Jag och min sambo är strax nyexaminerade och ska börja jobba. En av oss kommer tjäna ca 50% mer än den andra vilket jag i vanliga fall skulle resonera borde kompenseras med en procentuell fördelning av gemensamma kostnader.
Dock finns det en till aspekt i detta; den som tjänar mindre har ett privat sparande på ca 2 miljoner medan den som tjänar mer har sparande på 500k.
Hur tycker ni att man ska resonera i detta fall? Bör man fortfarande dela procentuellt på kostnader? Eller ska man ha jämna kostnader och låta den som tjänar mer men har mindre tillgångar få en chans att “spara ikapp”?
Tänker att det beror på era gemensamma framtidsplaner.
Jag har dubbla lönen mot min sambo och mer sparat kapital. Vi har just köpt hus(nu i fredags), plannerar att gifta oss snart och försöker skaffa barn. Allt vi har går in gemensamt på samma konto och vi investerar i vår gemensamma framtid.
Allt handlar som sagt om hur villig man är att släppa sin personliga säkerhet och satsa på det gemensamma.
Vi har också väldigt ojämna tillgångar och inkomster (faktor x10). Som sambor var det inga problem egentligen, vi delade 50/50 på gemensamma saker. En av oss fortsatte vara 10x rikare och lite till varje månad
Efter giftermålet körde vi på att alla nya inkomster är gemensamma. Tidigare tillgångar (och avkastning från dem) hamnade i prenup. Rättvist tyckte vi. Men alla är olika. Det viktigaste tror jag är känslan av rättvisa och att vara trygg med egen egendom och med varandra.
Har också funderat lite på hur man kan tänka med förmögenhetsskillnader, ett någorlunda rättvist sätt kan vara att räkna med den riskfria räntan man kan få på sparandet som en inkomst och fördela därefter.
Dvs, 2 miljoner med 4% ränta är 4666 i månaden efter skatt och 500 000 blir 1166. Säg att den med låg inkomst får 15 000 netto och den med hög inkomst 35 000, då räknas det som 19 666 vs 36 166 istället.
Beror ju på vad man tycker är rättvist, min tanke är att om bådas förmögenhet växer i ungefär samma takt är det rättvist, men man kan ju ha olika syn på det (t.ex. att personen med mindre förmögenhet ska kunna spara ikapp, eller att förmögenhet inte ska räknas in öht).
(Egentligen vore det rättvisare att räkna på den förväntade avkastningen istället för riskfria räntan med min syn på saken, men det är mycket svårare).
Så länge ni inte har gemensamma utgifter som är 100% av era inkomster så bör den som tjänar mer få mer över efter de gemensamma utgifterna är betalade, även om man betalar i förhållande till inkomst.
Det bör ge en chans för den som tjänar mer att komma ikapp om den personen spenderar lika mycket utanför det gemensamma som den som tjänar mindre.
Personlig åsikt: jag tycker 50/50 skaver om inte allt annat också är 50/50 - vilket det typ aldrig är.
Som pappa-feminist är jag kanske mer uppmärksam på dessa saker nu, men varje undersökning visar att kvinnor gör mer obetalt arbete i hemmet. Varför ska det inte kompenseras bara för att det inte är lika mätbart som pengarna på kontot?
Jag upplever att många gör felet att man fokuserar på det som är lätt att mäta snarare än det som rätt att mäta.
Diskutera hur ni ser på gemensamma kostnader vs egna pengar. Att göra en procentuell fördelning av de förstnämnda utifrån inkomst tror jag är en bra början.
Att ni tar med er olika mycket till t.ex köp av gemensamt boende behöver inte påverka er löpande ekonomi. Men, det går naturligtvis att skriva papper gällande dessa pengar inför en ev. framtida separation.
Planera ni att dela tak och säng tror jag inte det är bra att skapa stora ekonomiska skillnader er emellan
Jag tror att det är viktigt att ha sin egna personliga ekonomi samtidigt som ni delar på alltså gemensamma kostnader. Sedan kan ni såklart även ha ett gemensamt sparkonto oxå.
Så har vi haft sedan vi träffades (2004).
Boende och mat mm delas 50/50, sedan gör var o en fritt med sina pengar. En gemensam buffert finns oxå då vi sätter in lite extra varje månad på ”huskontot”.
Jag förstår inte riktigt hur du menar, kan du utveckla? Det du skriver om 50/50, vad är budskapet? Att man inte ska dela ekonomin 50/50 för att kvinnan gör mer hemma? Hur Ska man dela ekonomin isf, baserat på det?
Jag menar att alla behöver göra så som passar dem. Sedan tror jag även att det kan ändras över tid.
Men jag upplever att det är väldigt fokus på att det ska vara rättvist utifrån en arbiträr punkt som råkar vara enkel att mäta - dvs pengar.
Men jag menar att om man tar en annan mätpunkt som tex inte är lika enkel att mäta - arbete i hushållet, ansvar för barnen, mathandling mm så är det inte lika självklart att det pengarna borde delas lika.
Jag tjänar med utdelning dubbelt så mycket som Caroline. Däremot lagar jag knappt någon mat hemma, jag gör ingen tvätt och lämnar aldrig på dagis och hämtar sällan.
Är det fortfarande rimligt att vi ska dela 50/50 eller ens procentuellt på utgifterna? Är det rättvist? Skulle Caroline inte gjort allt det hon gör så hade jag ju inte kunnat jobba och därmed tjäna pengarna som jag gör.
Vi har alla våra pengar på ett gemensamt konto och därifrån dras alla räkningar. Sen har vi (av bekvämlighetsskäl) olika kontokort som vi kan betala med, ett gemensamt ica-kort och ett varsitt personligt kort. Men allt mynnar ut från våra gemensamma pengar. Gör vårt liv enkelt, men då har vi också liknande ekonomiskt tänk (även om maken är mer av en klädsnobb än jag är.)
Ett givande och tagande i livets olika faser.
Är förhållandet relativt nytt och okomplicerat (dvs inget gemensamt ägande och inga barn) tycker jag 50/50 är bra. Se bara till att det är den med lägst inkomst som sätter nivån på utgifterna. Vill den med högre inkomst bo finare, äta dyrare osv får den betala skillnaden från den lägre nivån upp till den högre.
Om ni planerar en framtid tillsammans är det som @janbolmeson pratar om viktigt att tänka på allt obetalt i hemmet. Oftast lyckas de flesta par bra innan de får barn, det är därefter som de traditionella rollerna dyker upp hos många. Det kan vara ok, men bara om detta kompenseras på något sätt. Tex genom gemensam ekonomi.
Lyckas ni dela på allt obetalt på en rättvist sätt är det ju upp till er om ni vill fortsätta leva på en lägre ekonomisk nivå och dela 50/50 eller procentuellt eller rent av helt gemensamt.
För mig personligen skulle det kännas otroligt konstigt med något annat än gemensamt efter att vi fått barn ihop. Men det finns ju andra som tycker annorlunda.
Detta tror jag är viktigt att vi som har gemensam ekonomi har i åtanke. Vi som tycker att gemensam ekonomi är självklar och att det fungerar toppen har säkert oftast ett liknande ekonomiskt tänk som vår partner. Har man inte det, eller om den ena har en dyr hobby kan jag förstå att en separat ekonomi är att föredra.
Kan ju tillägga också att gällande pengar som man har med sig in i förhållandet så tycker jag att de tillhör var och en. Sedan, efter en längre tids förhållande kan man ju välja om det ska ingå i den “allmänna konkursen” så att säga men då ska det ju vara på initiativ av den som har den större summan.
Vi har gjort det stegvis. Först hade vi separat ekonomi. Delade först 50/50, sedan procentuellt. Gick över till gemensam när vi skaffade barn. Från och med då var alla pengar in familjens. Tillgångar vi hade med oss in i förhållandet tillhörde var och en tills ca 5 år efter att vi fått barn. Då tog vi beslut om att allt tillhörde familjen. Vi hade då varit ihop i ca 12 år. Vi var unga när vi träffades så rörde sig om mellan 100 000 och 200 000 kr var i tillgångar kan tilläggas.
Enig. På tal om att försöka hitta rättvisa utifrån en arbiträr mätpunkt, tänker jag att ett gemensamt liv ändå innebär att man delar på saker.
En bil, en möbel eller en resa används ju kanske gemensamt ändå, oavsett vilken kassa pengarna kom ifrån.
Sedan är det klart att det finns saker som bara den ena parten använder, typ kläder eller en gamingdator, men det blir väldigt skevt i mina ögon om den ena parten har möjlighet att lyxa till det med dyra prylar och kläder medan den andra parten måste hushålla pga mindre egen kassa. Det känns spontant som ett rätt märkligt förhållande.
Hur mycket man gör hemma är ändå ganska mätbart. Finns andra kvaliteter som är bra mycket svårare att mäta.
Som ett exempel, att ha ungefär lika sjuk humor som en själv är däremot väldigt svårt att mäta, och kan vara svårt att tjäna bra pengar på (om man inte vill bli komiker).
Det är ändå en talang som jag värdesätter ganska mycket i mitt egna förhållande.
För att de är framtagna av feminister med statligt betald lön som fått direktiv av politiska partier om hur resultatet av undersökningen ska se ut.
Problemet är att dessa undersökningar vanligtvis endast tar med traditionellt kvinnliga sysslor i hemmet, som städning, laga mat, tvätta, osv. Men de tar inte med traditionellt manliga sysslor, som att måla staketet, klippa gräsmattan, fixa strul med datorn, laga/fixa teknikprylar, bygga altan, fixa problem med bilen, skotta snö, osv.
Männen förväntas sedan göra 50% av de traditionellt kvinnliga sysslorna, vilket är det som täcks av undersökningarna. Men de förväntas samtidigt fortsatt göra 100% av de traditionellt manliga sysslorna, vilket inte tas upp i undersökningarna.
Det känns inte vidare rättvist. Hade varit intressant att istället se en undersökning som tog med både traditionellt kvinnligt och manligt arbete i hemmet, i syfte att se hur fördelningen av arbetstimmar ser ut totalt…
