Det finns många, eller några i alla fall, inlägg här om hur mossiga, okunniga och framför allt kostsamma storbankernas private banking-tjänster är. Jag är fullt medveten om att de är något av blufftjänster för de allra flesta (ofta förmögna pensionärer, men även yngre förmögna med tids-/kunskapsbrist) som skulle kunna få bättre, enklare och framför allt billigare hjälp på annat håll, eller för vilka det skulle räcka med ”vanliga” banktjänster – så det behöver ni inte övertyga mig om. ![]()
Men nu är det så att jag har en sådan pensionär jag försöker förmå att klippa åtminstone några band till banken, inklusive till private banking-tjänsten hen har. Hen är tyvärr helt fakta-resistent, och vägrar inse att förvaltningsavgifterna – som jag tyvärr inte får insyn i – förmodligen är skyhöga och att ett indexsparande + sparkonton med högre ränta än PB-kunderna får borde räcka.
Det hjälper tyvärr inte hur många länkar till Småspararguiden, RikaTillsammans, Pensionsmyndigheten eller vad som helst jag skickar – hen vägrar släppa sargen (trots att hen inte ens gillar sin PB-rådgivare och är missnöjd med diverse saker!).
Därför samlar jag på mig argument, skickar exempel på vad den faktiska kostnaden med ränta-på-ränta etc är …
Jag vet att bankens PB-avdelning förstås kör med motargument. När pensionären ifråga klagar på att avgifterna är höga och (trots allt) hotar med att säga upp tjänsten svarar de t ex ”Men om du säger upp avtalet med oss har du inte längre tillgång till de förmånliga fonder vi ger dig nu”. Och så vågar hen inte fullfölja sitt hot … Såklart de spelar på sådan osäkerhet. Jag fattar det.
Skulle ändå vilja kolla om någon har erfarenhet av att de faktiskt har rätt. I en annan tråd skriver t ex [Beyond-Net-Zero] ”… kolla med bankens PB-avdelning. Hon har medel för att kvalificera sig som PB-kund. Då finns det bättre alternativ och fondrabatter att få.”
Gör det verkligen det? Vet någon mer om detta? Skulle gärna vilja höra från någon som har insider-erfarenhet av private banking-världen, som bankanställd.