Fortsättning på diskussionen: Avsnitt #264 - "Die with Zero" - fortsatt diskussion
Det här blir kanske lite off topic nu, men jag håller verkligen med om detta resonemang. Självklart är terapi viktigt och ska finnas tillgängligt för de som behöver det. Men jag tror också att det stora problemet i samhället idag är förväntningarna på hur livet ska se ut och hur lycklig man ska vara i varje enskilt ögonblick. Är man lycklig 99% av tiden så är det den sista procenten man lägger all sin kraft och energi på.
Här kommer en liten hobbyteori om varför vi hamnat där.
Baby Boomers – Här fostrades man i ’Utvandrarna’-tänket. Livet är fullt av motgångar, framgångar förekommer men nästa motgång är väntar alltid runt nästa krök. Trots detta kan man vara glad över det lilla. Man gnetar på – precis som alla andra.
Generation X – Här var är det ’Star Wars’ och ’Indiana Jones’ som formade synen på hur livet ska vara. Man möts av motgångar om och om igen, men om man kämpar på och inte ger sig så kommer man att övervinna dem och växa som person och allt blir bra till slut. Motgångarna är en del av framgångarna.
Generation Y – Nu börjar det gå snett. Här formas ens världsbild helt plötsligt av ’FRIENDS’. Ett kollektiv med 6 personer som inte bara är bästa vänner, de lyckas också alla få sina drömjobb, hitta sin drömpartner, bo i en stor lägenhet i New York (hur de nu har råd med den), ha tid att umgås på daglig basis (trots sina jobb) och hänga på café under arbetstid. Dessutom är deras favoritsoffa alltid ledig när de kommer till cafét. Grundläget är alla är lyckliga hela tiden, sen stöter man på några mindre motgångar här och där – men dessa är ofta av trivial karaktär och snabbt övergående. Lycka är det grundtillstånd man kan förvänta sig, motgångar är övergående avvikelser.
Generation Z – Nu formas man av sociala medier och influencers. Man har konstant tillgång till någon annans mest perfekta ögonblick bara ett knapptryck bort, motgångar och sorg existerar knappt ens längre. Eftersom alla andra alltid framstår som framgångsrika, vackra och lyckliga så måste det ju vara fel på mig och mitt liv om jag har en dålig dag för det verkar ju ingen annan ha?
Tillhör själv generation Y och har många vänner (upplever att det är särskilt vanligt förekommande hos mina kvinnliga vänner) som objektivt sett lever fantastiskt bra liv, men som lägger otroligt mycket tid, kraft och energi på att jaga de där sista procenten som skavar – som inte är perfekta. Mindre tid, kraft och energi läggs tyvärr på att uppskatta hur bra de övriga 95% är.