En vardagsfilosofisk betraktelse som inte ska tas alltför seriöst.
Är inte nettoförmögenheten på många sätt ett mått på vuxenpoäng?
För att tjäna några pengar att tala om behöver man i någon mån utbilda sig. Att ha en utbildning är vuxenpoäng. Man behöver också dyka upp i tid, bete sig någorlunda vettigt, utföra arbete under arbetstid osv för att behålla sin anställning i längden. Vuxenpoäng att få till allt det!
För att därefter dessutom öka på sin förmögenhet måste man lägga band på sig och inte sprätta iväg lönen på vadhelst som lockar för stunden. Tålmodigt stoppa undan en del av inkomsten, månad efter månad, år efter år. Sjuka vuxenpoäng!
Belöningen för ackumulerandet av vuxenpoäng är att man får vuxna privilegier: köpa godis på en tisdag om man känner för det, till exempel. Köpa en fyrhjuling för skojs skull. Eller, med tillräckligt många vuxenpoäng: till och med strunta i att jobba utan att få skäll från staten.
En del fastnar i att samla fler vuxenpoäng fast det egentligen inte behövs. För vad är meningen med att vara vuxnast på kyrkogården?
Andra är upptagna av vilken nivå de är på vuxentrappan. Och var är det lagom att stanna? Har man för mycket kan det bli jobbigt socialt: vill folk hänga med mig för den jag är, eller för mina vuxenprivilegier som spiller över på dem?
Och hur gör man med barnen - ska de förtjäna sina vuxenpoäng från 0, eller ska man hjälpa dem på traven lite? Insamlandet av vuxenpoäng för dem kan kanske underlättas om de får lite vuxenprivilegier gratis från start. Bara de inte tror att vuxenpoäng kommer regnande som manna från himlen.
Beror väl på många andra faktorer men ja, att ha sitt shit together brukar innebära en viss mognad.
Jag tycker den inre människan visar på allra mest mognad. Alltså hur väl en person resonerar om livet, om omvärlden. Pengar och utbildningar säger i min värld ganska lite om en person. Ofta tvärtom (när det blir en persons hela identitet). Förväntar mig mer av folk med högre iq/funktionsförmåga och också högre inkomster.
Knappast heller vuxenpoäng att uppfostra den ena curlinggenerationen efter den andra. Pengar verkar inte hjälpa där heller
Så nej, pengar säger lite. Karaktär, ödmjukhet och mognad säger desto mer. Så just precis, din tes bekräftar samma sak. Människans fåfänga strävan efter tillhörighet/status och hur blind hon ofta är för det.
Det här gäller bara till en ganska låg gräns och därefter stannar utvecklingen och man blir inte mer vuxen för att man har några miljoner till vid 40 än vid 30.
Har det skett någon utveckling beror det på andra saker.
I det stadie jag är i nu skulle jag säga att jag åtminstone i andras ögon inte får fler vuxenpoäng av pengar.
I så fall måste de spenderas på rätt (förväntade och socialt accepterade) saker.
Tänker man ”poäng” = skrytfaktor så kan ju pengar absolut höra dit.
Men ”vuxen” har ju med mogen och ansvarsfull att göra. Och i det sammanhanget känns pengar inte alls som en bra definition.
Bland annat så går det faktiskt att ha högre utbildning, viktigt och ansvarsfullt arbete utan att tjäna mycket. Eller vara rik och barnslig. ”Pappas pengar”-mentaliteten är bland det barnsligaste som finns, oavsett ålder. Inga vuxenpoäng alls där!
Det är vad man använder sina pengar till som avgör mogenheten, inte mängden i sig.
Det var två tankar som föregick tanken om pengar som vuxenpoäng:
Jag (och många andra) roas av att följa våra “poäng” i diverse sammanhang. Just nu kollar jag t ex dagligen hur det har gått i mitt VM-tips och hur jag ligger till där jämfört med mina kompisar. Detta saknar ju helt mening utöver den mening jag ger det. Men jag noterade att mina reaktioner på hur det har gått är väldigt likartade hur jag reagerar på att gå in och kolla hur portföljen har gått. Skillnaden är att portföljpengarna kan jag ta ut och köpa något verkligt för, men det bygger på att vi som samhälle kollektivt ger just pengar denna mening.
Ett samhälle kan ge privilegier utifrån i princip vilket godtyckligt mått som helst. För några hundra år sedan var det t ex främst börd och blodsband. Nu är det pengar, i framtiden kanske något annat. Jag läser just nu en dystopisk science fiction-roman där ens “social credibility score” är avgörande.
Med dessa tankar i huvudet började jag känna mig lite som en lättmanipulerad marionettdocka som glatt låter mitt liv dikteras av incitamentstrukturen i rådande pengaspel.
Min enda eventuella “invändning” mot ditt resonemang är inte uppräkningen av vissa av de faktorer du nämner som poängskapande. Problemet för mig är att/om graden av förmögenhet överhuvudtaget ska anses vara en av dessa vuxenfaktorer. Jag tycker inte det, en konsekvens förmodligen men inte alls varken ett krav eller något bevis.
Lite fascinerande är det oxå att det som är mest självklart i livet näst efter att vi alla en gång måste dö… dvs den självklara mänskliga utvecklingen att bli vuxen efter man varit barn, att det närmast verkar ha slutat att räknas som något självklart.
Alla friska/normala människor blir vuxna, det går liksom inte att komma ifrån att man inte kan stanna kvar i barnstadiet (även om man vill)… dvs om man inte med vilja fortsätter att bete sig som ett barn, ger sig själv samma friheter och tillåtelser och ser på eget omoget beteende med samma överseende som man kan göra med ett litet barn.
Det krävs inte pengar för att bli vuxen, men det krävs en naturlig mänsklig utveckling och mognad. Det betyder att ta ansvar och ordna sin egen försörjning, att inte ligga andra människor eller samhället till last, att bidra på det sätt man kan bäst i yrkesliv, samhällsliv och privatliv. Det är ju något som i alla tider har ansetts vara den fullt normala och självklara utvecklingen hos alla friska och normalt funtade människors i deras praktiska vardagsliv.
Att därefter med tiden utveckla och ffa. använda sin förmåga till kritiskt tänkande, att värdera och ifrågasätta är nästa vuxensteg. Både när det gäller all sorts information, sig själv och sina egna tänkanden och beteenden och detsamma med andra människor. Det som med andra ord kallas förmåga till kritiskt tänkande är enligt min åsikt det som både innebär och ger den verkliga (enda?) vuxenpoängen i livet.
Helt enkelt för att jag anser att de rena vuxenpraktikaliteterna tillhör den helt normala mänskliga mognaden/utvecklingen, eller borde göra iaf.
Som du säger tyder väl en god ekonomi ofta på vissa sort beteenden och en viss sorts karaktär inom specfika områden iallafall, tex arbetsplats och skola!
Men har svårt att se att det finns kausalitet mellan att vara vuxen , mogen och mycket pengar även om jag nog tror att det finns korrelation.
Det du säger om att vara marionett kan jag förstå och någonstans ges vi ju ganska snäva ramar på hur livet kan se ut! Visst vi har olika arbeten som ger olika belöning men de allra flestas liv följer ju i det vardagliga ungefär samma mönster.
Det är lätt att glömma att de regler vi lever efter inte är några naturlagar och även om många på det här forumet är väldigt bra på att spela efter de regler som samhället nu satt upp så räcker det att enda person väljer att ignorera reglerna för att ta allt du har ifrån dig på några få minuter , inte bara det av monetärt värde utan värdighet, sin fria vilja och sina nära och kära. Det är väldigt många som verkar tro att de uppsatta reglerna vi har att bestämt att spela efter ska skydda en oavsett vad, men det krävs inte att många ska välja att spela efter sina regler för att världen som vi känner den ska förändras i grunden!
Att tänka lite mer kreativt kring det här så kan man säkert komma otaliga sätt att leva sitt liv lite friare efter sin egen vilja, fire är ju ett exempel på det!
Vi lever i en tid som gärna vill låtsas som om allt går att mäta. Personligen anser jag att summan man har på kontot inte säger så mycket. Om jag tänker på de jag umgås med som har liknande ekonomiska förutsättningar som jag så finns det en stor skillnad på vad de väljer att göra med sina pengar. Den som ”vinner” om detta nu är någon form av tävling är helt klart den som är den största levnadskonstnären och lyckas göra intressanta saker med sitt liv. Mycket pengar på kontot, nej. Det säger inte särskilt mycket om en människa så länge vi inte pratar någon som blivit bortåt miljardär på egen hand.
Nja, tror de flesta ändå ser vad pengarna omsätts till som det meningsfulla, inte så mycket pengarna i sig.
Vinner du en mille på lotto så är ju första frågan vad du ska göra av pengarna. Och de som svarar att de ska spara pengarna är ju de tråkigaste människorna gemene man kan tänka sig.
Vill hävda att storleken på inkomsten spelar mindre roll om allt spenderas. Det är beteendet som avgör. Ens ekonomiska vett. Om din inkomst höjs och du i samma veva höjer sparandet/investerandet så är du på rätt väg. Ska du uppgradera boende, bil, hund, husse varje gång blir inga pengar kvar.
Är det verkligen vuxenpoäng man ska samla? Är det inte barnpoäng? att hitta tillbaka till den ursprungliga lyckan som barn och bara vilja ha roligt? Jag vill tjäna pengar och i framtiden leva på avkastningen för att kunna göra vad jag känner för. Lite barnsligt.
Alltså, många jag känner vars familj har pengar har nog saktat ned takten på insamlingen av vuxenpoäng just därför.
Däremot kan jag inte nämna någon bekant som byggt förmögenhet själv som inte ligger framför kurvan i vuxenpoäng. Bland dem finns också de som sparat och byggt upp själva trots förmögna föräldrar, så det är verkligen inte svart på vitt.
Tar man ansvar själv, tänker jag att det naturligt medför vuxenpoäng. Det är ju vad kategorin innebär.
Håller med om att pengar ska omsättas till något med mening och borde ha ett syfte!
Det ironiska är ju där är ju att väldigt många fortsätter att göra det specfika för pengar man intalar sig själv att pengarna ska användas till för att slippa. Trots att de egentligen inte behöver! Tror ändå att det finns ett betydande antal sådana människor på det här forumet.
Väldigt många här är nog större slavar under sina pengar, det de äger, sin livsstil , rädsla, status än sitt faktiska och praktiska behov av att arbeta.
Väldigt många intalar sig själva nog också att det inte är så men prioriterar allt det där över fullständigt ägande över sin person och tid samt umgänge och tid med sina nära och kära . Mångas faktiska val skulle annars vara annorlunda, att arbeta för sin familj och möjligheten till att spendera mer tid och energi på den sen blir ett ihåligt svepskäl om man har möjlighet att faktiskt göra det idag. Hur mycket man än älskar sin familj så gör de flesta det de gör i första hand för sig själv i de flesta fall.
Det gör de väl delvis? Iom ränta på ränta, arv, lyckosamma positioneringar på arbetsmarknaden m.m.
Pengar är ju inte helt korrellerat med “vuxenpoäng”, eller strävsamhet. Men till stor del funkar modellen. För de flesta, i de flesta situationer.
Det beror väl på ett antal antaganden. Ser man sig själv som avskild från övriga världen eller är man en del i ett “lag”. Enligt gyllene regeln eller kategoriska imperativet, fångarnas dilemma m.m så är det svårt för en att bara existera i ett vacuum utan andra.
Andra antagandet är väl om pengar är en representation för vuxenpoöng och om vuxenpoäng är en representation för att få samhället att fungera. Vissa skulle ju säga att pengar är stöld ifrån de som inte har pengar och då är det såklart inget att sträva efter.
“Vuxenpoäng” får samhället att fungera. Om alla siktade på att ha lägst vuxenpoäng på kyrkogården och svina runt som tvååringar och bara tänka på sig själva skulle mycket kollapsa snabbt. Alla behöver inte ens missköta sig. Det räcker med en alltför stor oregerlig andel. Sedan kollapsar det mesta av välståndet med förtroendet för ägande, tillit till att strävsamhet lönar sig och tillit till andra människor.
Ett exempel är väl gamla arméformationer och logistikkedjor som bara funkar genom att alla sluter upp och bidrar med en massa “vuxenpoäng”. Skulle någon svika och bryta leden skulle effekten snabbt avta och den kollektiva risken vid angrepp öka markant. Jag tror det format synen på vuxenpoäng in i våra dagar och i andra sammanhang.
Det var inte menat som en åsikt över vad folk borde göra, utan mer en observation av vad folk faktiskt gör.
De flesta som sparar använder nog också sitt sparkapital, tex till en renovering eller till nästa kontantinsats, eller årets semester.
De flesta som går i tidig pension har nog inte egentligen sparat för det ändamålet, utan när det är några år kvar så råkar man ha så att man skulle kunna gå lite tidigare, tex om man säljer villan och får loss pengar.
Lite barnsligt.