Ja, vi behöll våra jobb och hade alltid pengar kvar den 25’e.
Vi tog över befintliga lån, sålde bland annat Allemansfonder för att finansiera resten.
Vi förde på den tiden manuell kassabok för att ha koll på utgifterna.
Det man upplevt lämnar spår efter sig, vilket lett till att vi idag inte belånar huset trots att det är allmän ekonomisk visdom för tillfället.
Kontentan är att dagens ungdom kommer klara högre räntor till priset av färre latte på stan och färre resor till Thailand.
Ja det är det jag tänker på också. Men som jag förstod så drog alla ner på sin konsumtion, i alla fall de som behövde betala boendekostnaden. Märktes det av i samhället att konsumtionen gick ner?
Det var då som det är nu. De flesta över 55-60 hade lågbelånade bostäder och levde precis som vanligt.
De yngre fick däremot dra ner på sin konsumtion. Men det blev inte precis några hungerkravaller på gatorna direkt.
Däremot blev det synd om de som tvingades sälja på botten. Det fanns folk som sålde sina bostadsrätter för 10 000 kr som idag är värde 2 miljoner. Oerhört bittert förstås.
Många fick sälja under sin belåning. Inte så roligt. Fem års skuldsanering på existensminim blev resultatet.
Med andra ord. Det gäller att hänga i. Vi har troligen en kris framför oss, men sedan vänder det. Så har det alltid gjort.
1989-90 var ungefär som 2021-22. En förnekelse av övervärdering tills allt plötsligen rasade och alla blev lika förvånade trots att de flesta sedan en tid tillbaka känt på sig att “så här kan det inte fortsätta”.
Det mest intressanta var att man 1989-90 hävdade att det var en enorm brist på bostäder och det skulle ta många år att bygga ifatt. Priserna på bostadsrätter slog ständigt nya rekord men när räntorna drog iväg och Sverige hamnade i en likviditetskris där bankerna inte lånade ut ett enda öre så fanns det helt plötsligt för många bostäder och priserna rasade. Alla behövde plötsligen inte längre en egen bostad utan yngre flyttade hem till morsan, kompisar delade lägenhet, man sålde av och flyttade ut i sommarstugan, många hyrde in sig hos någon bekant osv. Många försökte dock desperat rädda kvar sitt hem men ofta gick det till slut på exekutiv auktion efter att jobbet försvann och många bostadsrättsföreningar gick i konkurs.
De som drabbades värst tror jag var yngre familjer som ganska nyligen köpt hus eller bostadsrätt som de tvingades sälja med stort underskott och de fick länge dras med avbetalningar på en bostad de inte längre ägde. Många som var runt 55-60 år och blev av med jobbet förblev sedan arbetslösa fram till pensionen och hade det tungt även om de kanske inte behövde lämna bostaden då de oftast var lågt belånade.
I mitten av sjuttiotalet drabbades Sverige av “varvskrisen” som var minst lika omfattande som 90-talskrisen. Därifrån finns också mycket att lära då många gav bort sina bostadsrätter för att bli av med dem så de kunna flytta dit jobben fanns.
Ingen kris är den andra lik.
Givetvis tråkigt för de drabbade, men man får ändå inte glömma bort att det var bara ett fåtal som det gick riktigt illa för. Det stora flertalet, inklusive mig själv, klarade sig bra.
Arbetslösheten var som värst dryga 10 procent i mitten av 90-talet. Idag är den enligt SCB 8,8 procent. Krisen på 90-talet var djup, men gick att lösa.
Dagens kris på arbetsmarknaden mm är desto svårare.
Intressant insikt
Minns ni om det var några politiska insatser för att få folk på fötter? Fattar absolut att alla tar en risk i all form av lån och investering, men om många i befolkningen går i personlig konkurs måste det väl få konsekvenser för hela landets ekonomiska välmående?
Denna typ av kommentarer märker jag mycket i dessa forum. Det är väldigt intressant att prata om generationers arbete/ekonomi kontra levnadsvanor. Jag tror de främst baseras på fördomar och inte så mycket på att en generation är mer arbetsam än den andra. Och ska man vara krass så är min generation uppfostrad (curlad 
) av 50-60-talisterna så vi är frukten av hur ni gjorde oss 
(nu vet jag inte när du är född, men menar som ett exempel).
Jag vill hoppas att i slutändan försöker majoriteten göra så gott de kan. Ni måste väl haft laster förr i tiden också som motvilligt gavs upp i tider av ekonomisk kris?
Det gällde att rädda banksystemet först, allt annat fick vänta. Det fanns inte resurser att hjälpa privatpersoner. Kreditförlusterna blev för mycket för bankerna som var konkursfärdiga och togs över av staten. Om jag minns rätt så var det endast Handelsbanken som klarade sig. Det tog något år innan man såg vilka privatpersoner som klarade sig och vilka som gick under.
Den äldre generationen tycker alltid att den yngre generationen är bortskämd och inte tar saker på allvar, så har det alltid varit. Vi fattar att alla yngre inte är som Paradis hotell hjältarna.
Ja, jag är född på 60-talet.
Det är inte bara yngre generationer som får prioritera hårdare bland utgifterna när räntorna stiger utan de flesta med stora lån.
| 1990 | 14,50% |
| 1991 | 12,25% |
| 1992 | 24,00% |
| 1993 | 10,75% |
| 1994 | 10,00 % |
| 1995 | 10,55 % |
3 månaders räntor från 90 talet…
En tvåa på söder kunde köpas för ungefär 250 000 tusen när det var som värst/bäst.
I Stockholms förorterna och småstäderna skänktes lägenheter tom. bort som även någon annan skrev.
Cash var king och många kunde bygga framtida förmögenheter.
Andra hade det riktigt svårt under många år.
En del lån och krediter var rent hemska, upplagda så att samma belopp skulle betalas varje månad.
Om räntan höjdes minskade amorteringen.
Vilket innebar att skulden inte minskade.
Om jag inte minns fel kunde den väl till och med öka?
Trots ansenliga inbetalningar.
Bilarna var relativt sett mycket dyra.
Exempelvis enklast möjliga Nissan Micra kostade 1991 ca 120 000 om jag inte minns helt fel.
Ett billån på 200 000 för en större bil med ca 20 % per år i ränta eller mer samt amortering när det var som dyrast.
Ja du förstår själv att det kostade mycket att betala boende och bil för de som lånat till bostad eller/och bil.
De som blev arbetslösa och var skuldsatta fick snabbt problem.
Det har varit/är riktigt fina år sedan ungefär 2000 för de som har jobb och hälsan.
Ett sambo par med normal inkomst har ca 40-50 tusen netto.
Om inflationen biter sig kvar med högre bo räntor blir det en bättre affär att amortera igen.
Blir det en sänkning av värdet på bostäder med ca 30 % känns det givetvis inte bra för dem som äger en bostad.
Men framtida bytes objekt blir även billigare.
Ett ungt par som bor i en bostadsrätt värd 2 miljoner skall köpa villa för 4 miljoner om några år.
Lägenheten har i teorin gått ned ca 600 tusen men villan har ju å andra sidan sjunkit med ca1,2 miljoner.
Samt att de som skall köpa första lägenheten behöver betala en lägre egen insats.
Bara lite grova exempel med all respekt.
De som har kvar arbeten och inte behöver flytta har/borde ha mycket marginaler.
Taket för A-kassan var betydligt högre i förhållande till medianinkomsten än idag. Det var också lättare att kvalificera sig för a-kassa och staten skapade betalda korta utbildningar och subventionerade jobb. Det var svårt för de som blev arbetslösa länge, särskilt för unga och många av de flyktingar som kom från Balkan och hade svårt att få in en fot på arbetsmarknaden. Många drabbades långsiktigt pga arbetslösheten ,även om de hankade sig fram med själva hushållsekonomin under krisen. Malmö som stad drabbades väldigt hårt. Hela bostadsområden från miljonprogrammet stod halvtomma i Malmö när alla som kunde få ett jobb någon annanstans flyttade.
Under krisen på 90-talet gick inte speciellt många personer i konkurs. Vi patar om promille, eller mindre än så. Däremot så fick ju många ekonomiska problem som innebar restskulder och i vissa fall skuldsanering.
Politiskt gjordes inga speciella insatser för de som gick i konkurs. Antalet var så litet, så det fanns helt enkelt inget behov av detta.
Lånet du beskriver kallas falskt annuitetslån. Skulden kunde aldrig öka, du kan aldrig få en högre skuld än vad som står i skuldebrevet.
Vad som kunde hända däremot var att när räntan steg över det ursprungliga annuitetsbeloppet så höjdes kravet på inbetalning så att banken fick in räntan.
Inga banker togs över av Staten. Däremot fick Gotabanken köpas in för 1 kr av statligt ägda Nordea. Staten hade lånat ut mängder av pengar via Länsbostadsnämnderna. Där förlorade de stora belopp. De övriga storbankerna klarade sig undan med statliga garantier utom Handelsbaken som klarade sig utan all statlig inblandning.
När Staten senare sålde ut Nordea fick man så bra betalt att man med facit i hand inte förlorade några pengar på 90-talskrisen.
90-talet spenderade jag på gymnasiet, eftergymnasial utbildning och de första åren på jobbet. Det fanns alltså inga pengar att satsa och inga att förlora. Däremot så styrde farsan sakta om advokatverksamheten från att framförallt jobba med småföretag till konkusförvaltning. Det var inget dåligt karriärsdrag om vi säger så…
Men att räntorna sjönk och sjönk var ju väldigt tydligt. Även inflationen sjönk och det kände man ju av iaf. Det gav något vettigt incitament till att börja snegla på investeringar efter dotcomkraschen. Pengarna höll värdet okej, sparräntan var skräp och börsen verkade gå uppåt. Så min första “större” (i e femsiffriga) satsning var i Kina runt 2004. Det gav blodad tand kring ekonomiintresse och sparande.
Väg tillbaka? Njae… men ett tidsdokument iaf. Hoppas det duger. 
Fast om du har lyckats pytsa in 15% minimum i egen insats på en bostad idag som sen går ner 30 procent så har du inga pengar kvar + att du sitter kvar med en skuld.
Då kan du inte köpa den andra bostaden utan egen insats 15% (som är krav idag) även om det priset har gått ner motsvarande procent på andra objekt. Det är väl den stora skillnaden som jag ser.
Även om du har jobbet kvar så är du lika utestängd från bostadsmarknaden som alla andra som inte har kapital på annat håll eller föräldrar som kan hjälpa till idag. Det går ju inte att spara ihop en egen insats i storstäderna idag, förutom på väldigt lång sikt (och då ska du betala marknadshyra för en hyresrätt under tiden).
Lönerna släpar dessutom efter kontra hur bolånen växt över tid. Är inte det rätt avgörande skillnader jämfört med 90-talet?
PS. jag vill inte verka som en gnällspik, men ändå viktigt att jämföra spelreglerna från då och nu.
Innan någon drar för stora paralleller till framtiden och blir orolig för värdet på sin bostad kan det vara värt att påminna om att det var betydligt lättare att hitta hyresrätter på 90-talet, samt att befolkningen i kommunen har ökat från ca 700’ till 1 miljon vilka alla behöver en bostad.
Man behöver inte äga allt här i livet.
“If you have nothing, you have nothing to lose”.
Ja det är ett bra podavsnitt som jag själv lyssnat på trots självupplevt 
Jag var precis klar från universitetet. Stora skulder pga bilar. Andra hands hyresrätt. Inget jobb och så gott som inga att söka.
Snackade mig till ett vik på universitetet som förlängdes och ledde till en extra examen. Så jag fick ut något av det men sjukt dåligt betalt som forskarstuderande.
Hankade mig fram och hade rätt kul. Man hade ju inte så höga materiella krav eftersom jag kom från studentlivet. Spagetti och ketchup i kylen och en hundring på fickan så oroade man sig inte så mycket
Kommer inte ihåg åren som negativa i det lilla om än med krisen och dåliga tider. Fotbolls VM sommaren 1994 var magisk och sedan vände det för mig när jag fick mitt första riktiga jobb i industrin 1995.
Ekonomiskt sett tappade jag nog 4-5 år men tänkte nog först på det i backspegeln. Livet går vidare och så länge man är frisk och har goda vänner så, ja, vad behöver man mer egentligen?
De som råkade mest illa ut var nog de som nyligen förköpt sig på bostad och inte klarade av lånen utan fick lämna bostaden vid sämsta möjliga tillfälle. De flesta andra klarade sig nog rätt hyfsat, jag själv inkluderat.
Det var dock lättare att slippa media hysterin. Inte läsa löpsedlarna utanför butiken för tidningen hade man ändå inte råd med, samt att hoppa över nyheterna på TV så levde man i sin egen lilla vrå