Bostadsmarknaden är som en trappa, precis som i resten av livet behöver du jobba dig upp om du har väldigt specifika mål/krav.
Jag bor i en lägenhet som är värderad till 10x min årslön och jag aldrig någonsin skulle ha råd att köpa om jag började om på 0 idag. Mitt mål har alltid varit att äga mitt eget boende för att det helt enkelt alltid har varit en bra investering i det långa loppet (än så länge)
Mitt tips är att hitta en rimligt prisad 1:a och sen använda amorteringen som ett sparande, men du ska såklart följa ditt hjärta
Ingen som tar kommunalskatt i åtanke vid val av boende? Jag brukar tänka att den lägre skatt jag/vi betalar i Stockholm betalar 4 månadsavgifter per år jämfört om vi bott i t.ex Haninge, Huddinge, Värmdö. Eller att den lägre skatten finansierar en del av lånet.
För egen del så har prio för min del varit att hitta boende i ett område där det finns goda möjligheter att ta sig kollektivt runt Stockholm både med kollektivtrafik och med bil.
Om man letar boende i ytterstaden är det här definitivt en relevant faktor. Jag hade det själv som kriterium när jag letade hus. I teorin skulle husen vara dyrare där skatten är lägre men i praktiken är det inte så.
Jag vet inte var du tittar men som alltid är det mest rea på det som är minst attraktivt. 200 000 låter alldeles för lite för en balkong, möjligen tänker du då i någon mindre rolig förort. Det är fortfarande snordyrt, särskilt för en ensamstående, att köpa lägenhet i innerstan. Regeln om att kompromissa genomtänkt är fortfarande i högsta grad aktuell.
Ang innerstan så är för övrigt mitt tips att bo nära liv och rörelse. Bor man i utkanterna av innerstan kan man lika gärna bo utanför. Man måste inte bo på de dyraste adresserna men det finns vissa områden centralt som är ngt mer prisvärda.
Hej Linda, trevligt att läsa om din erfarenhet. Verkligen, det är en speciell känsla. Jag håller helt med och relaterar!
Känner en frihet och på något sätt oansvar gentemot vad som kanske förväntas av mig när jag åker iväg själv. Samtidigt kan jag inte säga att jag avundas andra för att dom har mer saker än mig. Tycker den jämförelsen är fånig.
Saker är generellt sett opraktiska, speciellt när man flyttar. Men jag förstår om man har en signifikant i sitt sällskap, eller barn som behöver passas.
Boendeformen är ju lyxig och prisvärd i att den inkluderar mycket service och lite risk, till ofta reglerad kostnad. Men de faktiska husen/lägenheterna är ju ibland inte så trevliga, så det gäller att ha tur och hitta en bra hyresrätt. Då håller jag med om påståendet att det är ett lyxboende!
Dina egna förväntningar på ett totalt sparmål verkar utgå från tidigare erfarenheter av andra som inte nödvändigtvis behöver stämma i framtiden. Boenden har varit en bra placering men det finns lika många som har bott i hyresrätt hela livet och gjort sig mer än det på börsen, med mer tid över pga sluppit renoveringar.
Finns det en hälsosam bostadssituation där du bor så är det inget fel i att välja en hyresrätt och fortsätta spara tills du tex träffar någon eller verkligen hittar något du vill ha. Du bör akta dig för att köpa bara för att känna att du uppnått en viss nivå även om det generellt anses som en milstolpe. Du kan ha bättre och mer flexibel utveckling genom att köra indexfonder kommande 5-10åren.
Oj, jag har totalt underskattat marknaden isåfall. Jag kan knappt planera mitt liv några få år framåt, men ska stå ut med 10 år… Det går ju inte att föreställa sig hur livet ser ut 10 år framåt. Det är ett extremt stort beslut.
Kan ju lika gärna sätta mina pengar i indexfond med den horisonten och bo på hyresrätt, som andra varit inne på.
Kollektivboende låter som en vettig idé. Jag borde kunna hitta något sånt.
Det har du rätt i. Jag funderar på att omplacera besparingar för att investera mer av dom i index istället, då jag kanske inte borde pressa mig själv till att köpa något i nuläget.
Jag har fått ifrågasätta mitt tänkande några gånger nu efter att ha läst era svar här på tråden. Jag är tacksam för det.
Har börjat komma fram till följande:
Utgå från vad som passar ens behov i nuläget och se till tidshorisont. Bostadsrätt passar bättre för längre tidshorisonter, då man har någon aning om vart man vill spendera (och kanske vem) man vill spendera den här tiden med. En sambo är definitvt + i en bostadsrätt.
Hyreslägenheter kan vara lyxboende, men man måste ha lite tur för att hitta en bra sådan. Jag har stått i Stockholms bostadskö i 12+ år och kan inte säga att jag har turen att hitta någon bra hyresrätt i ett område som inte är i utkanten av stan, ex Hässelby, Huddinge osv.
JesseX/Jens har lyft en del intressanta synpunkter. Jag har insett att det kanske inte passar mig att gå efter en bostadsrätt med dina rekommendationer i åtanke.
En modell som jag själv övervägde var att köpa en större lägenhet (en trea istället för tvåa) och hyra ut ett rum i väntan på att en lämplig sambo skulle uppenbara sig. Jag hade en kalkyl för detta som såg bra ut. I slutänden blev det inte så. Jag hade inte råd med en större lägenhet i de områden jag ville bo. Om möjligheten funnits hade det annars varit en bra idé.
Håll ut med delad hyra så länge du kan och njut av dina Asienresor. Din tvekan att köpa en egen BR betyder att inte alla pusselbitar fallit på plats än. Inget att oroa sig för och det är ingen brådska då livet är fullt av överraskningar.
I mina yngre dagar delade jag också lägenhet med min storebror i ett år och därefter med en nyskild morbror i ytterligare ett år. Delad hyra med bibehållen romantisk frihet var bra för både själ och ekonomi. Nu många år senare har det visat sig att längtan efter en egen BR inte var annat än en obetydlig illusion som inte har betytt ett jota i jämförelse med allt annat livet har att ge.
