Herre gud. Majoriteten av 30-åringar i mitten av sin karriär kan inte skrapa ihop en miljon till kontantinsats. Snacka om att födas med silversked i munnen.
För att sammanfatta vad många vad er ovan påpekat är frågan Ska föräldrarna hjälpa till vid bostadsköp över huvudtaget?
Om vi bortser från detta, vilka möjliga upplägg finns det för att hjälpa ett barn med bostadsköp och göra det så rättvist som möjligt mot syskonen? Vill gärna höra vilka möjliga upplägg som finns, resonera gärna fritt istället för just detta fallet med utgångspunkt.
Här är dem som nämnts i tråden, finns det fler och har ni eventuellt fler för och nackdelar med dem olika förslagen?
Föräldrarna deläger boendet
Dela risk och värdeuppgång rättvist, stärker barnets köpkraft.
-Komplicerar lagfart, beskattning och framtida försäljning.
Föräldrarna går in med huset som säkerhet för lånet
Möjliggör bättre lånevillkor utan kontantinsats.
– Föräldrarna riskerar eget boende om barnet inte klarar lånet.
Föräldrarna ger förtida arv
+Enkelt, juridiskt tydligt och rättvist på sikt via arvskorrigering.
– Kräver framtida kompensation till syskon och tillgångar vid arv.
? Bör detta inflationsjusteras
Barnet får låna av föräldrarna (flyttas sedan till en banklån)
Flexibelt, låg startbelastning och kan lösas via bank senare.
– Kräver avtal, räntesättning och risk för ojämlikhet om andra barn väntar.
Hjälpa till vid olika tidpunkt men justera hjälper efter kr/kvm vid tidpunkten (skogstomtens förslag)
Vid första jobbet kan det vara svårt att få ett banklån då man exempelvis är provanställd första 6 månaderna, och det är därför föräldrarna vill underlätta.
Förslag på att låna 1 000 000 kr av föräldrarna under 3 år, som sedan ska flyttas över till ett bankån. Räntan är marknadsmässig, vi kan räkna här med 3%.
Säg att lånet ökar med räntan 3 % årligen.
År 0: 1 000 000 kr
År 3: 1 000 000 x 1,03^3 = 1 092 727 kr
Dvs efter 3 år har enbart räntekostnaderna ökat med 92 000 kr, vilket innebär att man då kommer låna detta av banken. Barnet har ju då sparat på att inte behöva amortera, men då gäller det ju pengarna istället placeras bättre. Att spara på börsen känns ju lite för riskabelt med 3 års sparhorisont men att bara spara på ett bankkonto blir ju knappast mycket bättre än att bara amortera på lånen. Å andra sidan kommer ju lönen också ha ökat.
Är detta modell ens en rimlig lösning, eller skjuter man bara upp problemet?
Trillar ju nästan av stolen när man läser detta, 1 miljoner i kontantinsats men det är inte bra nog. Hjälper ni barnen med att bre mackan på morgonen innan jobbet också?
jag tror inte att frågan är om man ska hjälpa barnen med kontantinsats. Jag tror att det som många undrar över är varför räckte inte >1M för barnen.
Jag tycker att det kan komplicera familjerelationen mycket om man lånar till sin barn (som sedan inte kan betala enl. plan), så nej, inte nr.4. Samma problem med nr.2. Angående nr.1, frågan kommer återigen vad händer om barnen inte betalar.
nr. 3 har jag inga större problem med, men där kommer frågan varför räckte inte 1M+ för barnen? om de slösade bort pengarna, är det en bra idé att ge dem mer? Tveksam.
Vill du även meddela hur mycket tillgångar du själv sitter på? Du skriver att du gett 3 miljoner till dina barn i gåva, men samtidigt så räknar du på att börja låna ut pengar eller stå som medlånetagare.
Om du har en stor förmögenhet och vill skämma bort dina barn (inkluderat tänket att barnen ändå ska ärva dig och lika gärna kan få delar redan nu) så ge lika mycket i ytterligare gåva till alla barn nu. Folk på rikatillsammans kommer tycka att du är galen, men om du har tillgångar på 100 miljoner så är du inte så galen egentligen. Genom att ge gåva till alla barnen så slipper du all mental belastning av ha privata lån med dina barn och procent, ränta, inflation och rättvisa mellan barnen.
Om du inte har råd att ge ytterligare gåva till alla barnen, är det inte direkt läge att göra dina barn ekonomiskt beroende av dig. Dom behöver stå på egna ben - både allmänt men också för att du då inte har råd att garantera ekonomin för alla 3.
Barnet med provanställning får bo kvar där dom bor nu eller lösa tillfälligt boende (hyra hus i 2a hand?) för miljonen hen har. Hen kan också börja gå på visningar, det är inte så säkert att han hittar ett passande hus att köpa så snabbt, eller i ett andra skede lyckas vinna en budgivning.
Är det en mänsklig rättighet att kunna köpa sitt första boende? Varför kan man inte (som vanliga dödliga måste) börja med en hyresrätt tills man har skapat sig en stabil ekonomi?
Förtida arv i så fall. Min erfarenhet av lån inom familjen är att det inte funkar så bra i kombination med den typen av relation. Det är svårt att vara hård om det inte funkar (tex om barnet slutar betala tillbaka).
Klart det inte är en rättighet men kan man ge sina barn den möjligheten så är det ju bra då vi tyvärr har en riktigt usel hyresmarknad i storstäderna där många gärna vill jobba/plugga.
Jag är själv riktigt tacksam över den hjälp jag fick av mina föräldrar för att kunna köpa mig en lägenhet i ett område där jag känner mig trygg på kvällarna.
Hade jag ej fått hjälp hade jag hamnat i ett av våra hyresghetton och lägenheten jag kolla på som hyresrätt utanför den dörren har det skett 2 avrättningar på ljusa dan under senaste 8 åren. Jag är ej främmande för att vara i våra miljonprogram uppvuxen i ett och en sak vet jag nu i vuxen ålder det är att jag aldrig skulle låta mitt barn bo i ett om kag hade möjligheten att kunna hjälpa dom bo på ett annat ställe.
Det är lätt att få studentboende i storstäder inkl. Stockholm. Man kanske får nöja sig med korridorsrum men det är bara kul och karaktärsbyggande.
För mycket navelskådande storstadsbor som bor hemma när de pluggar eller, i samma uppväxtstad, bor i flashiga bostäder och ointresserat stannar i sin egen lilla bubbla för resten av livet.
Med detta sagt tror jag på antingen
att föräldrarna köper bostäderna och äger dem (100 % del av vinst och förlust) och hyr ut till sina barn
att man ger bort mer pengar till sina barn så att de har möjlighet att själva köpa något ännu dyrare.