Hej. Förstår att det är olika förutsättningar beroende på var man bor och disponibel inkomst.
Försökte lyfta fram några aspekter som är lite positiva enligt mig.
Att bostäderna sjönk till ca 250 000 under 90 talet i exemplet.
Var dåligt för dem som var tvungna att sälja men de som hade möjlighet att behålla lägenheterna fick ju se värdet gå upp igen och med råge.
Och en del som sålde bytte ibland mot något annat som var billigt då.
Exempelvis så kanske de bara behövde byta tvåan till en trea eller till ett hus.
De som köpte första gången gjorde ju givetvis jätteklipp.
Att bytes objekten i framtida prisfall blir billigare och den teoretiska mellanskillnaden vid byte mot dyrare objekt blir lägre är positivt.
Samt att handpenning för första köpare blir lägre i reda pengar.
I det tänkta exemplet med högre kommande räntor är det som jag skrev bättre utväxling att extra amortera tills man har möjlighet att byta upp sig.
Säkrare än en osäker börs några år och ev bra ränta i det perspektivet.
Givet att man har marginaler.
Sedan är det ju hur man räknar och från fall till fall.
Om vi skulle anta att det inte blev ett prisfall och fiktiv person vill byta upp sig?
Ja teoretiska egen insats har inte minskat på det boende man har men en det nya objektet skall belånas och kräver en egen insats som är högre i det fallet?
Jag anser att man bör se till affären som helhet och vad mellanskillnaden blir.
En fördel i storstäderna är att man kan klara sig utan egen bil.
En stor besparing vilket kanske till en del kompenserar för högre bostadspriser.
Men givetvis om någon lever på marginalerna och inte kan göra mer besparingar till handpenning eller extra amortering eller annat sparande. Det är kämpigt.
Då hoppas jag de personerna inte måste byta eller sälja vid prisfall.
Då är det nog kanske lämpligt att avvakta innan man köper/försöker köpa.
Löner kontra storlek lån 90 tal och nu:
Det var även många som hade köpt hus eller lägenheter i miljon klass under slutet 80 början 90.
Vanliga arbetare och tjänstemän.
Räntorna var höga.
Var bara 8 så jag minns inte…
Morsan berättade i helgen att hon och farsan behövde betala 22 000kr i ränta på lånen på gården… det gick bra tills entreprenörna som hyrde de olika fastigheterna (lada, lillstuga, smedja, verkstad) inte fick in deg och inte längre kunde betala.
Huset gick på exekutiv auktion…
Morsan och farsan fick hitta ett ställe att hyra (inte lätt med 5 barn!).
Skilsmässa och ekonomiska besvär ända in på
2000-talet… Idag har båda ägda boenden (belånade typ 30%/80%) och är pensionärer…
Jag studerade mig ur 90-tals krisen, tog studenten när det brakade loss. Det märktes för helt plötsligt sjönk medelåldern på studenter ordentlig då arbetslösheten sköt i taket och många började plugga istället. Jag hade lyckats hitta ett tillfälligt jobb ett halvår och sedan pluggade jag lite på universiteten innan jag började läsa på LTH , ett år äldre än alla andra nya teknologer , gammal och äcklig
Åren därefter märkte jag nog mest av krisen genom att räntan på CSN var så hög… helt abstrakt begrepp i tentaångesten. Mamma var förtidspensionär och pappa arbetade inom byggnadsindustrin…och blev arbetslös. De hade det tufft och jag tror de uppskattade att jag försörjde mig själv eller betalade när jag var hemma på sommarjobb.
En höst fick de faktiskt låna pengar av mig… När lillbrorsan tog studenten några år in på 90-talet och for in i lumpen lättade det rent ekonomiskt, pappa fick jobb igen osv. Men det märktes på pensionen sa pappa att han hade några år då det blev ströjobb
Jämfört då med nu är ju att räntorna är inte lika höga men lånen desto högre, och kraven från socialförsäkringsystemen är mycket tuffare. Börsen går upp och ner, men frånsett FIRE planer så måste man strukturera sin ekonomi så att börsen inte påverkar vardagen.
Börjar vi få en rejäl konjunkturnergång som spär på bostadsoprisernas nergång kan det bli tufft för många OM de måste lämna sina bostäder pga de kommer på obestånd.
Men många högbelånade har nog kapital idag sparat tack vare det tidigare ränteläget men det är klart att ta av det när börsen fallit så…
Var inte medvetet tänkande under 90-talskrisen men har fått med mig den från mina föräldrar sedan barnsben. Inte som skrämselpropaganda utan som ett faktum att förhålla sig till.
Bolmessons första svar täcker in det väldigt bra hur jag försöker tänka som blivande förälder med vovve, villa och Volvo. Framförallt första delen: följ inte media. Får inget produktivt ut av det utan bara oro.
Som tillägg har det hjälpt med med att träna lite tacksamhet. Jag är innerligt tacksam över att ha mat, en plats att bo, sjukvård när det behövs och att kunna ta hand om dessa behov även hos anhöriga. Allt utöver detta är egentligen bara en bonus.
Fast det här stämmer ju inte riktigt, snackar vi innerstan Stockholm där kan jag hålla med.
Men som student klarar man sig på de ca 11k som man får ut. Om man sen efter studierna kör vidare och håller sig lite snål så är det ju inte allt för svårt att lägga undan 10k/månad och person. På 2.5 år har man då som två personer sparat ihop 600000 vilket motsvarar en insats till en 4 miljoners lägenhet. Här pratar jag av erfarenhet då jag och min sambo nyss gjort det, och det utan att få något ekonomisk stöd från någon förälder.
Helt rätt. Två personer i min närhet unnar sig lite mer och “nöjer sig” med 17000 kr per månad och har hållit på så i närmare tre år nu. Allt som banksparande.
Att tillägga. Under den tiden som vi sparar tycker ingen av oss att vi har behövt leva speciellt snålt. Vi har bott i en ny hyresrätt med hyra inkl. parkering i garage etc på ca 11k/mån. Även köpt en (i mina ögon ny bil 2015 års modell) som snart har amorterats av. Bilen var något som jag unnade mig efter att jag var klar med examen då jag kunde byta ut den gamla bilen som jag hade under stor del av studietiden. Det var egentligen inget fel på den gamla men det tyckte jag var värt.
Jag börjar tro att bland det viktigaste lärdomen av studierna är hur det är att leva sparsamt.
Vart ligger hyresrätten, och hur stor? Låter ändå som en okej hyra delat på två personer om det inte är en 1:a på 30kvm.
Jag har gjort något liknande med min sambo och det ledde till att vi nyligen kunde köpa en lägenhet som vi letat efter länge så det känns kul.
Men utifrån trådens svar så är det ju dåligt timat om vi nu går in i nedgång som kanske gör att livet stannar upp lite och i värsta fall slänger tillbaka oss 5 år ekonomiskt om det skulle gå riktigt illa.
Men summan av svaren verkar vara, behåll jobbet och håll ut så kan man betala bostadsutgiften och se till att hålla sig kvar i gamet och inte tvingas tvångssälja.
Vi har inte pluggat i Stockholm utan i Linköping och där ligger lägenheten väldigt centralt. Men jag kan inte tänka mig att den hyran är galet annorlunda mot tex lund eller Uppsala.
Det jag ville belysa är mest att det går och jag måste säga att det är väldigt motiverande för man ser hur fort sparandet växer när man sparar såpass aggresivt.
Det har ju varit “dåligt timat” de senaste 20 åren, det gäller att hålla om sitt humankapital och ha buffert att hantera räntehöjningar. Men säg att vi skulle upp till 6% ränta, då skulle det ju helt plötsligt finnas en anledning till att istället för att spara i fonder, börja amortera av lånet hårdare istället. Skulle det bli långsiktigt med inflation skulle dessutom det ju äta upp lånet i och med löneökningar (humankapitalet - då vi är utbildade ingenjörer där det är iprincip är 0 arbetslöshet).
Alternativet hade ju varit att bo kvar i en hyresrätt och veta med 100% att hela hyran försvinner varje år. Nu är vi i läget att det kanske skulle i perioder bli dyrare att bo i bostadsrätten. (Men då har vi inte ens räknat med att hyresrätten antagligen hade ökat i hyra också…)
Det behöver inte handla om en börskrasch eller en bostadsmarknadskrasch utan räcker med ett personligt bakslag av något slag där resten av världen fortsätter som vanligt. T.ex. en skilsmässa, en tids sjukdom, bli av med jobbet eller något annat som går riktigt snett. Den som då växlar ner snabbt och är beredd att byta ner sig till en mindre bostad, sälja bilen och ta fram cykeln, slita på de kläder som redan hänger i garderoben, skippa nästa utlandssemester, ta en paus i restaurangbesöken och helt enkelt “lida” ett tag kommer snart på grön kvist. Det går fortare än man tror och med lite tur så märker man att det var mycket man egentligen inte behövde.
Där jag bor, i en mellanstor stad på västkusten så såldes bostadsrätter för 1kr för att de som bodde där inte hade råd med de höjda avgifterna. Och det var 2:or och 3:or, inga små ettor med kokvrå.
Jag upplever att semester i Sverige nästan är dyrare än att åka utomlands…
Bra tråd. Jag och sambon är väldigt oroliga just nu, just skrivit på kontrakt för vårt första hus. Givetvis ska man lyckas tajma det med största räntehöjningarna på 30 år.
Samma här. Köpte förra veckan.
Räknat på lite högre ränta så klart men kanske inte riktigt så här vi tänkt ens som worst case.
Har man köpt på toppen här och sen får man höga räntor som tack?
@Ballongpinne och @Gabbe90 - för det första grattis till bostadsköpen. Det är en stor milstolpe i livet. Hoppas att ni har firat.
Sedan skulle jag vilja bjuda in till att vara lite schyssta mot er själva - i ett längre perspektiv kommer vi minnas det här lika lite som vi idag minns 90-talet eller 00-talet. Bara det faktumet att ni hänger i forumet visar ju att ni har ett större ekonomi-intresse och högst sannolikt även en bättre ekonomi än de flesta och det kommer lösa sig - oavsett vad som händer.
Visst är det lätt att ångra sig och tycka att man har otur eller det är orättvist. Jag har också varit där flera gånger under våren - lex Storskogen-tråden. Men det ingår ju så att säga i spelet och det viktiga är inte vinna sprinten, det är att vinna maraton-loppet på lång sikt.
Särskilt eftersom jag utgår från att ni inte köpte boendet för att flippa det och tjäna lite korta pengar. Boendet är ju “grejen” att spara till när man är mellan 20 - 50, så grattis till att ni nått målet och “This too shall pass.”
Pågick fortfarande på 00-talet på vissa orter. När jag gjorde en snabbtitt på Hemnet nu så är det ju inte jättedyra lägenheter, ligger på några hundra tusen, men då (01-02?) var det avgiften för motsvarande lägenhet med fräschare standard, diskmaskin etc billigare än hyran för en lite sunkigare hyresrätt. Men personen som bara skulle bo på orten i något/några år pallade inte krångla med en massa papper och tog hyresrätten
Ja du har väl rätt även om det känns dystert. Det är ju inte bara räntan man är rädd för. Mat, energi är ju nödvändigt på något vis det också. Sen så tror jag att jag skulle behöva låsa in telefonen någonstans. Det går knappt en timme utan att jag läser om inflation och ränta, antingen på nyheterna eller i forum.
En del av er unga har ju frågat hur det känns och hur man kan reagera vid en krasch, här har du svaret. Det blir utmanande känslomässigt, allt känns osäkert och man kan börjar fara iväg tankemässigt att detta kanske ska bli den största kraschen nånsin och att saker och ting ska gå åt helvete. Knepet är att lyfta blicken, försöka zooma ut, inte lägga energi på oro i förskott. Kriser har hänt förr, de kommer att hända igen.
