Kan bara se hur tabletterna påverkat mina vänner. Jag skulle inte rekommendera någon att ta dom om man bor själv, saknar socialt skyddsnät och inte har en fast vårdkontakt. De kan slå snett, även om vissa hjälps.
Nja. Har själv haft en vän som tog livet av sig, trots mediciner. Så personlig erfarenhet, inte propaganda.
Mina råd kvarstår, se till att skaffa en fast vårdkontakt med samtalsstöd och att ha ett socialt nätverk. Då är mediciner ett bra komplement.
Sen får TS göra som han vill. 
2 gillningar
Har en bekant som sjukskrev sig. Det är det du bör göra. Man ska alltid söka CSN för ett helt läsår. Kåren bör ju ge ut sådana rekommendationer (tips).
1 gillning
Jag beklagar sorgen! Har du fått en somatisk utredning, dvs är det uteslutet underfunktion av sköldkörtel, anemi osv? Har du någon form av socialt nätverk i den nya staden? Håller med ovan, om att det kunde vara bra att informera dina föräldrar om du inte gjort det.
I Finland finns det egenvårdsprogram, de kräver dock att man har en viss funktionsförmåga, lyckas man inte ta sig upp ur sängen alls, vet jag inte hur mycket hjälp man får av dem. Men de är gratis, och vem som helst kommer åt dem.
Ovan finns egenvårdsprogram för bl.a. depression, men även många andra. Kollade att där också fanns något som hette egenvårdsprogram för en chockerande händelse.
Ifall du inte vill testa medicin, ska man inte underskatta effekten av levnadsvanor. Sömn, motion, träffa människor, äta regelbundet osv. Är man djupt deprimerad försämras ofta levnadsvanorna, vilket förvärrar depressionen. Har du någon som kan stöda dig i det här? Komma förbi och ta med dig på en promenad eller liknande? Sedan sade någon att, för att bli glad ska man göra saker som man hade gjort om man var glad. Som deprimerad begränsar man ofta sitt liv mycket då inget känns roligt, vilket också leder till en nedåtgående spiral. Ordnas det studentevenemang du kan gå på? Och lyckas man inte här får man visa sig själv medkänsla, det är otroligt svårt som deprimerad att göra dessa förändringar.
Jag önskar dig stort lycka till, hoppas du hittar hjälp och en väg ut ur det här!
3 gillningar
Hej! Vad kul att du tagit dig till en utbildning som du drömt om! Men vad jobbigt att du inte mår bra. Jag är läkare och träffar ofta människor i liknande situationer som din.
Det är en stor omställning att flytta till en helt ny ort och påbörja en krävande universitetsutbildning. Det är inte självklart att klara av en universitetsutbildning lätt som en plätt och utan motgångar. En hel del människor behöver hoppa av, ta pauser, eller studera i lägre studietakt.
Du skriver att du inte fått någon diagnos från sjukvården. Det är väldigt ofta man kan må dåligt och ha svårigheter att klara av det man tagit sig för i livet, utan att det innebär att man är sjuk eller har en diagnos. Idag är kraven och förväntningarna på sig själv ofta högt ställda, och man vill gärna medikalisera normala reaktioner på livets olika utmaningar.
Jag tror att det skulle hjälpa dig att träffa en kurator regelbundet en tid för att få hjälp att reda ut vad det är som får dig att må dåligt just nu, och hur du kan ta dig vidare. Sjukvården kommer inte kunna lösa dina problem åt dig, och att jaga en diagnos tror jag inte heller kommer gynna dig.
Lycka till!
10 gillningar
Om du studerar på en ort som har ett psykologprogram så behöver de patienter/klienter som undervisningspatienter. Du får behandling av blivande psykologer som monitoras noggrant av sina handledare, ibland gratis, ibland mot en symbolisk peng i utbyte. Kolla upp den. Om du är under 25 kan det finnas en Ungdomshälsa eller en “Unga vuxna” mottagning som du kan få hjälp av. Värt att kolla upp.
Googla på depression och beteendeaktivering. Det är go-to-behandlingen för depression. Lycka till.
6 gillningar
Det tar tid att bearbeta sorg, gör det för mig. Det är så klart okej. Det går inte att stressa. Lita på din magkänsla.
Att tala med ett proffs kan vara bra, kanske bekräftas bara allt du vet men det kan också vara en skön lättnad.
1 gillning
Instämmer, upplever att vården väljer den lätta vägen och undviker att ge samtalsterapi pga att det är enklare och billigare att ge tabletter. Min fru behövde samtal pga familjesituationer i unga år, läkare efter läkare skrev ut tabletter något hon ratade. Hon ville däremot ha samtalsterapi vilket hon till slut fick efter mycket tjöt. Hon är glad för det idag då hon mår fin fint. Känner andra som drabbats hårt av den enkla vägen tabletter, men känner också vissa som blev hjälpta av tabletter. Däremot om en psykolog rekommenderar tabletter efter ett antal träffar för att sedan trappa ner är en annan sak då dem är mycket kunnigare på området än en läkare!
1 gillning
Jag har själv lidit av psykisk ohälsa, jag har historia av självmordsförsök och lång tid av vård på sjukhus, jag har också tagit läkemedel som för mig inte hjälpt och mycket möjligt även i vissa fall stjälpt lite. Trots mina egna erfarenheter och flertalet människor omkring mig med liknande erfarenheter tycker jag det är lite oansvarigt att ge råd där man antyder att man kanske inte borde ta mediciner när de förskrivs. Framförallt när man inte har yrkesmässig kompetens inom området.
Rådet att söka samtalskontakt och att etablera så omfattande och starkt stöd omkring sig som möjligt är toppen dock.
3 gillningar
Psykologer har inte större kunskap om mediciner än läkare framförallt inte om det är en specialist inom psykiatri. Psykologer får en väldigt grundläggande kunskap om verkningar och dess interaktioner och deras utbildning fokuserar på psykiska processer inte bilologiska.
Att det borde vara enklare att få samtalsterapi på platser där det kan vara svårt håller jag absolut med om. De mediciner man kan få från läkare på en vårdcentral är generellt väldigt milda och så ofarliga mediciner kan vara. Väldigt många mediciner får helt enkelt bara skrivas ut av specialister inom adekvata områden. Den psykiatriska verktygslådan hos en allmänläkare är grundläggande och ganska liten. Går man hos en psykiatriker kan det dock vara på sin plats att vara lite påläst.
1 gillning
Har aldrig skrivit att man inte ska ta tabletter. Men då jag vet hur de kan påverka, så är det bra att ha en fast vårdkontakt och samtalsstöd under tiden man behandlas. Framför allt i början och under nedtrappning.
Sen får TS göra som han vill. Om man tycker jag pratar smörja, så kan man strunta i mina vänners erfarenheter.
Men känns oansvarigt att inte informera om det mina vänner och deras anhöriga gått igenom, när bristen på samtalsstöd och vård saknades i samband med medicinering.
2 gillningar
Jag skrev aldrig att du rakt ut sa att man inte skulle ta tabletter! Det finns säkert exempel på när det brustit men jag har aldrig varit med om att fast vårdkontakt med planerad och regelbunden uppföljning inte finns vid olika psykiatrisk medicinering. Inte ens vid mildare medicinering som Attarax via vårdcentral. Vid starkare medicinering krävs oftast regelbundna kontroller urin och blodprov och uppföljning. Problemet är här är oftast att personer som får psykiatrisk vård inte alltid orkar följa upp, dyka upp och delta i vården som erbjuds. Möjligtvis att tröskeln till tvångsvård ska sänkas här men det är väldigt svårt . Den generellt största bristen och problematiken med den psykiatriska vården är att komma in och få den uppstartat från första början, inte bristande kontakt och uppföljning bör man får den. Man ska vara väldigt försiktig att ge medicinska råd baserat anekdotiska erfarenheter. Framförallt om det går emot rådande forskning och rekommenderad vård av ansvarig läkare.
Det ända du vet vad dina vänner sagt till dig och hur de mådde med medicinering, du har ingen aning om hur de mått och vad utfallet skulle blivit utan medicinering. Har du någon form av djupare kunskap om ämnet?
1 gillning
Jag uppfattade att läkarna TS haft inte kommit fram till en diagnos, men att han fått tabletter utskrivna och sen hänvisats till samtalsstöd. Som det är lång kötid till.
Så att just nu så saknas en fast vårdkontakt och ett samtalsstöd.
Men jag lämnar tråden nu. För de råd som getts bör gett några vettiga vägval för TS.
Livet suger ibland, då behövs stöd. Från vänner, anhöriga och vården. Så jag hoppas TS hittar rätt stöd.
Har han fått medicin utskrivet och uppenbarligen haft vårdkontakt där. Hur vet du hur uppföljningen ser ut från behandlade läkare eller vårdcentral där? Det kan mycket väl finnas en plan för framtida uppföljning och hur och när sådan kan och ska tas, därmed en fast vårdkontakt. Finns inte det håller jag med om det är mycket illa.
Att det är kö till samtalsterapi betyder ju inte nekad samtalsterapin eller att det är olämpligt att sätta in annan behandling under tiden. Återigen att på anekdotiska erfarenheter antyda att vård föreskrivet av ansvarig läkare kan vara felaktig är oansvarigt. Framförallt utan egen djupare kunskap inom ämnet.
Jag förstår inte heller varför dina vänners vård är relevant här, är problematiken den identisk? Är medicineringen likadan? Är läkaren och övriga vårdgivare samma personer? Om inte varför är då det relevant för TS vård?
1 gillning
Det har säkert blivit hårdare på senare tid men jag upplevde inte att det var supersvårt att få beviljat pga “särskilda skäl” för 15 år sedan iaf.
Men har du möjlighet att ta några enkla sommarkurser på sen anmälan så kan ju det fungera. Det finns säkert någon förberedande mattekurs som du redan kan det mesta av.
1 gillning
Få kontakt med en läkare så att du kan bli sjukskriven från utbildningen en termin. Man kan bli sjukskriven som student men bara på heltid. Byt vårdcentral om du inte får hjälp av din nuvarande.
1 gillning
Läs något lätt för att få in poängen. Med tanke på att du läser civ ing så finns det många kurser du klarar lätt och får in poäng för. Ta en introkurs i något du tycker dig kunna rätt bra redan. Du kan läsa något på distans behöver inte vara på ditt nuvarande universitet.
Lycka till!
Jag har haft ett antal tunga bakslag i mitt liv men alltid repat mig då jag vet att jag måste gå vidare och att det är många som har det värre, mycket värre.
1 gillning