Hur tänker ni kring rikedomstrappan och hur man ska komma till en känsla av att vara nöjd? Jag vet att det har diskuterats tidigare både i podden och säkert även här på forumet.
I vårt hushåll ligger vi högt på nivå 3, med totala tillgångar bara ett par hundratusen från nivå 4. Pension, bostad, tillgångar i form av sparande, flertal bilar och båt, vi har dragit av för skulder och lån, där dom enda lån vi har är 60% belåning på huset och ett mindre lån kvar på vår Tesla.
Jag kan inte säga att vi känner oss nöjda. Trots att vi borde vara det? Vi har ett bra liv i övrigt, vi bor på ostkusten och har havet ett stenkast med ca 70m till brygga där vår båt ligger, som vi uppskattar. Vi har gångavstånd och cykelavstånd till våra jobb, vi trivs väldigt bra med våra jobb. Vi reser när vi vill och behöver aldrig tänka på pengar i vardagen. Ändå känner vi oss inte helt nöjda. Vi vill ha fler garage för att kunna förvara fler bilar osv. Vi funderar på att bygga en bygglovsfri byggnad för ytterligare förvaring, vi har maxat vår yta vi får bygga på vår drygt 1200 kvm tomt. Vi känner oss absolut inte rika när vi pratar pengar.
Vi skulle möjligen vilja jobba färre timmar, för att få mer ledighet. Vi känner inget behov av att sluta jobba. Tvärtom. Vi gillar att jobba. Däremot har jag själv drivit företag tidigare och skulle egentligen vilja ha ett företag igen, iaf vid sidan av min anställning. Men jag har inte kommit till skott igen och man blir inte yngre. Jag är 45 och min fru är 49.
Jag förstår att det här är en ganska vanlig känsla? Hur tänker ni?
Stort intresse av fordon, byter bilar ofta och har tidigare gillat att skruva och meka även om det intresset minskat något senaste åren då vi senaste 10 åren har byggt två hus.
Jag tror inte nöjdheten i livet har med trappan att göra särskilt mycket. Den kan ni nog bortse ifrån i den här frågan.
Två personer i hushållet och många prylar gör ju att det finns tillgångar, men kanske inte så mycket svängrum för ett nöjdare liv. Är det här skon klämmer?
Det är ni inte, eftersom ni fokuserar på att ni vill ha mer. Det säger jag inte för att säga emot, utan för att understryka att med den livsstilen och de drömmarna räcker pengarna inte mer än precis kanske. Men det har heller inget med nöjdhet att göra. Vad är det som gör att ni trånar efter fler och mer? Ställ den frågan till varandra. Finns det något att bevisa eller andra värden som är värda att undersöka istället för prylar?
Vad vill ni använda den tiden till? Häng vid havet med varandra eller att köpa fler bilar? Den frågan finner jag central.
Jag får känslan av att ni fokuserar på ting och att någonting i er historia gör att detta blivit så viktigt. Är det viktigt att känna sig rik så är ni inte det i dagsläget, men ni har det materiellt bra men strävar likväl efter mer. Försök att komma på vad och varför.
Vi har rejält minskat våra prylar och jakten på mer när det gäller prylar. Det har verkligen varit så tidigare, framförallt för mig själv. Det insåg jag för ca 10 år sen att det inte gav mig något extra. Det är inte lika viktigt längre, även om jag kanske skulle behöva minska det ytterligare. Det är ju även något som kan och ibland har gett mig stress då allting också kräver underhåll, även när t ex en bil inte används.
Det är nog så även för oss, jakten har gjort att vi hela tiden höjer våra mål. Eftersom det är lite så man är indoktrinerad att man ska göra. Man ska inte vara nöjd och allting kan hela tiden göras bättre. Så är det både från skolan och senare i arbetslivet. Alltid bli bättre, göra bättre, göra mer och höja målen. Det smittar av sig även i det privata livet.
Ja, jag vet att Jan pratat om att man inte ska se det så. Men absolut gör jag det. Jag vill upp till nivå 4. Och sen nivå 5 (även om jag behöver byta strategi ordentligt). Eftersom 4 är bättre än 3 och 5 är bättre än 4. Det är svårt att inte tänka så tycker jag?
Det är naturligtvis supersvårt att tala för er specifikt, men nöjdhet och tillfredsställelse har jag svårt att se generellt kommer komma vid nästa trappsteg eller x antal miljoner till.
Nöjdhet och tillfredsställelse i livet för mig och tror jag för de flesta när man tycker om sina rutiner som det dagliga livet består samt att man känner mening med vad man gör!
Sätt dig ner och verkligen rannsaka dig själv vad instinktivt vill du prioritera i livet, vad och hur vill du prioritera med lite tanke och arbete nerlagt på det och vad visar dina val och handlingar i livet att du faktiskt prioriterar ( r är det viktigt att du faktiskt tänker till, vad du tror , tänker och känner behöver inte ligga i linje med verkligheten), hitta därefter diskrepansen. Finns ingen diskrepans eller om inget förändras efter det så får du börja leta efter ditt syfte .
Bättre för vad? Pengar är en av många resurser i livet men om man har ett överflöd eller mer ekonomiska resurser än man kommer behöva är mer verkligen bättre?
Är att lägga tid och energi på att få mer av något du inte behöver mer av det bästa, smartaste eller mest meningsfulla att lägga tid och energi på?
Finns det andra resurser i livet du inte överflöd av?
Det är min kritik av trappan och valet av namn. Men jag tycker ni ska ta en helg, hänga med varandra, skissa era drömliv om tio år och även motivera varför. “Mer pengar” är inte ett mål, men “längre resor” eller “kortare arbetstid” eller även “en 60-tals Mustang” är mål som kan motiveras.
Men… skit i trappan. Det är bara en modell för att beskriva olika nivåer av tillgångar.
En träningssak kanske och/eller en personlighetsgrej? Jag är på nivå 3 och nöjd i bemärkelsen behöver inte sträva utanför det! (Är iofs nöjd med att knalla ut på en promenad, dricka en kaffe i solen och titta på små hoppande grodor så är nog inte representativ för det här forumet )
Mitt tips är att känna av och lyssna inåt, där finns rösten/vägvisaren för just dig/er. Oavsett om ni ska köra vidare på nuvarande väg eller inte. Vad ger dig glädje och förnöjsamhet? Vad får dig att känna balans mellan livets olika delar? Vad är det ni vill uppnå egentligen och varför?
Precis, börjar kännas lite sektaktigt med den här trappan, det är ju egentligen bara en gruppindelning för att RT m.fl. ska kunna skapa riktat innehåll till olika målgrupper.
Det har under hela mänsklighetens historia gått utmärkt att vara missnöjd och girig utan en godtycklig amerikansk trappa så det ska nog gå bra även framåt.
Viktigt, tycker jag, att hålla isär olika betydelser av “nöjd”.
Nöjd(1): finner tillfredsställelse i vad man har och har åstadkommit.
Nöjd(2): känner inte längre ett behov efter mer (av något).
Jag beställer en maträtt, börjar äta, det smakar gott. Jag är nöjd(1) med valet och njuter av måltiden. Först när jag har ätit upp och är ordentligt mätt är jag nöjd(2). Åtminstone en stund, för några timmar senare har jag blivit hungrig igen.
Jag tycker det låter som att ni är nöjda(1) med er situation, och det finns ingen anledning att känna att ni borde gå runt och vara nöjda(2). Är man helt nöjd(2) så innebär det ju i princip att man är klar med livet och är redo att checka ut, eftersom man inte vill något mer.
Det man ska akta sig för är att inte vara nöjd(1), dvs att man aldrig stannar upp och tillåter sig njuta av resan och det man har och har åstadkommit hittills.
Har liknande situation men tänker lite annorlunda. Är enligt modellen på nivå 4. Egen brygga 30m från huset, bastu nere vid sjön, SPA-kar etc, obelånad båt och bil. Dock 75% belåning på huset. Vi har gått i lite motsatt riktning, avyttrat stugan, sportbilen, skogsmoppen etc. Är t o m nöjd med båten fast vi haft den i fem år. Känner allt oftare att jag vill ha färre saker. Kanske hänger ihop med åldern
Jag tror att problemet är att Rikedomstrappan mäter pengar, inte mening. Ni har redan bilar, båt, resor, bra jobb och ett hus där ni maxat byggrätten, och nästa mål är fler garage för fler bilar. Det är nästan skolboksexemplet på hedonisk anpassning. Nivå 4 kommer sannolikt inte göra er nöjdare än nivå 3, den ger bara dyrare önskemål.
För mig börjar den verkliga rikedomstrappan när man bygger familj, tar ansvar för barn och skapar något som är större än den egna bekvämligheten. Det är där vuxenlivet börjar på riktigt. Pengar kan köpa frihet och komfort, men de kan inte köpa mening.
Jag ser nästan Rikedomstrappan med och utan barn som A- och B-slutspel. I A-slutspelet bygger man ett liv för sin familj och nästa generation. I B-slutspelet optimerar man sin egen konsumtion, frihet och bekvämlighet. En familj på steg 1 i A-slutspelet lever, i mina ögon, ett rikare och mer meningsfullt liv än någon på steg 6 i B-slutspelet.
Jag tror därför inte att ni saknar några hundratusen för att bli nöjda. Jag tror bara att ni har nått gränsen för vad hedonism kan ge. Fler bilar och fler garage kommer inte att lösa ett existentiellt problem.
(Är iofs nöjd med att knalla ut på en promenad, dricka en kaffe i solen och titta på små hoppande grodor så är nog inte representativ för det här forumet 
)