Måste gå in och ge min åsikt ang arvsrätten.
Jag har via rika tillsammans böra fundera på hur jag ska se på mitt arv, är 50 år, dvs gott om tid på mig.
Vad jag har förvånats över är när jag läst om arv via offentliga sidor/juridiska hemsidor osv. Är hur en vuxen människa som är jurist medvetet går in och döljer svaret, där man inte skyr några som helst medel för att dölja sanningen, och detta gäller 99% av alla svar. hur kan det komma sig?
Jag vände mig till ärvdabalken för att hitta svaren, där bl,a Guldberg, Bergendal, Walin har hjälpt till att tyda lagen via kommentar, vilket är en otrolig hjälp för mig som är teoretiker, men även hjälp till praktiker.
Arvsrätten är förlegad, den är 150 år gammal, och passar inte in i dagens samhälle, men alla familjeombildningar, där vi nu har olika system som pension, a-kassa, socialbidrag, bostadsbidrag osv.
Arvsrätten har tappat sin mening med att uppfylla en ekonomisk trygghet( oftast till yngre människor)
Med andra ord, ska man se sitt krav på arv som en ren och skär egoism som bygger på dessa 150 års gamla lagar. Vad jag lärde mig under resan är att man kan göra någon arvlös, där jag lärde mig skillnader mellan testamente och gåva, när gåvan ges och hur man skriva så den inte utgör förtidigt arv. hur jag ger bort gåvan till den jag själv valt ska ha min pengar samt att jag kan styra.
Min åsikt är att arvet ska gå till den person man har en relation till, en som betyder mycket för en, den person man aldrig har haft en relation till ska så ledes inte via sin egoism på tala att dom vill ha arv.
Nu kan jag via lagen ändå rikta mitt arv till den jag vill, jag behöver inte visa gåvobrev i förtid, dessa framkommer efter min bortgång och personen blir först då även medveten att jag gått bort, men förstår även i samma stund att dom inte tilldelades något arv.