Försörjningsskyldigheten för gymnasiestuderande gäller väl inte separat boende - så länge det inte är så att den MÅSTE flytta för att kunna gå gymnasiet. Alltså om det finns ett på pendlingsavstånd så är det väl bara mat, kläder och så som behöver täckas.
Oavsett. Tänker att studentkårerna har ett intresse av att blåsa upp det. Det är enkätsvar från studenter och budget för singelhushåll från konsumentverket för t.ex. mat och telefon/medier. Tror de t.ex. räknar med en pappersprenumeration på en dagstidning och det behöver knappast en student.
Skulle nog säga att de får testa och se om bufferten måste användas så kan ni utvärdera därefter. Göra upp budget att leva efter o.s.v. laga billig mat och se vad som funkar. Att leva sparsamt tycker jag kan vara en nog så viktig lärdom. (Billiga recept: https://undertian.com/)
Utöver att jobba och få bidrag så finns det också stipendier som går att söka.
Satsa inte på bostadsbidrag, eller räkna iaf extremt noga på det. Jag utgår från att ungdomen ska jobba på somrarna och då är det lätt att bli återbetalningsskyldig.
Det gäller såklart att räkna på det. Alla nya inkomster som inte fanns med i ansökan ska meddelas in till FK. Men i övrigt är bostadsbidrag ett bra komplement, om man inte vill leva helt på anhörigas pengar.
Alltså, jag håller med om att det finns en stor poäng i att ha det lite knapert under studenttiden och gärna bo i korridor osv.
Men studiemedlet är väl ändå så lågt att det inte riktigt går att leva på? Det kanske iofs har höjts sedan jag var student för 20 år sen men på den tiden var det extremt knapert och 2-3 tusenlappar fick nog skjutas till från föräldrarna varje månad ändå.
Jag tror att om man har råd får man nog hjälpa till lite under studietiden som förälder.
Att låta dem leva i armod och hotas av hemlöshet om de inte håller budget och jobbar extra så blir de nog perfekta arbetare på kommunens bygglovavdelning eller liknande när de är klara med studierna.
Om man däremot ger dem lite extra så att de slipper arbeta och istället kan 100% fokusera på studier och drömmar så blir det nog bättre karriär i många fall.
Går det alltaå att få en studentbostad nära campus direkt? Jag trodde det var nästan omöjligt och att det är därför jag hör om många föräldrar som köper lägenheter.
Jag resonerar såhär:
Har jag råd att stötta de?
Ja/nej?
Om ja- med hur mkt utan att jag känner mig orolig för min ekonomi och hur mkt anser jag rimlig för deras ”självutveckling”.
Om jag skjuter till så förväntar jag mig att de har ”skin in the game” dvs inget stöd utan att de jobbar extra i mån de kan (sommarlov, andra lov, ev under terminen om deras kapacitet/studier tillåter, dvs att ta sina poäng går före extraknäck).
Sen kommer här en synpunkt jag tycker är viktig: varför läsa på i Stockholm? Det är dyrt. Har de kommit in i huvudstaden så kommer de sannolikt in på annan billigare studieort. Det sätts ofta alldeles för mkt tro på ”statusstudieorter”. I realiteten har det senare i karriären mindre betydelse än vad man tror.
Det är viktigare att man klarar sina studier och har lagom med studieskuld.
Av egen erfarenhet så spelar det inom medicin mindre roll var man har läst.
Lycka till med ett klokt beslut!
Jag bodde i studentkorridor och jobbade extra på helgerna, och på somrarna. Det var väl lite flott på köksluckorna men annars var livet i korridor väldigt kul. Plugg och träning hela veckorna, fest och jobb och plugg på helgerna. Hade inga problem att få csn:et att räcka, men det drygades ju ut lite med extrajobbet, och det var inte i Stockholm, där jag antar att priserna på studentbostäder är högre. Jag betalade 2k för mitt studentrum.
Fokuserar på äldsta barnet.
Det är såklart en stor bedrift att komma in där men det är inte en självklarhet att man kan plugga varsomhelst. Ta dyrt universitet i USA som tydligt exempel hade inte gått. Med andra ord kan det behövas en ekonomisk plan för att kunna plugga där man vill utöver att bara komma in. Det jag tänker är att hur skulle förslaget tas emot att hejja på att komma in och plugga där men att göra det efter 1 år av jobb först där hen bor hemma eller själv men billigt och sätter av maximalt för att ha råd att studera sen.
Jag hade 2 år mellan studenten och vidarestudier där ena året var lumpen så det var nog nära ±0 men år 2 bodde jag hemma och jobbade heltid. Jag fick inte betala något hemma men fick heller inget stöd ekonomiskt av föräldrar under studietiden. Det året blev det ganska bra med pengar över som räckte till att köra utan CSN-lån första åren, tog lite lån på slutet och adderade sidojobb mot slutet. Ej Sthlm men tänker att med fullt lån från start så borde ett sådant upplägg kunna ta det i mål eller att ni då kan skjuta till nån tusenlapp per månad men ni fortfarande kan spara och resa.
En annan tanke är hur pass ni behöver öka era 900k till er framtid/pension etc. Vad vill ni använda dem till och finns det något bättre att använda dem till än en investering i era barns framtid. Det kanske kan va okej att minska/stoppa sparandet dom åren.
En lagom transparens med barnet kring hur det ser ut för er och att ni skulle kunna hjälpa till men att det skulle påverka såpass som du beskriver. Det borde aktivera en motivation att gemensamt hitta en ekonomisk förutsättning att kunna plugga där om det är viktigt. Kanske går det med detta i åtanke lika bra att plugga på billigare ort.
Lite dags för barnet att ta ansvar för sitt ekonomiska liv och i det ingår att förstå att det kostar att leva/bo och det kostar att utbilda sig. Med det sagt hade jag nog verkligen försökt behålla studiemotivationen hos barnet för snacka om långsiktig investering för er som familj om hen löser utbildningen. Då kommer hen antagligen kunna stå på egna ben och lite till resten av livet.
Ett år av jobb kan också krydda studiemotivationen. När man knegat med något icke utmanande ett helt år och har ett bra läshuvud skriker hela ens själ LÄS VIDARE!!! En känsla man kanske aldrig riktigt stöter på innan man jobbat längre tid än ett sommarjobbs längd.
Ja. Är man myndig bör man också rimligen ha ansvaret för sin ekonomi. Jag tror man annars får fel förväntningar på livet. Vanligt att även vuxna idag är som barn ekonomiskt och tror att deras föräldrar fortfarande har ansvar för att finansiera deras lyxvanor de inte själva har råd med. Det är till största delen i min erfarenhet då föräldrarnas eget fel, som satt ribban där.
Jag flyttade hemifrån och jobbade extra som 16 åring. Så finansierade jag allt utöver inackorderingen som föräldrarna stod för tills jag gick ut gymnasiet. Aldrig att jag skulle tagit emot ekonomiskt bidrag som student/vuxen.
Det beror på vad man menar med “leva”. Ja det går men du kommer troligen inte ha råd att samtidigt både köpa senaste iPhone varje år, åka på dyr semester, bo i creddig lägenhet, köpa dyra kläder, äta ute varje vecka.
Men inget av ovanstående är heller i mitt tycke rimligt att våra skattemedel ska täcka. Inte heller är det nödvändigt att konsumera dessa ting för att leva.
Jag håller med att det finns en stor poäng i att ha det lite knapert som student så att man lär sig pengars värde och det ger nog också studiemotivation.
Jag pluggade dock i Stockholm och när hyran var betald återstod väl bara några tusenlappar. Om man ville gå ut och ta öl någon gång i veckan och äta ute med studiekamrater osv hade det nog inte funkat utan lite hjälp från föräldrar eller extrajobb.
Och extrajobb känns inte helt optimalt under studietiden. Helst ska man lägga 100% energi på studier. Så om föräldrarna har råd att skjuta till 2-3 tusenlappar per månad så är det nog rätt rimligt känner åtminstone jag.
Studietiden är kort och man har mindre pengar än man någonsin kommer ha i livet. Lite extra från föräldrarna känns mer än rimligt (om inte deras ekonomi är ansträngd). Men helst bara några tusenlappar, det ska inte vara något lyxliv.
Åt själv nästan varje dag på en billig kinesisk buffe för 55 spänn. Maten var tillräcklig att ersätta både lunch och middag. Bodde i korridor också, ovärderliga minnen därifrån. Numera går väl en billig buffe på minst en hundralapp.
Ta fullt lån från CSN, skaffa ett extrajobb och bekanta sig med den ypperliga rätten ”pasta rouge” (dvs spaghetti med ketchup) så klarar sig den äldste galant
Tror det är väldigt nyttigt att få leva som ”fattig student” - det var det åtminstone för mig!
Haha, kommer ihåg att det fanns enstaka studenter som åt lunch på lunchrestaurang regelmässigt. Tyckte det var helt galet, det blev ju typ 250-300 kr I VECKAN! Samma kostnad per dag som jag hade som lunchbudget per vecka.
Akuta likviditetsproblem löste man genom att skriva upp sig för att jobba som “pubhjon” - stå i baren och servera mat kl 17-01 för en gratis måltid och en hundralapp.
Jag kan tänka mig att bidra till boende och mat om det behövs. Men absolut inte till nöjen, utemat eller alkohol! Och enbart om de jobbar alla lov, eller i alla fall aktivt sökt jobb.
Redan för 20 år sedan, när jag pluggade, gnälldes det om att det inte gick att leva på studielån och bidrag. Men jag kunde spara varje månad trots att jag hade pendlarkort på 900 kr/mån vilket de flesta inte behövde.
Däremot kan det vara tajt i starten av första terminen, när litteratur ska inhandlas innan CSN kommit, samtidigt som man behöver inreda sitt boende med åtminstone madrass och en tallrik. Då kan jag tänka mig ett litet startbidrag.
Precis, där har mina barn fått 10 000 som startpeng. Begagnad cykel på studieorten, medlemsavgifter till studentkår, försäkring och sånt, det är mycket utgifter i början. Men sen har de klarat sig på CSN, den ena månadssparar dessutom en hel del.
Det är gärna knapert när man studerar, kanske har man inte råd att bo helt ensam i egen lägenhet, skaffa en lägenhetskompis då?
Bostadsbidrag, extra jobb, sommarjobb för att klara hyran under sommaren. Självklart fullt CSN lån + bidrag. Se till att klara tentorna så att CSN trillar in.
CSN betalar 13 500 kr för fyra veckors studier, det ger en årsinkomst från CSN på 40 veckor 135 000 kr.
Sedan är det bostadsbidrag + tilläggslån som gäller om man inte vill ha delat boende eller jobba.
Mest rättvist är att räkna på 10 månader och överleva på jobb under sommaren.
