Jag sökte efter en tråd som handlade om privatekonomi i familjekonstellationer där personerna är från olika kulturer. Detta eftersom jag själv är i en sån relation och gärna skulle vilja höra andras funderingar och upplevelser av såna. Jag hittade ingen, så jag skapar en själv!
Jag tänkte räkna upp några exempel på skillnader nedan, som kan vara positiva eller negativa beroende på kontext. Dessa exempel kan tyckas svepande och det är självklart så att inte alla korskulturella relationer har dessa drag, men jag tycker ändå att de kan bidra till en grund för diskussion.
I korskulturella relationer blir ekonomiska beslut som kanske går på autopilot för många samkulturella par inte längre automatiska. Exempelvis har svenskar (generellt) en högre tolerans för att ta ganska stora lån med lång löptid, som bolån. I många andra kulturer ses lån som sista utvägen och någonting man ska betala av så fort som möjligt.
Personer från vissa kulturer känner ibland ett större ansvar att försörja familjemedlemmar, då de är uppvuxna i ett system där omhändertagandet av äldre görs av familj istället för stat. Det kan kännas främmande för en svensk att ge bort tusentals kronor i månaden till släkten, men helt naturligt och självklart inom vissa andra kulturer.
Många svenskar har en ganska egalitär bild av hur ansvaret för ekonomin ska delas mellan partners. I vissa kulturer är könsrollerna mycket mer uppdelade. Det kan vara att kvinnor förväntas ta hand om hushållsekonomin medan män förväntas ta hand om de mer övergripande ekonomiska besluten.
I frågan om hur mycket ens personliga rikedom ska synas och på vilket sätt så avviker svenskar tydligt. Svenskar är ofta relativt återhållsamma om pengar och ekonomi och det ses allmänt som ofint att vara för öppen med sin ekonomiska situation. Särskilt om den är god. Jag upplever inte detta i lika stor utsträckning i andra kulturer.
På grund av dessa (och fler) möjliga skillnader inom korskulturella relationer så är det kanske extra viktigt att personer i såna relationer pratar om sina utgångspunkter och värderingar i frågor om pengar. Jag har själv upplevt att pengar är ett vanligt diskussionsämne i min relation, och tycker om att förstå hur min partner tänker även om det inte alltid är exakt likadant som jag.
Det finns även saker som jag ändrat mig i när det kommer till pengar på grund av min relation. Jag är mycket mer benägen nuförtiden att diskutera pengar och privatekonomi med personer jag känner än jag var tidigare. Det kändes tidigare stelt men det verkar som att stelheten mest satt i mitt huvud!
Har ni ändrat uppfattning i något på grund av er partners kultur?
Dela gärna med er av era egna erfarenheter och tankar om detta, jag tror verkligen att det skulle kunna bli en intressant och givande tråd för många i min eller liknande situationer.
Är det du som flyttat till deras kultur och land eller din partner som flyttat till din?
Har du flyttat till deras land och kultur får du anpassa dig mest och ta seden dit man kommer. Och vice versa. Det borde vara utgångspunkten för anpassning innan avsteg och kompromisser.
Jag har inte så mycket att tillföra av egna erfarenheter men vill säga att jag tycker ämnet är kanonbra och följer med stort intresse, samt hoppas att tråden håller sig till den positiva tonen i starten.
p.s. För norrlänningar räknas inte som en annan kultar va’? (Frågar åt en vän.)
I mitt fall så är det min partner som flyttat till Sverige och hon har anammat den svenska kulturen nästan fullständigt. Hon jobbar, talar bra svenska, och är en allmänt fin person. Dock kvarstår det värderingar och antaganden från hennes uppväxt som inte är svenska och det är ofrånkomligt.
Jag håller med om det du säger om anpassningen till kulturen och samhället i stort, men är inte säker på att det gäller mellan två individer. Jag har till exempel lärt mig hennes språk trots att jag inte måste och vi pratar det ibland hemma. Hon har också lärt sig massvis av saker av mig. Personligen upplever jag det som berikande med ömsesidig anpassning.
Jag upplever att många pratar om problem att få till en samsyn kring det ekonomiska även om man kommer från samma kultur. Då handlar det om andra faktorer i uppväxten.
Det torde ju finnas kulturella skillnader mellan typ stadsbor och landsbygdsbor, eller norrlänningar och sörlänningar. Inte säker på att de är av exakt samma typ som när kulturerna är från olika delar av världen, men i princip skulle jag inte vara förvånad om skillnaden mellan en Malmöit och en Köpenhamnare är mindre än mellan en Malmöit och en Kirunabo. Just my two cents
Jag lever med en svenskfödd kvinna med föräldrar från utomeuropeiskt land. Då hon helt och hållet är kulturellt svensk (svensk på alla sätt) så har vi samma syn helt på ekonomi.
Hennes föräldrar har inte den generella svenska kopplingen till börsen och har därför varit utanför börsen till deras barn fick dem att lägga mindre belopp där. Men det krävdes en del förklaring när börsen var låg och siffrorna lös rött när det kom till avkastning.
Deras arbetsförmåga och -vilja har alltid varit extremt hög (mkt högre än gemene svensk) så de har god ekonomi, äger sitt boende med mkt låg belåning, haft god sparkvot och har god pension. Som Jan har sagt så räcker det med lön i Sverige för att skaffa sig en god position. Systemet löser resten.
Förr när äldre släktingar var i livet så skickades pengar ner till hemlandet för där råder inte samma välfärd kan man lugnt säga.
Utbildning och ekonomisk framgång värderas högt och det talas mer om detta än i svenska familjer. Dock har ett långt liv i Sverige med god integration gjort att åsikternas vassa kanter slipats ner så kulturkrocken uteblir.
Kulturen att när man bjuder så ska det finnas i överflöd består. Det läggs enormt med tid, kraft och pengar på att det inte ska saknas något vid tex en middag. Där läggs det andra summor än när man blir bjuden av en svensk familj. När man ger julklapp eller gåva så ska man ha lagt manken till både vad det gäller kostnad och tanke. Man kan inte komma med något generellt som inte har koppling till personen. Detta uppskattar jag även om julklappsångesten har ökat…
Det beror lite på vad man läser in i detta. En del som flyttar hit i vuxen ålder kanske har krav på sig att de ska försörja sina föräldrar/syskon i fd hemlandet. Bara för att personen får en partner här och anpassar sig kulturellt innebär inte det per automatik att de kan bortse från förväntningarna de har på sig.
Helt rätt. Och inte bara förväntningar. Man VILL ta hand om sina föräldrar. Även om man kulturellt anpassar sig på alla sätt så förändrar det inte faktumet att föräldrarna lever i ett annat land där äldreomsorgen inte är betald via skattesedeln. Tar man bort det faktumet i Sverige så hade vi alla lagt pengar på våra föräldrar. Så där skiljer vi oss inte åt. De olika systemen skiljer sig och därmed det ekonomiska behovet/hjälpen.
ofta svårt att veta vad som är kultur och vad som är personlighet när det gäller min fru, men jag vägrade iaf betala hennes moster för att få gifta mig med henne (skojar inte ens nu)
Min fru kom inte med några krav på värsta bröllopet heller
För oss har vi (tyvärr, jag försöker få henne ta mer admin) fördelningen: Jag sköter all ekonomisk admin, däremot bestämmer hon mycket annat i hushållet för hon är mer engagerad och jag är ganska likgiltig inför det mesta i hemmet förutom säkerhet, mina hobbies och ekonomin (dvs är tråkgubbe)
Jag var tillsammans med en kvinna med rötter från sydeuropa/nordafrika.
Jag tycker det är svårt att säga vad som är individuella skillnader och kulturella. En förväntan av att man ska försörja familjen är relativt vanligt. Kanske att mannen ska dra ett större lass också. Men mer än så vet jag inte.
(Jag tycker det låter jättemärkligt att svenskar skulle ha en “naturell koppling” till börsen. Det låter ju mer som att personen inte umgåtts så mycket med människor som tjänar mindre.)
Jag håller med om det, och det kräver nästan att man pratar med den inblandade personen och ber dem att reflektera över sina beteenden och tankar. Jag och min fru brukar då och då ha diskussioner där vi rakt ut frågar varandra om varifrån man lärt sig ett visst tankesätt/beteende. Oftast brukar det landa i att det kommer någonstans från uppväxten men att den kulturella/nedärvda “sanningen” har modifieras med åren efter man tagit sig till nya perspektiv.
För att ta ett exempel:
Som för många svenskar var pengar ett icke-ämne under min uppväxt. Min familj hade det stabilt men inte suveränt, så pengar blev aldrig en naturlig diskussion. Det var som det var, och fanns inte mycket att säga om saken.
För min fru var istället pengar en familjeangelägenhet. Alla släktingar visste på ett ungefär var andra släktingar befann sig och detta kom med särskilda förväntningar på de som var mer/mindre bemedlade. Efter många år i Sverige så insåg min fru att hon egentligen tycker att det systemet är ganska jobbigt och blev därefter mer återhållsam med sin privatekonomi gentemot familjen. Hon är fortfarande generös när hon träffar sin släkt och bjuder på det mesta, men de har lärt sig att de inte bara kan fråga henne om pengar hur som helst.
För min del blev jag mer inspirerad att faktiskt prata om pengar med de jag står nära och upptäckte att min familj också tyckte om det när vi väl hade börjat. Det var som att det satt ett lock på ämnet som ingen hade tänkt på att lyfta, men när locket var bortplockat fanns det mycket att prata om!
Lång anekdot, men kanske illustrativt för hur det kan se ut?
Ja, jag har ändrat uppfattning i många frågor utan att jag märkte det. Jag bor med en kvinna från ett sydeuropeiskt land och även hon har ändrat uppfattning efter att ha bott i Sverige ganska länge.
En del uppfattningar beror nog på personlighet men bjudkulturen och gemenskapen är nog kulturellt. Det händer liksom inte att vi ska ”swisha” för matkostnaden när vi blir bjudna hem till någon. Alla delar på vinet man har med. Man tar hand om de gamla genom att antingen bo med dem eller betala många tusen för en kvinna som tar hand om dem (mindre välfärd å på det sättet). Osv.
Edit. Bara en av alla jag känner i hennes land sparar i fonder eller aktier på börsen. En del är skeptiska till den då de tror att kurser manipuleras pga. korruption. Och, bostäder ses som en säkrare investering.
Min fru har flyttat till Sverige i vuxen ålder från Thailand, och ja, ibland undrar man varför vi tänker så olika på vissa saker. Jag är väldigt intresserad av att försöka förstå varför, snarare än att tänka vad som är rätt och fel.
Och det är absolut inte så att min fru inte vill ta seden dit man kommer. Om man har olika syn på lån, statussymboler (väskor, klockor, bilar) och vilken generation som ger pengar till den andra så har det inte alls att göra med om man anpassat sig till sverige, för att följa lagar, regler och vad som är generellt accepterat är inte samma sak som att överge din kultur och bakgrund.
Det är väldigt lätt för oss i sverige att tycka det är fel att skicka pengar till sina föräldrar. Men så har vi ett pensionssystem som de flesta länder inte har. Det är väl mer vi i sverige som har förändrat sig de senaste 100 åren från att man tog jobb i tidig ålder och bidragit till att far och mor föräldrar hade mat på bordet, till att numera föräldrar hjälper till med att betala så barnen kommer in på bostadsmarknaden.
Jag uppfattar att om man har möjlighet så delar man med dig av sitt överflöd i en större omfattning i Thailand. Budismen genomsyrar samhället, och att ge till behövande kommer mer naturligt.
Har man lite mer, så är det inget ovanligt att man lagar lite mer mat än vad man själv behöver, och bjuder in de som kandke inte har lika mycket…
Svenskar syn på bolån beror ju delvis på att vi kallt räknar med att huset står kvar i hundra år. Bor man i regioner med naturkatastrofer (översvämningar, jordbävningar mm) så är huset inte längre en lika stabil i sitt värde (och man kanske inte alltid bygger huset för att det sksll hålla i hundra år heller pga det). Blir det översvämning så är det lättare att ta med sitt guld och annat som går att bära och huset få stå kvar i vattnet. Hus tappar helt enkelt i värde med tiden, medans tomtens värde ständigt ökar. Vi i sverige är tokiga i fonder och aktier, medan i vissa länder är det mycket mer naturligt att äga mark.
Lever man med någon som är uppväxt i en annan kultur underlättar det helt klart om man lägger lite tid på att förstå varför man tänker olika, så man gemensamt kan finna en gemensam väg i livet.
Det är nog ganska olika beroende på vilken kultur man syftar till? Asien, mellanöstern, och USA skiljer sig åt relativt mycket på de olika punkterna här. Vilka tänker du på OP?
