Jag trivs väldigt bra med mitt jobb inom en stor organisation i en ganska smal bransch. Alla branschens karriärvägar ryms inom organisationen och jag kommer då och då i kontakt med väldigt seniora personer som har roller jag tycker verkar riktigt häftiga. Jag har gjort några hundår och sedan tagit första steget, nu har jag en plan för att klättra lite sicksack via sådant som jag tror kommer vara intressanta och fungera förberedande för nästa steg. Jag har ett slutmål i åtanke så får vi se om jag kommer hela vägen dit eller inte.
Samtidigt har jag småbarnsåren att ta hänsyn till och det får aldrig vara så att jobbet går ut över hur jag är som pappa så jag sätter inga hårda tidslinjer utan mer generella principer att förhålla mig till på jobbet som jag tror ska förbereda mig på nästa steg och sen litar jag på mitt eget omdöme att avgöra när det är läge.
Ekonomiskt tänker jag att lönen inte är prio ett i karriären men att den kommer öka som en sidoeffekt av att jag gör ett bra jobb, tar ansvar och klättrar i organisationen även om jag säkert kunnat göra andra val för att höja den snabbare. Vi sparar mest till flexibilitet, jag vet inte vad vi ska lägga pengarna på men min fru kommer säkert på något.
Själv lider jag (också) av någon form av 40-årskris. Tycker nog jag har gott om vänner, men vänskapen är väldigt spretig, så jag saknar ett “gäng”. De har flyttat, någon känner man från gymnasiet, någon från högskolan, någon från tidigare arbetsplatser osv.. När andra “gäng” eller sällskap ses en gång per år (eller åker på en weekend till London eller Barcelona) för att de känt varandra sen de växte upp tillsammans i någon byhåla, saknar jag den typ av sammanhang.
Egentligen går det ingen nöd på mig, men hade gärna önskat ett sällskap vänner eller att ha ett gott “naturligt” gäng som man kan bjuda (eller bli inbjuden till) typ kräftskiva, midsommar eller nyår. Känslan per se är inte ny, men nu vid milstolpen 40 känns det tyngre, och svåruppnåeligare, än förr. Om man bara hade gillat att spela golf (eller dylikt)
Fantastiskt när man har en hemma som vet vad pengarna behövs till
Om du inte har en plan nu, vad säger att du har en plan när du har pengar? Om du ens har hälsan. Att skjuta på livet tror jag kan sluta med platt fall död - för att hårdra det.
Det här är ett märkligt sätt att betrakta sparkapital på, tycker jag. Det här Die With Zero-tänket och att varje krona borde konsumeras för maximal livskvalitet.
För mig räcker det att ha FI-kapital för att det ska förändra mitt beteende och mitt mående till vardags. När man väl har FI-kapital så tänker jag att man ”får se” vad man nyttjar det till.
Men som Jan brukar säga… pengar är en förstärkare. Om man får feeling att göra något med sitt kapital så lär man göra det. Plan eller ej.
Men jag köper inte riktigt att man borde ha en plan för sitt kapital för att njuta maximalt av det.
Du gör antaganden du inte har någon aning om.
När jag har pengar? …. jag är på nivå 4 i rikedomstrappan.
Vad säger att jag skjuter på livet?
Jag har ingen plan… det hindrar mig inte från att njuta av livet.
Jag tror att det är bra att röra om lite i grytan då och då för att upptäcka att man liksom vaknar till liv. Jag upplever att jag kan vara ganska nöjd med mitt liv, men när något pushar mig ur komfortzonen lyfter jag och piggnar till. Blir mer vaken. Ju äldre man blir desto mer gör man allt på autopilot hela tiden. Tror egentligen att förändring är viktigare än ännu ett sudoku för att hålla hjärnan igång.
Så nej, jag skulle säga att undvika nyheter och förändring och att ha mål är lite som att skippa att träna. Man behöver framåtrörelse för att inte stelna. Möjligen kan man ta en paus är man har barn under 7 år men i övrigt bör man skapa lite utmaningar och nya riktningar i sitt liv.
Jag är en superplanerare och har alltid varit. Kalenderns alla dagar är fullproppade med saker att göra, alltid skrivit schema för dagen och to do-listor som jag nöjt kan bocka av. Finns också planerad tid för det oplanerade.
Men jag har aldrig haft en plan för “framtiden”. Den kommer ju att bli vad den blir och beror på andra än bara mig. Känns mer som en inlåsning som håller en ifrån allt det där andra som kanske kan hända.
Tänker att det är likadant i många situationer, när jag började plugga hade jag inget extrajobb - förstod inte hur folk hann med det. Sen skaffade jag mig ett och det påverkade absolut ingenting.
Imponeras mer av folk som verkar tro att det bara är de själva som har fullt upp.
Lite off topic kanske men då mina mål lite går hand i hand med dina. Vad blir din erfarenhet av bilåkandet som det innebär att bo lantligt? och pendlingen in till ditt jobb?
För att återgå till huvudämnet skulle jag säga att själv har jag alltid haft en långsiktig plan att bygga upp flexiblitet och frihet. Samt att jag har definierat några nyckelprinciper som jag försöker följa, (lästips är Ray Dalios bok Principles), och sålänge jag lirar med mina principer så kör jag på. Men det bidrar ändå till att man ofta går och funderar på principerna som är motsägelsefulla (lev nu vs spara osvosv)
Håller egentligen med om att man inte vill planera eller schemalägga ledig tid, men det kan åt andra sidan underlätta många saker, tex om man vill träffas i en större grupp så måste man ju få det att passa för alla och då underlättar det ju om man sätter ett datum. Samt hotell och resor brukar ju bli billigare och mer tillgängligt om man kan boka i tid
Ja tyvärr är bilberoende en av nackdelarna med att bo ute på landet. Beroende på hur man bor så kan det ju gå att åka kollektivt, t.ex för mig finns det en busshållplats 4 km bort som man rent tekniskt kan cykla till. Tyvärr går ingen buss till förskolan, så för att komma dit måste vi ta bilen. När barnen börjar förskoleklass och skolan så får de skolskjuts, så då slipper vi åtminstone den biten.
Annars är jag priviligerad nog att kunna jobba hemifrån mycket, men oavsett behöver man vara beredd på att köra mycket bil om man ska bo en bit utanför städerna. Jag personligen tycker det är rätt rofyllt att köra bil (lastbilschaufför är ett yrke jag skulle kunna tänka mig) så jag accepterar tiden, kostnaden och klimatångesten det innebär att vara bilberoende för att bo som vi gör. Men det är helt klart något man måste ta i beaktning.
Sen är jag inte i närheten av FIRE (och har det inte som målsättning än på länge), men man kommer troligtvis inte alltid behöva förvärvsarbeta 5 dagar i veckan på kontor (i framtiden kanske jag/vi gör något som vi kan göra 100% hemifrån, vem vet).
Jag tänker att jag hellre bor och lever på ett sätt jag mår bra av men som kräver vissa uppoffringar, än att bo på ett sätt som är bekvämt men som jag inte mår bra av. Ibland tror jag till och med man mår bra av att ha det lite obekvämt - man uppskattar saker mer då.
Diffusa och ombytliga mål, som TS beskriver det, känns helt naturligt. Långsiktiga planer kräver att man klurar ut vilka saker som kommer betyda något för en år ut och år in, och det är knepigt. Käppar i hjulen utifrån, eller ändrade prioriteringar hos en själv kan snabbt göra tidigare planer obsoleta. Om planen således måste lämna utrymme för väldigt mycket flexibilitet från start, blir frågan hur mycket planering ens bör göras från början?! Det gör att jag också tillhör gruppen som helst planerar så lite som möjligt längre fram i tiden. Jag hade dock tidigt i livet en långsiktig plan för att äga min tid, och det hade varit svårt att nå målet utan en någorlunda konkret plan, eftersom bl.a. slentrianmässig livsstilsinflation hade lätt kunnat äta upp min framtida frihet väldigt snabbt. Den planen var enkel att både skapa och att hålla mig till, eftersom det var så kristallklart hur ekonomisk frihet skulle kunna bidra positivt både till min hälsa, tid för nära och kära, upplevda välmående etc, vilket jag fortsatt tror kommer vara högt prioriterade & relevanta grejer för mig år ut och år in.
Är likadan - jag har ingen plan och kan ibland avundas dem som har det. Oftast kanske det handlar om ett specifikt mål i karriären eller materiellt.
Fick tipset från en grym chef att man kan också sätta upp livsmålet att leva efter sina värderingar och låta det styra ens liv. Jag fastnade inte riktigt för det eftersom jag aldrig riktigt tränat den “muskeln” men det kanske du gör.
När vi stod i köer under min barndom, jag och min pappa, så brukade han säga:
”Pretend you chose to do this, and are really enjoying it.”
Jag vet inte om det rådet hjälpte mig som varken 5- eller 7åring, mem jag tänker ofta på det nu, och det hjälper.
Vad gäller livsplan har jag ingen mer än att familjen ska må bra. Det gäller alla från min snart födde som, till min snart hundraåriga mormor. Njuta av deras sällskap medan jag kan. Läsa och skriva. Ta hand om min kropp och själ.
Ja, alltså även om livet inte ska gå med “vinst” kan man ju ha nytta av viss effektivitet även privat. Atomic Habits gjorde skillnad på effektivitet och produktivitet. Jag trodde det var synonymt, men tydligen menar de att effektivitet är ungefär hur låg bränsleförbrukning du har när du kör mellan A och B. Produktivitet är mer; kör inte till B om du inte behöver.
Har man inget klart mål eller värderingsstruktur är det ju svårt att vara varken effektiv eller produktiv. Även om det bara handlar om att maximera lycka i nuet kan det vara himla bra att veta så man inte går långa omvägar. Lätt att få för sig att man blir lycklig av status och får status av att köpa en viss produkt när det bara är en dum, lång omväg. Man kanske inte ens är ute efter lycka i nuet utan en balans av ett långt och innehållsrikt liv. Ett droginducerat lyckorus i nuet kan vara direkt kontraproduktivt då.
Mina planer på olika områden i livet sträcker sig upp till ungefär sju år bort, sedan börjar det bli lite suddigt och alltför stora osäkerheter.
Men ibland har jag också satt mig ned och visualiserat mitt liv om t ex 30 år, och hur jag önskar att det är då. Då brukar jag landa i att det som är viktigast är min hälsa och mina närmaste relationer, och efter en sådan övning har jag fått lite perspektiv på mina mer materiella och karriärrelaterade strävanden, som bleknar i jämförelse.
Jag skapar struktur av kaos och är van med att hantera oväntade saker. Planen är inte till för slaviskt följas. Att saker och ting inte går enligt plan är vardag för mig. När jag lärde mig om nlp, time management osv så fick jag verktyg för att skapa en hållbar struktur för de lugnare stunderna i livet och det kändes läkande att världen sattes inom en stabil struktur. Jag kunde landa. Jag älskar planer, mål, visioner, personlig utveckling m.m. De senaste månaderna har jag återigen levt i kaos på jobbet och nu när det börjar stabilisera sig igen, så tog jag mig tiden att kolla igenom min livsplan och mål som jag skrev ner för ett halvår sedan. Så spännande att se vem jag är och hur mycket jag växt. Vissa saker kändes helt främmande nu och andra var en påminnelse “oj var det dit jag är på väg?!” Och några mål kunde jag höja för att min egen världsbild expanderat. Hur spännande som helst.
Man behöver inte ha nån plan för att göra FIRE. Det räcker med att veta att man inte vill jobba 9-5. Som jag ser det handlar det om att öppna möjligheterna, att kunna göra det man känner för, inte om att utföra nån fix livsplan. Att lista ut vad man vill göra med livet måste man göra oavsett FIRE eller inte.
Till TS kan jag rekommendera boken “Designing Your Life: How to Build a Well-Lived, Joyful Life”. Inte för att den ger några svar, men den ger iallafall ett tankesätt på hur man kan attackera problemet. Nyckeln är, precis som med annan design, att prova, se hur det går, och justera. Man kan inte förvänta sig att sitta på sin kammare och bara tänka ut hur ens perfekta liv ska se ut.
Mitt framtida liv är inte heller ristat i sten! Jag hade inte ens ett långsiktigt sparande fram till för två år sedan. Vi har såklart haft mindre mål som att spara pengar till olika saker. Men sen föll många pusselbitar på plats typ samtidigt. Vi kunde ju spara ihop till allt möjligt inom rimlig tid så varför inte spara till FIRE, man kan ju alltid ångra sig. Är det så att vi ångrar oss om några år så har vi ändå haft ett duktigt sparande.
Börja hårdspara och se vart det tar vägen någonstans. Du lär dig väldigt mycket längs vägen.
Det gör att jag också tillhör gruppen som helst planerar så lite som möjligt längre fram i tiden. Jag hade dock tidigt i livet en långsiktig plan för att äga min tid, och det hade varit svårt att nå målet utan en någorlunda konkret plan, eftersom bl.a. slentrianmässig livsstilsinflation hade lätt kunnat äta upp min framtida frihet väldigt snabbt. Den planen var enkel att både skapa och att hålla mig till, eftersom det var så kristallklart hur ekonomisk frihet skulle kunna bidra positivt både till min hälsa, tid för nära och kära, upplevda välmående etc, vilket jag fortsatt tror kommer vara högt prioriterade & relevanta grejer för mig år ut och år in.
Som jag ser det handlar det om att öppna möjligheterna, att kunna göra det man känner för, inte om att utföra nån fix livsplan. Att lista ut vad man vill göra med livet måste man göra oavsett FIRE eller inte.