talet för att männen krökar och röker mindre tror jag inte pensionsgruppen hade koll på. Det finns säkert en hel mängd andra förklaringar. Som vanligt är jag kanske naiv och tror helt enkelt gott om folk, även politiker. Bättre hälsa förlänger mäns liv (scb.se)
Intressant! Ändå ligger vi män 3 år under kvinnorna trots denna inhämtning Jag borde nog anpassa min spreadsheet, 1.5 års mindre utgifter behövs, man får försöka tänka positivt
Det är kanske mycket begärt att pensionsgruppen på 90-talet (gäller ju även tidigare system såklart) skulle förutspå längre livslängd och senare inträde i arbetslivet korrekt. Men de borde ju ha tagit med att de inte kunde förutspå framtiden, och på något sätt satt en flexibel “pensionsålder”.
Det jag tycker många missar i matematiken i framförallt media, men också i det “allmänna samtalet” (dvs inte på RTs forum) är att den arbetsföra delen inte bara ska bekosta tillvaron för de som inte jobbar av naturliga skäl (unga, gamla, sjuka) och de som inte jobbar av andra skäl (arbetslöshet, ovilja, lathet) utan de ska också täcka upp för den skattedel/det arbete som den sista gruppen inte tillför systemet.
Liknelsedags:
Om tio personer i ett naturhushåll brukar en åker, två är för unga, två för gamla och en för sjuk för att hjälpa till. Då ska fem skörda dubbelt för att mätta de övriga. Det tror jag alla är med på eftersom vi både varit unga, hoppas bli gamla och förstår att vi kan bli sjuka. Men om en bestämmer sig för att gömma sig bakom höstacken och sola** istället, då ska vederbörande inte bara mättas, utan de andra fyra måste också jobba 25% mer för att hinna bärga skörden. Fixar de inte det, så får de dela på mindre ransoner och fåglarna käkar upp de överblivna axen.
Just de där överblivna axen, som skulle kunna säljas på marknaden eller bytas mot nå’t annat hushållet har bruk av är ett lika stort problem som de minskade matransonerna.
Att pensionsåldern höjs handlar mindre om de som jobbar och mer om de som inte gör det. FIRE då, säger någon? Om man sparar del av sin säd, odlar detta på en egen åker och/eller säljer och köper utsäde baserat på tillgång och efterfrågan. Då kan man äta sig mätt ändå. Så länge det finns någon bakom höstacken tänker åtminstone inte jag att någon bör ha dåligt samvete.
** Det kan också vara brist på verktyg, bristande förståelse för arbetet etc som gör det. Men resultatet är detsamma.