Jag upplever att många av tipsen, råden och modellerna som vädras och torgförs i Rika Tillsammans handlar om att följa sin plan, och att denna plan ska handla om vad man vill uppnå i, eller få ut av, sitt enda liv på denna planet. Detta låter både rätt och rimligt i mina öron.
MEN, jag är inte där. Jag har ingen plan. Mina mål är diffusa och ombytliga. Jag saknar också i hög grad disciplin och finner det svårt att hålla kursen. Jag föddes utan tävlingsinstinkt och har, troligtvis på grund av dominanta person i min absoluta närhet under uppväxten blivit lite ”jag-svag” och har svårt att känna tydligt vad jag vill, och känner sällan ”entitlement”; att det är uppnåelig eller att jag förtjänar det när jag faktiskt känner att jag vill nåt. Plus att jag oftast inte vill samma sak år ut och år in om jag väl har nåt. Jag är för osäker på vad jag vill för att driva igenom en större livsförändring.
Min sambo är på sätt och vis ännu värre. Hon har väldigt svårt att ens föreställa sig ett annat liv en det vi lever exakt nu. Hennes fantasi räcker inte till. Hon kan ha något lättare att vilja saker i det korta perspektivet, men nån plan blir det inte.
Jag är nu 44år och har snubblat mig fram till en position som närmar sig en bostadstung nivå 4 i trappan, men känner att jag inte vill snubbla igenom även andra halvan av mitt liv (tror jag). Just nu dominerar småbarn vår tillvaro, men sen då?
Finns det fler som vi därute? Vad är era upplevelser? Upplever ni detta som ett problem? Och någon som varit som vi och som kommit vidare från det här stadiet, och kan berätta om den resan?
Har ingen plan eller mål heller. Annat än att överleva, fostra barnen och ta hand om huset. Vi är nöjda med det upplägget. Visst går livet på autopilot ibland men det är helt okej för mig.
Jag är lite osäker på vilken sorts plan du menar. Mina planer är ungefär:
Leva med barnen
Bo utomlands framöver
Kanske köpa sommarstuga
Sedan ska jag försöka hålla ordning på hälsan och fixa en massa saker. Att läsa böcker och gå på kulturevenemang vore roligt men just nu funkar inte det.
FIRE eller liknande är inget jag har några tankar om. De förutsättningar jag har passar inte riktigt för det. I den bilden ingår att ha ett mer intressant jobb än många andra. Det gör att tanken på att jobba till normal pensionsålder eller lite mer känns hanterbar.
Vad tråkigt mitt liv hade varit om jag hade haft en utstakad plan att följa! Det hade dock vart enklare att bara bestämma sig för en plan. Man förändras över livet som person. Möjligheter dyker upp och försvinner. Där jag befinner mig idag hade jag ingen aning om att jag skulle befinna mig för 5 år sedan. Hur livet ser ut om 5 år kan jag inte heller uttala mig om. Jag har lösa funderingar på vad jag tror jag vill göra, men är fullt medveten om att dessa troligen kommer ändras.
Min enda plan är att försöka njuta av det man gör oavsett vad det är man gör. Försöka vara i nuet och koncentrera sig på en sak i taget. Men det är vidrigt svårt! Det enda målet som är utstakat är att ta hand om sin kropp för utan den har man inte mycket.
Sedan finns det för mig inget mål att man måste klara springa maraton på en viss tid eller något liknande men det handlar om att jag aldrig vill att kroppen ska få begränsa och diktera vad man kan göra i livet.
Det låter som att det är en 40-årskris som har förstärks. Småbarnen tar ju all tid och suger livet ur en. Jag har inte heller någon tävlingsinstinkt utan är mest “content” med min tillvaro. Går till jobbet, vara lite social, göra lite arbete. Sen hem och hämta ungarna och laga mat. Att du saknar tydliga mål, tyder också på att du är rätt nöjd med livet som du har, men det är lite tråkigt. I dagens sociala medier-sfär så ska ju en ena instagramposten glänsa över det andra.
Alla har en plan tills något annat fuckar upp ens liv, säg sjukdom. Lev i nuet så slipper du ångra det du inte gjorde när du ligger på dödsbädden.
Här passar nästan Mike Tysons citat : “Everyone has a plan until they get punched in the mouth”.
Man kan bara ge sig själv de bästa förutsättningar för alla törnar och sidomissiler livet kastar på en. Om du känner dig planlös men gärna vill sätta upp mål och planer så börja med något smått men som du avser utföra under lång tid. T.ex. träna 2 gånger i veckan. Då kan du på söndagkvällen känna dig nöjd att - oavsett hur kass veckan varit - har du i alla fall tränat.
En bra vardag som man trivs i underlättas av att man testar på nya saker ibland. Och det kan verkligen vara i det lilla. Med tillräckligt mycket nytt så kan man finna ny mening och riktning i tillvaron.
Utöver detta är det bra med någon typ av långsiktig plan. Ekonomi är ett ganska bra sätt att preppa för en sådan plan. Antingen att man vet vart man vill eller att man möjliggör att komma dit man sedan vill.
Det kan vara stretigt att få med en sambo som inte aktivt själv vill något. Å andra sidan kanske det inte heller protesteras när du lägger fram ett nytt förslag.
Jag har lite tvärtemot en lista andra har med “mål” tänk den där tavlan folk sätter upp med Ferraris och en fet villa på
Jag har istället en lista med saker jag inte vill göra/ha istället för en lista med direkta mål.
Kan ge fyra exempel från min att undvika i livet lista.
Ej få midjemått över x
ej få bmi över x
ej sätta mig i skuld
ej skaffa barn
Sen har jag en lista med saker jag vill ge energi i mitt liv men jag sätter inte upp mål så som detta ska jag ha uppnått vid denna ålder etc utan där står det enkelt typ saker som
Du formulerar det bättre än jag lyckats göra. Jag har tjatat på FIRE-människorna om just den aspekten av friheten. Vad är planen sedan? Och jag har, vad jag minns, aldrig fått svar. Möjligen någon gång
Samtidigt kan jag förstå att man inte vill “outa” sig själv eller sina innersta drömmar. Det kan hånas eller hållas till ens nackdel om det misslyckas o.s.v.
Jag har svårt att få ihop en precis plan givet att förutsättningarna ändrar sig - och då menar jag inte de materiella förutsättningarna utan de moraliska grundvalarna för motivet.
Först var jag inriktad på produktivitet. Nästan på ett ideellt och självuppoffrande sätt för att det helt enkelt bidrar till något högre; mänsklig utveckling. Målet var att bidra så mycket som möjligt.
Sedan stötte jag på byråkratin och de lata i samhället som inte bryr sig. Jag insåg att det kanske är slöseri med livstid att bidra till samhället och mänskligheten. De vill bara utnyttja produktiva människor och jag låter mig då utnyttjas. Målet blir alltså istället att låta sig utnyttjas så lite som möjligt. Att bidra så lite som möjligt.
Men “slöseri” med livstid innebär ju att det finns något som inte slösar ens livstid. Inte lika mycket iallafall. Då blev istället målet att utnyttja livet medan man kan. Göra det mesta möjliga av varje dag. Carpe diem. Ett slags existentiellt mål om nya upplevelser.
I anslutning i det finns filosofiska och religiösa idéer som erbjuder olika slags “ramverk” för att göra det mesta av livet. Det blev en slags andlig resa där målet skulle kunna uttryckas på ett andligt plan.
Givet de förutsättningarna är det svårt att sätta upp ett enda långsiktigt livsmål. Det blir istället flera små “projekt” och rutiner med egna små delmål. Utan klart slut - man skulle kunna hålla på med allting för alltid utan att bli “klar”.
Nej du är verkligen inte ensam TS, men jag tänker att målorienterade personer hörs och syns mer. Av naturliga skäl
Har knappt haft ett enda mål i hela livet ärligt talat. Allt är Hakuna matata. Men huruvida det ens är ett problem är ju upp till var och en. Jag tror att vi alla har väldigt olika personligheter och mår bra av mer eller (väldigt mycket) mindre struktur.
Jag har insett att jag ogillar all typ av planering och schemaläggning av aktiviteter över huvud taget. Jag kan gärna göra saker på sommarsemestern till exempel, men då ska det helst vara en sista-minuten som jag får feeling för.
En full kalender är mitt kryptonit Likaså en bucket list eller livsplaner över lag.
Jag är en målinriktad person men jag har verkligen ingen plan, för livet förändras hela tiden. Om vi bara pratar om ekonomi så hade jag en vision om var jag ville vara efter 20 år, det har nu gått 11 år.
Mitt tankesätt är att en månad/år går lika fort oavsett ifall jag har en plan eller inte. Så vad är det värsta som kan ha hända ifall jag siktar mot mer ekonomiskt frihet men sedan ändrar mig? Att jag har en massa pengar på kontot.
Mitt tips till dig är att börja smått. Testa en månad och se hur det går. Ha alltid utrymme i din budget för spontana eller utgifter längre fram under året. På så sätt bränner du inte ut dig.
Fördelarna med att se över sin ekonomi är att man upptäcker många saker inte ger någon glädje. Man skalar ner och inser hur skönt det är att skänka/sälja prylar. Att ha programmerat(hjärntvättat?) min hjärna att man inte blir lycklig av konsumtion är mer värt än min ekonomi. En fantastisk frihet för sinnet och ens framtid. Lägger pengarna på upplevelser istället.
Nackdelarna är att man börjar ifrågasätta normer/trender och hur den globala ekonomin fungerar.
Tror det beror på vad du lägger i ordet livsplan också. Jag har t.ex. ett mål att köpa hus någon gång, det är inte mer utstakat eller planerat än så och pengarna jag sparar varje månad tänker jag ska gå till husköp. Räknas det då som att jag har en livsplan? Känner mig inte vilse i livet, men har ju heller ingen mer detaljerad plan, gott så.
Jag kan i viss del känna igen mig i din beskrivning, jag var nog likadan som yngre (20-årsåldern). Jag hade inte (och har sällan fortfarande) så starka preferenser utan kan trivas med många olika saker/livsstilar. Min livsplan var då väldigt diffus, “flytta, utbilda mig, skaffa att jobb” ungefär.
Sen när jag träffade min sambo så öppnades lite av en ny värld för mig. Vi är ganska lika på många sätt, men min sambo är mycket mer av en drömmare än jag. Så då fick jag lära mig att drömma lite kan man väl säga. Så hade nog levt ett annorlunda liv om vi aldrig hade träffats.
Jag tycker det låter som att du är lite i den situationen: varken du eller din sambo är “drömmare” eller har något tydligt livsmål. Ni har ett bra och trevligt liv, vilket gör stora förändringar svårmotiverade. Samtidigt känner du att “jaha, är det här allt?”.
Jag tror att du är inne på helt rätt väg genom att skapa den här tråden. Du letar inspiration från andra, vilket jag tror man behöver (åtminstone jag själv) om man inte har det drivet inneboende. Så det jag hade rekommenderat är att du börjar leta inspiration kring vad andra gör: läs böcker, titta på filmer eller serier, läs bloggar, följ Instagram-konton etc. Det finns massor av människor som gör allt från att bo på en segelbåt med familjen, flytta off grid och odla och skaffa djur, starta restaurang i Filippinerna osv. Även om du inte vill göra samma sak kommer dina vyer vidgas och du åtminstone kan lista ut vad du absolut inte vill.
Jag själv jobbar inom IT i en medelstor stad och har därmed ett väldigt vanligt liv på många sätt. Men vi har valt att flytta ut på landet, hålla på med byggnadsvård och odla med målet att vara så självförsörjande som möjligt. Detta kombinerat med vanliga jobb (dock deltid under småbarnsåren), barn, vänner och allt det där. För mig ger det mig en stor mening med livet, utan att behöva göra någon extrem livsförändring snabbt.
Jag förespråkar naturligtvis att göra som jag - bo lantligt, odla, skaffa djur, lev lite långsammare. Sen förstår jag att det absolut inte är en livsstil som passar alla Men jag tror många hade mått bra av att komma ur det inrutade radhus-ekorrhjulet.
Det här med livsplan känns, i mitt tycke, som att det hör till kategorin saker som man går omkring och tror att alla andra har stenkoll på medan man själv inte ens vet vad man ska ha till middag. Men i ärlighetens namn tror jag inte det är så många som har konkreta långtgående planer, de allra flesta studsar nog från en punkt i livet till en annan beroende på beslut man fattar, ens tycke och smak och beroende på vad livet erbjuder. Man anpassar sin resa efter vägen.
Vårt samhälle ger så oerhört mycket utrymme till de som presterat och tagit sig till absoluta toppen, så det är lätt att känna sig misslyckad om man själv inte är tävlingsinriktad och ambitiös. Men de där högpresterande människorna får mycket uppmärksamhet just för att de är ovanliga och sticker ut. Ger inte så många klick och försäljningar att komma med “Anna har jobbat som ingenjör i 30 år, har det mysigt hemma och trivs med livet”.
Det är inte obligatoriskt att ha en storstilad livsplan utstakad, även om det känns så. Kanske kan det vara mer hjälpsamt att zooma in lite och bara undra lite försynt (så man inte skrämmer sig själv) “Vad skulle jag vilja hitta på härnäst?” eller “Vad kan jag hitta på som får mig att må bra/känna mig nöjd?”.
Din ekonomiska plan kan ju vara att skapa förutsättningar för att få vara diffus och ombytlig, att få göra olika saker när och om du vill i framtiden. Det är ingen konkret plan men en plan för att få vara flexibel och utnyttja den valfrihet som du skapat med ett kapital.
Likaså en bucket list eller livsplaner över lag.
Men jag tror många hade mått bra av att komma ur det inrutade radhus-ekorrhjulet.