Jag börjar bli innerligt trött på alla domedagsrubriker som härjar i media just nu, svårt att inte läsa även om man mår skit av det. Bostadspriserna kommer falla 30%, värst för unga med stora lån osv, de kommer få det kämpigt framöver, minskad konsumtion, sämre levnadsstandard osv. Kul!!
Jag kan säga att jag tillhör denna grupp och det är svårt att inte bli deppig av allt som händer nu. Men det är en annan diskussion.
Jag har lyssnat på P3 Dokumentär om 90-talskrisen och den är väldigt bra och målande med privatpersoner som berättar vad som hände med jobb, bopriser, bolån osv. Jag själv var för liten för att minnas den krisen, så intressant lyssning. Den saknar dock stories om vad som hände sen, vägen tillbaka.
Så vänder mig till forumet med en önskemål om ärliga vittnesmål från er som var där med hus och hem, bolån, besparingar, jobb, framtidsplaner mm.
Hur påverkades ni och hur tog ni er tillbaka?
(vilket jag hoppas att ni gjorde )
Spara inte på detaljerna och hur känslorna var, tror det kan vara värdefullt för de 20+ & 30+ åringar som hänger här på forumet att få höra.
Ifall vi nu inom snar framtid går in i en sån sits igen. Några goda råd längs vägen kanske.
Tips #1 - följ inte media. Deras jobb är att skapa klick och det är inget som skapar uppmärksamhet som rädsla - det triggar vår primitiva hjärna i 110.
Det jag tror är viktigt att komma ihåg:
Världen kommer inte att gå helvete, vi har klarat stora kriser, förändringar och allt annat också.
Jag gillar det amerikanska uttrycket “muddle through”. Det blir aldrig så bra som tänker sig och det blir aldrig så dåligt som man också målar upp scenariot.
Dessutom har förutsättningar förändrats mycket sedan 90-talet också. Jag upplever att det värsta-fallet för de flesta idag kommer att bli att folk blir “inlåsta” i sitt boende. T.ex. har vi idag lagstiftning som säger att så länge du betalar dina räntor så kan du inte bli av med boendet även om lånet är större än säkerheten.
Det största problemet - både då och nu - är sannolikt skiften i livet såsom arbetslöshet, sjukdom, skilsmässa etc. Det vill säga sådant som man kan påverka i en ganska hög utsträckning med t.ex. humankapitalet, försäkringar och annat.
Så mitt tips är att inte oroa sig så länge man följer tipsen för boende som vi tog upp i avsnitt 251:
kan se att du kan vara kvar på samma ställe i minst 10 år
har en stabil familjesituation och inte behöver ett annat boende inom 10 år.
har en stabil karriär och ekonomisk situation
har råd och kan ta höjd för ökade kostnader (eller bind ränta)
är medveten om att huset kostar 1-2 % av värdet i underhåll per år
är medveten om att det även kostar tid och energi
är medveten om att boendet inte är en investering utan en konsumtion
är medveten om att boende historiskt har utvecklats som inflation
Det kommer gå bra även i framtiden. Lite som engelsmännen säger:
Ett fullkomligt lysande svar. Var var exakt i den situationen som beskrevs, och med facit i hand följde jag punkterna till fullo.
Vad många har svårt för är att minska sin konsumtion och berätta för sina barn att man måste dra ner på vissa saker. Detta trots att det för många bara är ett lyxproblem. En resa till Mallorca får bli en campingsemester i Skåne. En skidsemester i Alperna får bli en vecka i Sälen, etc. Tro mig, i många fall får ungarna det lika roligt ändå.
Förutom kanske att en campingsemester i Skåne är lika kul som att åka till Mallorca det känns inte riktigt lika kul faktiskt. Om man har endast lite flexibilitet i budgeten så hade jag nog undvikit campingen i Skåne.
Det beror väl på. Har man åkt till Mallis varje år kan ju barnen blivit mättade av det.
Så är det för oss i alla fall, vi har åkt iväg varje år till samma land (inte mallis) för att slippa den nordiska vintern någon månad, våran äldsta vägrade följa med senast vi åkte dit.
Vid tonåren
Fast det är väl kanske också ett fenomen att vid den åldern börjar man inte vilja göra något alls som har med att vara med föräldrarna att göra…
Det är väl detta som är den stora issuen i storstäderna. Svårt att skaffa bostad med stor tidshorisont i o m dyrt och inga hyresrätter. Stabil karriär är väl inte stabilare än branschen den verkar i under en ekonomisk nedgång.
Innerst inne vet jag att man ska sitta lugnt i båten och ha en det löser sig-attityd, men svårt när Finansmyndigheten målar upp katastrof-scenarion.
Ja, vad som är kul för tonåringar kan nog behövas funderas på lite… För vår del är det lite yngre år än så länge, då går det lätt att hitta kuliga saker att göra, även om det är en stor del av planeringen redan nu
En rimlig hypotes kan nog vara att bilden av “vinnaren” kan komma att förändras något. Hittills har det ofta hetat att de som belånat sig till max och köpt “för dyrt” efter 2-3 år blivit stora vinnare. Nu kan andra strategier komma att framstå som smarta.
Själv har jag försökt mig på en riskminimerande strategi. Den har inte varit dålig alls men den har kanske inte gjort mig till en så uppenbar vinnare i omvärldens ögon. Jag har så att säga köpt ut mig från bostadsmarknaden och har inte tänkt flytta något mer.
Sorry för OT men det svåraste med tonåringar är att de har en massa egna planer som uppstår med extremt kort varsel. Man kan tänka/tro att de minsann får följa med men det är VERKLIGEN inte kul att ha en med en sur tonåring. Kompromisser är nödvändiga och att man helt sonika låter dem vara hemma.
Till TS: försök fokusera på annat. Ekonomin är trots allt bara ett medel, inte själva livet. Det ska levas så bra som möjligt oavsett vad som händer på börsen.
En liten minnesbild jag har, även om jag inte tror att det inte kommer upprepas. Jag minns iaf att min far kom hem en dag och var jättenöjd, han hade bundit räntan på 11.56%. Minns inte löptiden dock. När han blickar tillbaka så tänkte han inte så mycket över det. Han säger att det var så det var och man körde på som vanligt
Vi sålde bostadsrätt med förlust i mitten på 90-talet och köpte villa trots att räntorna låg på över 10%.
Vi bor kvar i samma villa, men barnen har flugit ut.
Räntekostnaderna var höga men med tiden amorterade vi bort våra lån.
Mina exempel gjorde att tråden spårade ur något. Vad jag jag försökte säga var att det gäller att dra ner på sin konsumtion, och att det oftast går hjälpligt bra.
I vårt fall innebar det dessutom att vår gamla Volvo fick hänga med några år extra.
Jag och min fru var aldrig deprimerade övrr detta på något sätt. Vi hade vår villa och var helt säkra på att få behålla våra jobb. Många andra hade det värre förstås. För en del gick det riktigt illa, och de förlorade sina hem. Detta var dock ett väldigt litet fåtal.
)
Man kan tänka/tro att de minsann får följa med men det är VERKLIGEN inte kul att ha en med en sur tonåring. Kompromisser är nödvändiga och att man helt sonika låter dem vara hemma.