Söka skydd i kollektivet när några alltid drabbas, men stora massan drabbas inte (ex 1 av 10 får cancer, så försäkring för sjukvård)
Söka skydd i kollektivet när ingen generellt drabbas, men ibland drabbas alla samtidigt (ex jättehöga elpriser just nu, eller höga räntor för alla plötsligt)
För den första varianten funkar försäkringsbolag och statens skyddsnät, men för den andra varianten är det lätt att skyddsnätet inte funkar/går i konkurs när det väl behövs, för alla drabbas och ekonomin håller inte (se typ arbetslöshetskassa när alla förlorar jobbet, osv). Kollektivet kan i praktiken få samma risk som personen, man jämnar inte ut den lokala verkligheten jämfört med statistiken.
Vi ser ju den risken nu när elbolag vill komma loss från fastprisavtal, t ex.
Jag tror särskilt på att söka skydd i kollektivet när det är små risker per individ/men statistiskt säkerställt att det händer i populationen, och när man inte kan göra något själv för att påverka risken. Därför är jag starkt för att staten ger alla skydd för t ex sjukvård, speciellt när det gäller medfödda skador, otursskador osv. Kan man inte påverka risken själv bör alla få tillgång till likvärdigt skydd och därför kan samhället vara den som behöver skydda mot den risken. Så jag gillar Sveriges system/syn på detta med breda försäkringssystem som alla får tillgång till utan att behöva gå igenom t ex hälsodeklarationer innan de får rätt att teckna sig.
Om för många hus brinner ner samtidigt så går försäkringsbolagen i konkurs.
Jag menar att man får ta höjd för att saker går fel inte ragnarök. I ragnarök så gäller inga försäkringar alls.
Men det är lite extremt att gå från - allt rörligt alltid - till det är inte lönt att försäkra sig pga Ragnaröks risken. Från en ytterlighet till en annan.
Att elbolagen tar sig ur fastprisavtal håller jag som väldigt osannolikt, annat än de går i konkurs, men då träder sannolikt staten in dvs vi gemenast dvs kollektivt skydd
Jag går och funderar på om det här har förändrats nu, eller om känslan av att ha “valt fel” som nu drabbar många av oss är den klassiska känslan man får när man missat en stor uppgång i någon aktie eller dylikt. Det finns säkert en bra term för det.
Och om det har förändrats, var det fel beslut utifrån den information vi hade då?
Eller har inget förändrats, utan våra beslut var fel förut också, men på grund av tur/slump visade utfallet att vi minsann gjorde rätt ändå?
En fundering jag har är om man inte kan se en hög buffert som ett alternativ istället för försäkringskostnaden i dessa frågor.
Säg 2 miljoners lån och en garantikostnad på 0,5% så blir den kostnad ungefär samma som alternativkostnad att ha 142 ksek i ett nollräntekonto. 142 ksek skulle täcka kostnaden för 2% högre ränta i tre och ett halvt år . Om jag inte tänker helt galet?
Tycker detta är ännu ett fall av Sam Vimes “Boots” theory of socioeconomic unfairness, dvs dyrt att vara fattig.
Jag upplever att frågan är “bör avtalet bindas eller vara rörligt?” - vilket jag skulle påstå är en förenkling av ett större problem. Men håller vi oss till den förenklingen just nu så tänker jag följande…
“Rörligt” & “bundet” är två metoder. Alla metoder har för-och nackdelar. Ingen metod är bra/dålig i ett vacuum. Förutsättningarna metoden ska tillämpas i spelar roll. Därav…
Definiera problemet. I så stor utsträckning det går. Definiera vem som ska lösa problemet, och således är en del av problemet, vilka “verktyg” den har till sitt förfogande som kan användas för att lösningen. Tydliggör målet/målen, inte bara vad som ska uppnås utan även vad som inte ska ske. Ex. minimal årlig avgift utan att offra bekvämlighet mer än X osv. Därefter definiera på vilken arena/kontext som är aktuell och slutligen vem/vad som kan motsätta sig lösningen, när/hur/varför…
När problemet är tydliggjort och vi känner till metodernas för- och nackdelar så kan välja vilken metod som passar tillräckligt bra, medvetna om att de troligen inte kommer passa perfekt.
Något annat som är värt att nämna är att med förutsättningar för förändras snabbare, så kan vår lösning snabbt bli utdaterad. Då kan det värdefullt att närma sig problemet med så stort möjlighetsutrymme som möjligt för att kunna anpassa lösningen till problemet löpande. Ett stort möjlighetsutrymme bidrar till ett högt duellvärde/framgångsvärde.
Något intressant till en framtida diskussion kan vara att reflektera över vilket problem som motiverar lösningen “diskussion om bundet/rörligt” och om det löser det problemet.
Edit:
Det forumet skulle kunna göra för den enskilde som ställer sig frågan ovan är att definiera vilka för- och nackdelar respektive alternativ har, och i vilken kontext / med vilka förutsättningar de är sanna. Därefter kan den som vill matcha utifrån sin egen livssituation och prioriteringar. Som vanligt väldigt svårt att rekommendera en metod för alla och för alltid, hoppas det hjälper något @janbolmeson
Nej. Att utgå ifrån att Staten alltid räddar oss är fel. Staten det är ju vi själva.
Vid den stora krisen på början av 90-talet, blev det tvärtom. Staten hade ont om pengar och förvärrade (!) krisen kraftigt genom att minska räntebidragen. Inte nog med det man försämrade även en del andra bidrag.
Att tro att Staten alltid kommer till vår hjälp kanske är naturligt att tro, om man är född på 80-talet. Vi som är äldre vet bättre.
Men visst, nu är elsituationen så extrem att det kommer troligen att ske denna gången. Att tro att Staten alltid griper in är däremot inte realistiskt.
Kan relatera till tankesättet du nämnde, resonerade ungefär så förra året:
Räntan band vi på 3 år till 1,15%, hade svårt att se att det skulle gå att få så mycket lägre rörligt medan den skulle kunna öka desto mer. Kände också att ”om jag betalar X antal kr i ränta varje månad är jag nöjd med det”.
Samma med elen, band på 66 öre/kWh och tänkte att får jag en elkostnad på 10 000 kWh * 0,66 kr per år känns det helt ok.
De få tusenlappar jag ev. hade sparat med rörlig ränta/elpris skulle inte väga upp förutsägbarheten med att veta vad jag kan räkna med.
Sen har ju förvisso utvecklingen därefter varit tämligen extrem.
Det jag utgår ifrån är att ta ungefär samma risk som medelsvensson.
Även under 90-tals krisen så gick inte 50% av befolkningen i personlig konkurs utan det var några procent som råkade riktigt illa ut och resten klarade sig skapligt.
När tillräckligt många har råkat illa ut så löser sig oftast situationen av sig själv då utbud och inflation kommer sjunka. Min filosofi är att inte ta så mycket risk så jag personligen kommer råka illa ut utan det lämnar jag emd gläde över till andra mer risktagande personer.
Vad åtminstone jag pratar om är inte Medelsvensson, utan om de som lever med små marginaler. Exempelvis barnfamiljer med mer än 75 procents belåning och låga inkomster. En räntehöjning med några procent kanske inte innbär konkurs, men blir oerhört jobbig.
Själv har jag unte bundit räntan på åratal, eller snarare årtionden.
På 90talet var de vuxna Baby Boomers (typ du) och vi unga var Gen X. Motgångar förväntas och ska bara hanteras typ. Bit ihop, kämpa på i det tysta.
Idag är det Gen Y som vuxna och Gen Z som unga. Generationer som har helt andra förväntningar och inte är vana vid tuffare tider, för de har helt enkelt inte haft några.
Politiker gör allt för att sitta kvar vid makten så risken är att de tömmer koffertarna lång före du och jag ens noterat att det skulle vara tuff på riktigt. Vi har ju dessutom fördelen av att ha gått igenom kriser och vet att det går över om man kämpar på
Samtiidigt. På 90-talets början var faktiskt Statens pengar slut, finito, borta. Statsskulden skenade vaför det var helt omöjligt att ge några subventioner till gemene man. Tvärtom tvingades man dra tillbaka en del subventioner vilket spädde på krisen ännu mer.
Vi var betydligt närmare en ekonomisk härdsmäta, än vad vanligt folk tycks tro.
Skall Staten subventionera våra elräkningar fullt ut, lär det inte finnas pengar kvar till något annat. Travar man ändå på, så kommer 90-talet snart tillbaka. Nu går det förhoppningsvis inte så, men det är inte fel att se över sina ekonomiska marginaler.
%.enig! Också helt enig med bilden av 90tals krisen. Vi var för nära en statsbankrutt.
Problemet idag är att hushållen är så enormt skuldsatta men däremot staten ser bra ut i relation till andra länder. Men det kan gå fort som du säger.
Såg en siffra på att totalt sett är vi per capita lika skuldsatta som italienarna om man slår ihop privata och statsskulderna per person.
I Italien hög statsskuld men låga privata skulder.
I Sverige tvärt om. Tveksamt vad som är att föredra
Dessutom är det tokigt att i första hand subventionera energi. Istället borde man ge incitament och direktiv för minskad energikonsumtion därefter subventionera hushåll som inte klarar sig. Vi vill ju inte ha som i England med gamla som fryser ihjäl på vintern vilket förekommit i årtionden.
Staten kan tvingas att subventionera företagens elräkningar först för att jobben inte ska försvinna. Privatpersoner får ta av sina besparingar i första hand. Det håller på att gå åt h-e igen.
Har man låga inkomster så behöver skaffa extra försäkringar dvs det är dyrt att vara fattig som förklaras bra i Boots theory.
Har man däremot vingelmån i ekonomin så kan man leka mycket mer med risk och kostnaden som ger en långsiktig lägre kostnad. Speciellt i dagens politiska situationen när man blir räddad av svenska staten…
Någonting annat man kan fundera över: Om låneräntan är 1 procent inser alla (nu men inte tidigare) att risken att den kan stiga till 3 procent är hög. Är låneräntan 4 procent är risken att den stiger med 2 procent lägre.
Hur tacklar man detta om man lever på marginalen? Jag har en viss förståelse att folk chansar.
För knappt ett år sedan möttes ett sådant påstående med att det kanske lika gärna kunde bli -2% ränta. Kunde det vara minusräntor för banker kunde det väl även bli för konsumenter. Alltså att 0% ränta inte var botten.
Jo, jag vet, känns som en villfarelse från en helt annan era.
I min värld funkar det så här. Allt har ett pris. Priset på kapital kallas ränta. När räntan närmar sig 0 blir det stora obalanser i ekonomin. Höga bopriser är kanske bra för 40-talisterna men nära döden för 80-talisterna.
När vi dessutom drabbas av en “svart svan” i form av skenande elpriser blir uppvaknandet brutalt. Nåja, det löste sig på 90-talet, så det bör gå vägen den här gången också. Till skillnad mot för 30 år sedan har Svenska Staten en god ekonomi (än så länge).
När jag tog bolån så ville jag ha så lång bindningstid som möjligt.
Halva lånet på 5 år, halva på 10. Bankpersonen sa då att “ingen binder på den längsta bindningstiden” och avrådde. Det var ganska intressant, nu ett par år senare. Band ändå på strax under 1,70% och borde ha lagt hela på den bindningstiden.
Det var lätt att räkna hem med tanke på att räntan kanske kunde gå ner 0,5-1 procentenheter som mest på den bindningstiden. Medan den hade risk att gå upp utan tak.
Att minska adminstration bidrog till beslutet, jag gillar också förutsägbarhet i utgifter.
. Om jag inte tänker helt galet?
%.enig! Också helt enig med bilden av 90tals krisen. Vi var för nära en statsbankrutt.