Kul att du verkligen försöker förstå räntor på djupet! Jag tror dock att du gör det lite onödigt komplext när du försöker specificera alla tänkbara scenarier i detalj. Räntor är oerhört logiskt bara man förstår de underliggande mekanismerna.
Korta räntor är lättast att förstå. De styrs i princip helt av centralbankernas styrränta och har ingen durationsrisk. Korta statsobligationer är därmed i princip riskfria. Vid stigande inflation med stigande styrränta är det korta räntor man vill ha, för att komma undan durationsrisken.
Långa räntor är något klurigare, men ändå logiska. Priset på dessa styrs mycket mer av marknadens förväntningar på tillväxt och inflation. Du har redan greppat de viktigaste koncepten med följande:
Låt oss bryta ned dessa 3 faktorer:
-
Realränta: Den faktiska realavkastning obligationen ger. I akademisk litteratur finns ett närbesläktat koncept som kallas den “naturliga räntan” r* (se Wikipedia), vilket är den teoretiska realränta som ger perfekt balans mellan full sysselsättning och stabil inflation. Ju längre duration på obligationen, desto bättre motsvarar realräntan marknadens bästa uppskattning av r*. På kortare sikt styrs realräntan även av centralbankernas interventioner. Ju starkare ekonomi ett land har, desto högre r* kan samhället tolerera. Ju svagare ekonomi, desto lägre behöver r* vara. Extremexemplet är Japan sedan 90-talet, som haft en r* nära noll/negativ.
-
Förväntad inflation: Den årliga snittinflation som marknaden förväntar sig under obligationens löptid. Det är logiskt att detta måste adderas till realräntan för att obligationen ska bli attraktiv att äga. Om den verkliga inflationen utfaller lägre än förväntningar kommer obligationen att stiga i pris, och vice versa.
-
Riskpremie/durationspremie: Den kompensation marknaden kräver för att ta risken att låsa pengarna under lång tid, och därmed inte kunna reagera på oförutsedda utfall i tillväxt/inflation. Ju längre duration på obligationen, desto större behöver denna kompensation vara. Denna faktor är mycket svår att särskilja från förväntad inflation, men det finns flertalet olika modeller för detta. Generellt brukar ett snitt på 1-2% enheter anges som riskpremie för en 10-årig statsobligation vs en 3-månads, men det finns flertalet perioder då riskpremien varit negativ (“inverterad räntekurva”, som fram tills alldeles nyligen).
Ovanstående gäller alltså nominella obligationer. För realränteobligationer tar man bort faktorn förväntad inflation från ekvationen, så priset på dessa styrs enbart av förväntad realränta + riskpremie/durationspremie. Detta innebär också att räntan på en nominell obligation - realränteobligation med samma duration = marknadens bästa uppskattning av förväntad inflation. Det är detta som kallas “breakeven rate”, som du också kan få fram på FRED.
Ska man bara ta med sig en sak av ovanstående så är det att prisutvecklingen på långa räntor styrs mycket mer av marknadens förväntningar än av styrräntan. Jag har tidigare skrivit ett inlägg där jag demonstrerar hur prisutvecklingen på AMF Lång korrelerar perfekt med inflationsförväntning kontra faktiskt utfall:
Blev lite längre inlägg än vad jag tänkte mig, hoppas att det gav dig någonting! 