Så här, från ett individuellt perspektiv så tror jag de flesta som har möjlighet att jobba hemifrån skulle kunna känna att det är positivt att jobba hemifrån. Men från ett grupperspektiv så tror jag det skadar mer än det hjälper i längden. Det är lite som att försöka köra om i midsommarkön på 2+1 vägarna, du tjänar några sekunder men totalt förlorar alla fler sekunder på det i snitt på grund av köbildningarna som bildas.
Att de individer som klarar av hemmajobbet (vilket visar att de antagligen är ansvarstagande, duktiga på att leverera, självcoachning, redan kan jobbet osv.) innebär att de kan hjälpa och inspirera andra som inte riktigt är där.
Absolut så går det på längre sikt att kanske ställa om. Men det kommer kräva en helt annan utvecklingsmodell av nya medarbetare, det kommer kräva fler mellanchefer för avstämningar och rapportering (alt. att HR tar ett större ansvar). Tills den omorganistionen är skedd så förstår jag att arbetsgivare vill att man ska finnas på plats fysiskt i en hyffsat stor utsträckning.
Sen finns det även frågor kopplat till arbetsmiljö och arbetsgivaransvar.
Tänker att det väcker massa andra frågor också. Ska lönen sättas utifrån där kontoret ligger, eller därifrån man själv väljer att jobba (olika regioner tenderar att viss skillnad i lönespridning), ska man ha rätt till 25-30 dagars semester även om man får jobba fritt varifrån man vill, hur mäter man övertid, bör man plocka bort bilförmåner, lunchförmåner och liknande?
Edit. Jag håller med om att arbetsgivare generellt verkar vara dåliga på att förklara varför de tror att det är en bra idé att behålla kontorsjobbet i viss utsträckning.
Det håller jag med. Men hur många och hur ofta behöver man ha dom. Och därmed hur många personer tänker du att en chef kan ha ansvar över om alla är på distans?
Jag håller helt med! De flesta möten fungerar bättre digitalt, speciellt då man ska lösa ett problem så är det värdefullt att folk kan sitta digitalt och kolla upp saker i lugn och ro vid sidan av och sen hoppa in med ett inspel.
Det är också otroligt tidsödslande med fysiska möten ibland, på ett 20-minutersmöte kan folk sluta jobba 5 minuter innan, och ändå startar mötet “på riktigt” 5 minuter sent för att man letat mötesrum, nån fastnat vid kaffemaskinen, etc.
Men ett läge när jag tycker kontoret ger mervärde är EFTERSNACKET.
Typ på info-möten. Då lyssnar man, nickar, vågar inte fråga ogenomtänkta frågor. Sen efter mötet är över och alla står bredvid varandra på kontorets samlingsyta - DÅ börjar det riktiga snacket. “Vad tror du om förändringarna?” frågar man den man står bredvid. “Blir det egentligen nån ändring?” frågar man presentatören. “Hur funkar det i ditt team?” frågar man nån man annars aldrig pratar med.
Vi har verkligen försökt skapa en sån digital kultur men det har inte funkat.
Sitter man digitalt är det lätt att man bara direkt går tillbaka till sina uppgifter sekunden mötet är över.
Det är bara på kontoret det där spontana naturliga snacket mellan alla olika roller och team händer.
Är på kontoret max en gång i månaden och det känns lagom
Har nu tänkt att jag skulle kanske planera det till den 25:e så man visar upp sig när det vankas löning
En känsla av ensamhet är ytterst individuell. Om en person känner att den saknar kontoret/kollegorna är det väl bara att åka in? Att använda det som skäl för fler dagar på kontoret håller inte. Låt människor bestämma själva så länge de levererar.
På mitt förra uppdrag var det så. Ibland fick jag inte plats och åkte hem och jobbade istället. Fakturerade 2h för ingenting, tack för den. Någon annan gång fick jag sitta i cafeterian vilket inte var särskilt ergonomiskt och då var jag ju inte med mitt team så kunde lika gärna sitta hemma.
Tre dagar på kontoret är rimligt känner jag om det är syncat med teamet. Det är bra och trevligt samt en annan sak att skissa och bolla ihop.
Jag jobbar mycket i/med ett team och då känns det bra. Hade jag lett ett projekt över flera team hade jag velat anpassa mig efter det.
Som utvecklare, arkitekt, team lead, scrum master, när du har ett bra team vill du ge dem frihet. Då får du effektivitet. Du borde inte anställt/hyrt in dem annars.
Tvinga tillbaka alla till kontoret så sänks effektiviteten och glädjen, finns forskning som bevisar. Vid 100% på kontoret tänker jag på denne som en autistisk psykopatisk envåldshärskare som kommer tappa alla och sänka bolaget.
Precis, detta tror jag blir vanligare framöver. Marknaden kommer lösa det genom att vissa arbetsgivare kommer locka med möjlighet till distans och vissa locka med andra förmåner. Då kommer de som älskar att vara på plats söka sig till den typen av jobb och samma sak för distansuppskattarna.
Man kan arbeta internationellt, antingen i globala företag eller kanske team utspridda i Sverige, där man aldrig träffas fysiskt.
Hur många avstämningar man har med sina medarbetare är nog något man kommer överens om individuellt tror jag. Vissa behöver mycket coachning och andra är mer självständiga. Är man en bra chef utgår man från medarbetarens behov (av stöd) och styr på måluppfyllelser. Ser inte att det blir mindre personligt om man kör digitalt.
Jag kan inte säga en siffra på optimalt antal medarbetare per chef, det beror på hur självgående de är och hur stort kontrollbehov chefen har.
Om man har uttalade och mätbara mål för sitt/sina team och även där är tydlig med ansvarsfördelning och samverkan behöver arbetet inte nödvändigtvis vara enbart ”transaktionellt individuellt arbete”.
Alternativt om man har lyxen (vilket man sällan har) att sätta ihop team i första hand utifrån personliga egenskaper (inom samma hantverkskunnande), där de flesta är teamspelare.
Personligen styr jag helst utifrån mätbara mål, och hjälper de som behöver stöd. Om medarbetaren varken uppnår satta mål eller vill ha hjälp är problemet större än jobba på distans eller inte.
Håller delvis med. Men svårt läge om exempelvis bara 1 person i ett team vill samarbeta på kontoret - medan resten vill va hemma hela tiden. Tror inte den personen skulle VÅGA försöka tvinga in alla till kontoret nån dag i veckan.
Av egen erfarenhet kan det också va s svårt att se vinsten av kontorsjobb när man kört hemjobb länge. Jag va en sån som under covid tyckte att min produktivitet ökade markant av hemjobb och inte ville tillbaka till kontoret.
Men efter vi provat ett tag (det tog några månader) började jag se vinsterna med kontorsjobb. Även om mina egna individuella arbetsuppgifter gick segare, blev vi mer effektiva som team.
Visade sig att medan vi körde 100% hemjobb va det vissa som körde fast på småsaker och inte orkade höra av sig digitalt till någon. Såna grejor blev lösta snabbt över skrivborden när vi satt på kontoret tillsammans.
Exempel:
A) Under covid va det en del som hade fått en del saker från info-möten om bakfoten för att vi inte småsnackade om det till vardags.
B) En designer satt ofta och gjorde presentationer i flera dagar innan de “var färdiga för att visas upp”. För att sen upptäcka att en utvecklare sa att designen va otroligt svår att implementera. Sånt minskade när vi satt på kontoret bredvid varandra och såg vad andra jobbade på och snabbt kunde bolla grejor.
Även om jag hade insett det medan vi jobbade hemma hade jag ALDRIG vågat säga att jag skulle vilja tvinga in nån designers till kontoret.
Nu hade jag ett jobb som ofta krävde att jag träffade människor på plats, men med lite kreativ planering kunde jag normalt vara på plats tre dagar och hemma (eller på tåget till tjejen) två dagar.
Under pandemin, när de där fysiska kontakterna på jobbet försvann tyckte jag en dag i veckan på plats och fyra på distans var helt optimalt.
Men så hade jag inte heller stora behov av att gaffla vid en kaffeautomat för att bekräfta att jag hade ett värde.
Jag tänker att lönen alltid ska sättas efter kompetens ochefterfrågan på marknad. Kan jag få tag i remotepersonal i städer där den kompetensen kostar mindre, så skaffar jag förstås det?
Jag förstår att vissa har större socialt behov än andra och då är det väl utmärkt om de som behöver träffa andra kommer in och de som vill ha mindre av det jobbar hemma. Huvudsaken är produktivitet och välmående för alla individer, eller?
@anon53488163@Chobits nu ställde jag frågan “till er som jobbar hemifrån”. Jag är inte intresserad om hur många dagar ni tycker Anna Kinberg Batra borde jobba på plats från elefantkyrkogården eller er åsikt om er brevbärares svägerskas hemarbete. Självklart finns det situationer som gör att man jobbar 100% eller 0% hemifrån men nu var jag intresserad av att få höra er berätta från er egna erfarenhet.
Att se hemarbete som en förmån tycker jag representerar en gammaldags syn på vad arbete är, framförallt mentalt arbete. Att syftet främst är att sitta av sina timmar någonstans (gärna solidariskt med de som inte kan jobba hemifrån), istället för att faktiskt skapa värde.
Jag förstår ärligt talat inte hur detta är svåra frågor:
Lönen ska sättas utifrån en fri förhandling mellan anställd och företag, både parter får använda precis vilka argument de vill.
Självklart ska man ha rätt till 25-30 dagars semester, man jobbar ju precis som vanligt även hemifrån.
Man mäter övertid precis som vanligt, varför skulle det vara svårare att mäta sin arbetstid om man jobbar hemifrån?
Lunchförmån fungerar som vanligt, man äter väl lunch även hemma? Men företaget får såklart välja om de vill fortsätta ge ut denna förmån, om skälet har varit att få personalen att äta lunch tillsammans och lära känna varandra.
Minst 2 dagar hemifrån tycker jag, sen 2-3 dagar på plats. Tillräckligt med tid för att träffas fysiskt och bygga relationer och samtidigt tillräckligt med tid att jobba ostört hemifrån.
Det viktigaste för mig är dock tillit från min arbetsgivare, att företaget och min chef förstår att var eller exakt hur många timmar man jobbar inte är den viktigaste parametern, utan att det är vad man åstadkommer som räknas.
Min förra arbetsgivare tillät 100% remote under pandemin och det funkade jättebra. Jag hann äntligen med att leva och fick jobbet gjort mycket mer effektivt. I fjol kom HR med en ny policy och krävde minst 4 dagar på kontoret. Jag vägrade komma in så de drog in en jurist och det hela landade i att de köpte ut mig och gav mig lön i 6 månader. Nu har jag akassa och inkomstförsäkring i ytterligare ca 9 mån medan jag i lugn och ro kan se mig om efter ett nytt jobb. Skulle aldrig acceptera ett jobb som kräver kontorsnärvaro men kan tänka mig komma hit halvdagar 1-2 dagar i veckan ifall de betalar mig extra för restiden, lunch och SL. Kontorsnärvaro handlar bara om att arbetsgivaren vill ha makt och kontroll över dig. Det är en destruktiv relation med en sådan maktobalans och inget jag personligen accepterar. Vill de ha någon slav får de anställa någon annan. Det finns tack och lov arbetsgivare som tillåter 100% remote och litar på sina anställda. Det är resultaten man levererar som skall räknas, inte hur många timmar man suttit på ett kontor. Det är ett förlegat synsätt och vi behöver stå på oss och rösta med fötterna!
Du kan inte jämföra vårdpersonal och busschaufförer med data- och IT experter. Klart man ska få jobba remote 100% om jobbet går stt utföra med en dator och internetuppkoppling. Dags göra sig av med alla kontrollerande och inkompetenta micromanagers. Om de vill ha mig på kontoret någon dag i veckan lämnar jag datorn hemma och fokus blir att skvallra och dricka kaffe med kollegorna. Vill de jag ska utföra mina arbetsuppgifter så görs det hemifrån på mina villkor. Jag kan få en veckas jobb gjort på några timmar hemifrån, så ser ingen mening med att åka in till något kontor bara för någon HR tant kräver det.
En vettig funtad människa kan avgöra det själv och varierat förmodligen från vecka till vecka förutsatt att man har varierande arbetsuppgifter.
Tänk typ en finsnickare som ska bygga en trappa hos en kund, personen kanske föredrar att komma ut på plats en halv dag och ta mått och sedan spendera 2 veckor i sin studio och såga, fixa mm med rätt verktyg, belysning mm och sedan kanske det blir en dag att montera alla delar på plats hos kunden.
Samma typ av tankesätt går att applicera på alla arbetsuppgifter och den enkla frågan är ”vart görs detta moment mest effektivt?”
Ju mer självständig du är ju mer är det rimligt att jobba på distans.
Det är främst lågkvalificerade jobb samt byråkratiska som behövs ”på plats” medan de mer avancerade jobben har en helt annan hävstång av teknik vilket gör att de kan utföras mer på distans.
De byråkratiska jobben är t ex läkare som absolut skulle kunna ha all konsultation hemifrån via video och själv bedöma ifall de behöver ”klämma och känna” på en patient men exempelvis inte kan för att de inte kan köra sitt journalsystem utanför det lokala nätverket och liknande som absolut kan lösas tekniskt men idag sitter fast byråkratiskt.
De lågkvalificerade jobben är oftast en biprodukt av de byråkratiska. Tänk t ex en städare som behöver städa arbetsförmedlingens kontor pga. att de av byråkratiska skäl fortfarande behöver ha stora kontorslokaler
Du hur mycket rätt i det du skriver och en stor del tror jag beror på att det finns en stor digital klyfta. Under pandemin fanns det 60-åringar som tvingades testa Teams för första gången och reagerade ungefär
”Du kan alltså se samma saker som jag ser på min skärm trots att du inte är här”
Själv har man redan sen barnsben använt denna typ av teknik, alla som spelade datorspel i början av 00-talet minns nog program som VNC eller Teamspeak.
Sverige har fortfarande ett stort socialistiskt arv och arbetsplatserna är fortfarande till ganska stor del utformade utifrån detta snarare än utifrån tillgänglig teknik. Detta kommer såklart förändras ju fler verksamheter som konkurreras ut av ”snabbare” bolag som inte bär på massa dökött och stora kontorsytor.
Jag ser det ofta från äldre kunder som frågar ifall ”man har något kontor” och jag försöker förklara att vi inte jobbar så, alla har eget kontor hemma eller så är man ute hos en kund. Jag har aldrig fått den frågan från en person som är under 50 år.
Det finns ett väldigt osympatiskt drag hos en del människor. T ex äldre människor som vill äta lunch med yngre på arbetsplatser för att ”känna att de hänger med” eller personer som använder jobbet som ett substitut för privata relationer. Ett vettigt utbyte måste alltid vara ömsesidigt vilket en del människor helt enkelt inte förstår.
