Jag har en äldre släkting som börjat bete sig lite konstigt. Rent intellektuellt verkar allt rätt ok men det är ändå något som inte stämmer.
Det har de senaste åren inträffat ett antal mindre incidenter som handlar om om navigera socialt. Man behöver visa empati och agera rimligt i olika situationer. Personen har blivit sämre på detta och det är fler än jag som noterat det.
Ska jag tolka det här som en begynnande demens eller är det ”normalt”? Jag vet att många dementa blir personlighetsförändrade men här verkar, än så länge, själva demensen saknas. Att föra resonemang om sakfrågor på hyggligt hög nivå går fortfarande helt problemfritt.
Vilka symptom som kommer först varierar för olika typer av demens.
Personlighetsförändring innan minnesproblem kan som ett exempel finnas vid tidig frontallobsdemens. Förnekelse är vanligt hos dementa. Tag ett samtal med släktingens läkare.
Jag tycker det är svårt att säga om det här skulle vara demens utifrån det du beskriver. Ofta kan ju intellekt och resonemang vara ganska opåverkade även om något annat är på väg att förändras. Samtidigt tänker jag att det inte riktigt låter som normalt åldrande heller om det finns en tydlig förändring över tid i hur personen hanterar sociala situationer och omdöme.
Det finns flera möjliga förklaringar till sånt här. I vissa fall kan det vara tidiga kognitiva förändringar där just social fingertoppskänsla, omdöme och flexibilitet påverkas först, medan minne och faktabaserat tänkande fortfarande fungerar bra. Men det kan också bero på annat, som stress, nedstämdhet, sömnproblem, läkemedel eller fysiska orsaker som bristtillstånd eller sköldkörteln osv..
Dra inte för snabba slutsatser, utan att se om det här är något som fortsätter eller blir tydligare över tid. Om det gör det hade jag nog tyckt att det vore klokt att låta vården göra en ordentlig bedömning, bara för att utesluta bakomliggande orsaker.
Har liknande upplevelse med en nära släkting. Inga jättestora minnesproblem men sociala spärrar börjar släppa och hon har börjat bli lite hänsynslös. Världens goaste människa i övrigt. Finns en viss sjukdomsbild (fysisk) så hon har svårt att röra sig som förr och hon och hennes man träffar inte så mycket vänner längre, så jag vet inte hur mycket det påverkar.
Vården/kommunen gör så lite de kan, och den minnesutredning som gjordes visade inte på något avvikande.
Släktingen tycker vi är elaka och gör sig snabbt till offer när vi lyfter ämnet. Svårt att hitta en bra balans känner jag.
Kanske är det något liknande som händer i ert fall?
Alzheimer och andra varianter av demens är något helt annat än normalt åldrande. Initialt kan det förväxlas med det säkert men med tiden är det inget “normalt” med förloppet.
Efter att ha upplevt 2 personers i vår närkrets totala transformering tillbaka till intellekt på en 2-3 årings nivå I början tidvis men med åren mest hela tiden. Att bo hemma blev efter ett antal år orimligt.
Alzheimer och andra varianter av demens är verkligen ofta ett plågsamt sätt att förlora sin partner sakta . Ofta över 7 år eller längre tid utdraget förlopp.
Friska damen jag tänker på runt 70 år gammal blev misshandlad gul och blå av sin tidigare snälle man när hon försökte hindra hans nattliga promenader vintertid i pyjamas och tofflor. Polisen hämtade hem honom flertal gånger.
Mannen jag tänker på med sjuk fru låste sin sovrumsdörr noga på nätterna. Hände ofta att hans tidigare snälla fru inte kände igen honom och ibland hotade honom med kniv.
Hon skrek och bankade ofta på dörrar etc när han pratade i telefon “telefon är dyrt! mm” . Hon ringde på hos grannarna och bad dom hjälpa till att slänga ut “inkräktaren”. Tog taxi till barndomshemmet för att “hälsa på”. Emellanåt även hon hemkörd av snälla poliser när hon förirrat sig.
Jag tror väl alla förstår att saker och ting kan förändras utan att det behöver vara demens. Med det sagt är inte min släkting riktigt så gammal ännu, men ett par år över pension är det ju. Och det är inte en liten förändring, men det har varit över en längre tid.
Å andra sidan finns det som sagt en sjukdomsbild som kan komplicera det. Det är bara så svårt att se.
Plötsliga personlighetsförändringar i åldern 60+ ska inte negligeras. Försök få till ett möte med husläkare och förklara ( i förväg). Förutom frontallobsdemens kan andra sjukdomstillstånd i hjärna behöva uteslutas.
Jag har en fast läkarkontakt, så husläkare finns, men fick kämpa lite för att få en.
Mitt råd är också att kontakta släktingens vårdgivare. Det finns gott om neurologiska diagnoser utöver demenssjukdomar som kan ge personlighetsförändringar.
Vissa kan också vara tecken på hormonrubbningar, näringsbrist eller lättare åkommor. Så helt klart värt att utreda.