Jag är 38 år, ensamstående förälder till tre tonåringar och jobbar som specialistläkare på en liten ort (finns inga andra arbetsgivare om jag vill jobba kliniskt). Har forskat vid sidan av jobbet och frilansat lite inom en hobby. I grunden har jag väldigt lätt att lära nytt, driva mig själv med egen motor och skapa egna system vilket ibland gjort mig lite understimulerad i offentlig sektor.
Tidigare trivdes jag ändå på jobbet, men nu har arbetsmiljön kraschat p.g.a. neddragningar. Jag går dagligen hem med stress som är svår att släppa. Ska jag jobba på ett sätt jag kan stå för kräver det mer övertid än jag klarar som ensam förälder, särskilt som ett av barnen mår psykiskt dåligt. Chefen har själv mentaliteten “jobba 24/7 och lite till om det är svårt att hinna med”, så stöd därifrån är svårt även om jag ska ta upp situationen igen.
Jag tjänar väldigt bra (ca 90 000/mån) och kan spara mycket, men just nu funderar jag på att säga upp mig utan nytt jobb klart. Har trygghet i form av försäkringspengar efter barnens bortgångna förälder (27 000/mån i två år), 1 miljon i fonder, buffert på konto på 100 000 kronor, hus med hanterbara lån. Kostnaderna ligger runt 30 000/mån, men jag vill inte att barnen ska känna att vi lever knapert.
Planen om jag hoppar av: försöka hitta något mer avgränsat och flexibelt jobb (typ försäkringsbolag, myndigheter), öka frilansandet inom hobbyn och satsa mer på forskningen med förhoppning om en deltidsanställning där längre fram. Återanställning inom vården är troligen möjlig senare. Att jag har försäkringspengarna som grund gör att jag tror mig våga ta steget utan att ha något att gå till.
Men – jag är rädd att jag underskattar hur tufft det blir att gå från stor ekonomisk trygghet till precis-break-even. Är detta ett rimligt steg för hälsan och familjen, eller en fyrtioårskris som får mig att kasta bort en privilegierad situation?
Jag har inga goda råd, jag vill bara önska dig lycka till hur det än blir och nämna att du verkar vara en stark och god förälder. Vara ensam med tre barn av det skäl du anger kan inte vara lätt. All lycka
Är det rimligt att förutsättningarna kommer vara annorlunda någon annanstans, eller är det din mognad och yrkeserfarenhet som får dig att se på världen och vad som är viktigt i ett annat ljus?
Även om ni klarar er ekonomiskt så är det inte roligt att gå utan jobb då dagarna snart blir utmanande att fylla ut
Det låter som att du har råd att arbeta mindre ett tag så länge du inte stänger dörren till läkaryrket. Du har ett extremt högt humankapital. Vad spelar det för roll om du arbetar deltid i några år, kanske till barnen flyttat hemifrån, om du kan återgå till en lön på 90,000/mån? När barnen är vuxna kanske du också kan jobba på annan ort med bättre arbetsgivare.
Gick Jag i dina tankar hade jag skrivit en lista där jag försökte konkretisera så mkt som möjligt min nuvarande situation, mina behov, och vad jag vill förändra. Samt några konkreta exempel på möjliga vägar frammåt och hur de rimligen kan svara mot mina behov. Sen hade jag bollar det med en person jag hade förtroende för, gärna med egen kunskap om din yrkesroll/karriärvägar. Väger fördelarna över nackdelarna.
2 tankar slår mig; alltför mkt stress alltför länge bör man åtgärda. Ofta är det återhämtningen som är en nyckel, det kan vara möjligt att ta rätt mkt stress bara man har stunder i vardagen där man kan koppla av. Har du det? Jag tänker även att säg att du byter, även ditt nya jobb kommer ha nackdelar. “Gräset är grönare”.
Om du tog myndighetsjobb/försäkringsjobb; skulle du sakna ev patient kontakt och att lagligt få sätta kniven i folk? Du nämner inte att jobba privat? Dit säker sig ju ofta de som vill ha ett annat fokus.
Att ens delvis livnära sig på forskning är som du vet ytterst osäkert.
Varför säga upp dig innan du har ett nytt jobb klart?
Som vuxen och förälder har du ansvar att tillgodose en trygg och stabil tillvaro för dina barn. Börja sök jobb annorstädes. När du får ett bra erbjudande säger du upp dig. Du bör givetvis också söka jobb över hela landet.
Ursäkta om jag låter lite hård men det kan nog vara så att du genomgår lite av en livskris i och med din partners bortgång osv. Jag tror att det bästa då är att bara bita ihop och ta en dag i taget. Inte fatta några livsomvälvande beslut när man är i sorg och kanske inte kan tänka klart.
Vilket fint svar. Inte lätt alla gånger men har varit det länge nu, så jag kan främst jämföra min situation med hur det var när barnen var mindre (klart svårare än nu) och hur andra heltidsensamstående har det (mycket mycket sämre överlag). Med de glasögonen är jag oerhört lyckligt lottad!
Bra poänger. Jag har arbetat på denna arbetsplats i sju år, varit ensamstående nästan hela den tiden, och inte haft så här konkreta tankar om att byta även om de kommer och går (vanligtvis har de parerats med att skaffa ett extraknäck inom hobbyn eller något annat hobbyprojekt). Det är väldigt tydliga förändringar som försämrat situationen - en kollega har lämnat sin tjänst och eftersom det inte kunnat tillsättas någon ny ligger de uppgifterna på mig istället. Så det är inte bara gnäll om att det nog vore bättre någon annanstans utan en förhoppning att jag någon annanstans inte skulle ha 200 % jobb. Skulle jag hitta deltidsarbete utan patientkontakt hoppas jag också att det skulle göra att mer energi fanns kvar för att möta barnen i sina emotionella behov. Kan lätt bli dränerande att arbeta med möten med människor hela dagarna, även om jag i grunden tycker om det.
Just att fylla dagarna tror jag dock inte skulle bli något problem. Jag har en mängd projekt, betalda och obetalda. Tycker om att jobba och studera, det är inte en längtan efter att göra ingenting som driver mig.
Tack för dina tankar!
Allra helst hade jag gått ned till 50 % i befintligt jobb, och ska lyfta det med chefen (tidigare fått nej på det). Högre procent än så tror jag inte är värt det för att det ska bli någon riktig skillnad (har att göra med hur arbetet är upplagt).
Håller helt med om att förutsättningarna är annorlunda när barnen är vuxna. Då har jag även högre tolerans för arbete med mycket övertid, jag kan tänka mig att flytta vart som helst, och gillar egentligen att jobba mycket.
Hoppas det! Som sagt svårt att förutsäga hur mycket den ekonomiska stressen skulle påverka mig, är ju inte van att leva så.
Det är absolut en möjlighet, vanligt förekommande i min specialitet. Däremot svårt att få ihop med min moraliska kompass. (Med risk för att låta som en VÄLDIGT bortskämd millenial i relationen till arbetslivet… “jag vill inte jobba för mycket och det måste passa mina värderingar…”.) Men det är absolut en back-up om jag hamnar i en ekonomisk situation som är mycket tuffare än vad jag förväntat mig och snabbt måste lösa den.
Jättebra tips! Bra systematik. Ska se vem jag skulle kunna hitta som mentor/rådgivare.
Du har även poänger när det gäller återhämtningen, det är ett pågående projekt parallellt med tankarna kring att bryta jobbcirkeln. Jag tycker jag har haft en bra balans till ganska nyss. Blivit konkret mycket sämre sedan min arbetsbörda dubblerades (kollega lämnade sin tjänst och jag har fått ta både mina egna arbetsuppgifter och hans, detta parallellt med stora förändringar i organisationen i övrigt som ökar stressen även på den vanliga tjänsten). Min återhämtning har varit att ägna mig åt kognitivt skojiga saker som den här forskningen, min hobby och extrajobb relaterat till den, ibland studier osv och det räcker hjärnan inte till för under den här belastningen. Så det har definitivt blivit sämre med den. (Träning har jag i alla fall på plats.)
Som du säger har alla jobb fördelar och nackdelar helt klart.
Jag skulle definitivt sakna patientkontakt långsiktigt. Kortsiktigt är det en av sakerna jag tror skulle hjälpa till. Jag blir dränerad av en dag av att möta människor för att sedan komma hem till en kväll av att möta tonåringar, och känner att jag inte har samtalsenergi kvar till de viktigaste människorna i mitt liv.
Jag tänker mig att när barnen är vuxna skulle jag återgå till klinisk verksamhet, men i den bästa av världar meriterad med antingen färdigt doktorerande eller erfarenhet från myndigheterna som skulle vara relevant också i den kliniska verksamheten.
Privatsidan är erbarmerligt trist i min specialitet tyvärr, men absolut en möjlighet om det krisar totalt.
Du får jättegärna låta hård, det är hela poängen med att skriva inlägget! Den andra föräldern gick bort för många år sedan och redan då hade jag varit ensamstående en tid, så den krisen är inte färsk. Däremot är jag väl i en ålder där många plötsligt undrar vad de gör med sitt liv så jag uppskattar kritiska kommentarer för att upptäcka hål i hur jag tänker.
Orsaken att säga upp mig innan jag har ett nytt jobb klart skulle faktiskt vara att tillgodose en trygg och stabil tillvaro för mina barn… i den bemärkelsen att jag märker att den aktuella jobbsituationen gör det svårt för mig att finnas där som en trygg förälder som orkar vilket jag kunnat fram tills nu. Jag är även orolig för att bli sjuk av jobbstressen. Kanske var otydligt från startinlägget men det rör sig alltså om en konkret snabb ökning av arbetsuppgifter och försämring av möjligheten att utföra dem. Hade jag inte haft barnen hade jag nog bara löst det med att jobba tolvtimmarsdagar, särskilt som övertiden är väl ersatt. Men nu är det inte möjligt. Medför etisk stress och jag har märkt av fysiska och kognitiva stressymptom hos mig själv som jag inte alls känner igen. Eftersom jag är den enda föräldern känner jag ett starkt ansvar att jag måste hålla mig själv välfungerande och ha en “ork-buffert” för oförutsedda händelser i barnens liv med behov av mitt stöd, precis som jag har en ekonomisk buffert.
Men poängen att börja söka först är givetvis jättebra, jag ska fundera kring om det finns andra sätt att få fram en energibuffert för att fixa det!
Jag är tveksam till att flytta eftersom vi bor på en extremt trygg plats där barnen rör sig fritt med gång- och cykelavstånd till allt och där jag har ett stort nätverk av vänner som stöttar vår familj och bryr sig om mina barn. Därtill mycket bra boende med uthyrningsmöjlighet för extrainkomst och humant pris.
Hmm, lovar att jag tyckte din kommentar var jättegivande även om det låter som om jag redan bestämt mig. Det har jag absolut inte, behöver definitivt höra kommentarer av det här slaget som protesterar lite mot tankegångarna.
Om du ändå funderar på att säga upp dig men hellre kanske kan tänka dig att jobba 50% så är det väl bara att ställa ultimatum till din närmaste chef. Antingen säger jag upp mig eller jobbar jag kvar men på 50%.
Du får nog markera tydligt att 50% ska vara just 50% och att du såklart inte kan ha samma arbetsbörda och bara skala ner på timmarna att utföra detsamma arbete på.
Om de nu inte kunde ersätta din kollega verkar det ju inte så lätt för din arbetsgivare att locka till sig personal, så de vill säkert behålla dig på 50% om alternativet är att du slutar.
Jag börjar med att beklaga bortgången av den andra föräldern.
Mina tankar hur jag gjort. Sett över mina utgifter, de borde gå att pressa ner ganska ordentligt. Vi är en fyrbarns familj med, två hus, bil och har totala omkostnader på ca 15 000 i månaden.
När du pressat ner kostnaderna kan du säga upp dig och leva på försäkringspengarna och ta strö pass under två år.
Under de här två arbetsfria åren arbetar du ut en plan om hur du ska lägga upp din livsplan.
Du har inga problem att gå tillbaka. Men om du vill fega lite: ansök om tjänstledighet för studier (du behöver bara presentera en studieplan, inget antagningsbesked eller liknande) och prova på annat innan du tar steget fullt ut.
Jag kan ha fel, men som jag ser det ligger hela lösningen på din situation här.
Vad du verkar ha gjort är att du har accepterat att lösa chefens problem genom att bränna ut dig själv med stress och övertid. Jag tycker att det låter som att du behöver tänka på lite saker som du egentligen redan vet.
Om du inte hinner med jobbet så tar ni emot för många patienter. Tar ni inte emot patienter så kommer det att leda till negativa effekter för patienterna - kanske till och med en för tidig död. Men du kan inte göra det till ditt problem. Hela världen är full av sjukdomar, lidande och död och du kan bara göra en väldigt liten skillnad under en kort period genom att slita ut dig - och priset för det får du och dina barn betala. Genom ditt höga övertidsuttag så underminerar du långsiktigt tillvaron för de som betyder mest för dig i hela världen. Rätt sak att göra är alltså att prioritera dig själv och barnen framför patienterna, även om det innebär lidande för dem här och nu. Om valet står mellan att gå hem när du slutar och ta emot en svårt sjuk patient till, så ska du välja att gå hem.
Du behöver prata med chefen och informera om att du inte längre accepterar övertid eller överbeläggning. Du kan säga att om situationen fortsätter så kommer du att gå in i väggen och då kan du inte göra jobbet ändå plus att det är katastrof för dig, så du kan helt enkelt inte tillåta det. Chefen får lösa problemet. Det finns hyrläkare. Finns det inte budget för det? Det är chefens problem. Eller så får man avvisa patienter. Har man avtalat fler patienter än det finns kapacitet för? Det är chefens problem. Alla dessa problem går också att lösa med pengar - det finns hyrläkare och man kan anställa fler läkare. Finns det inga att anställa på orten? Det är en ekonomisk fråga som beror på att man inte betalar tillräckligt med pengar. Svårt att få in en hyrläkare? Och till 100% en ekonomisk fråga. Slantar man upp tillräckligt mycket pengar så kan det finnas en hyrläkare på plats i en husvagn utanför arbetsplatsen på måndag. Du ska inte ta död på dig själv för att en organisation inte vill betala pengar.
I och med att arbetssituationen ser ut som den gör så tror jag inte att du riskerar något annat än dålig stämning om du har en stenhård linje om ingen övertid och normal arbetsnivå gentemot chefen. Vad ska chefen göra? Säga upp dig och göra sitt eget problem ännu värre? Jävlas, bråka och försöka dra in förmåner? Då kopplar du in facket och fixar en sjukskriving för stress innan du säger upp sig ett tag senare. Det är chefen som är beroende av dig och inte tvärtom. Även om chefen blir arg och upprörd när du informerar så kommer denne nog att förstå att det inte funkar att fortsätta som det gör nu.
I övrigt så tycker jag att du ska prata med dina tonårsbarn och förklara att du är väldigt stressad på jobbet, att det finns risk att du går in i väggen, och att de behöver hjälpa dig. Tre tonåringar kan ta huvuddelen av sysslorna i hemmet såsom att handla, städa, sköta trädgården, laga mat mm. Din huvuduppgift är att dra in pengarna till hushållet och om du hamnar i ett läge där det inte funkar så kommer tillvaron att bli mycket sämre för alla inblandade. Familjemöte och överenskommelse kring hur arbetsfördelningen ska vara.
tack! Det är länge sedan, så själva den sorgen är inte ny även om det förstås alltid finns med.
Blir nyfiken på era utgifter och hoppfull! Jag har definitivt en tanke om att det borde gå att pressa våra utgifter, men tog inte med det i ursprungsinlägget eftersom jag inte vill räkna hem det förrän jag ser hur det artar sig. För fem år sedan levde vi gott på 20 000 kronor per månad, men har funderat på om det fortfarande är ett realistiskt riktmärke efter inflation etc samt med äldre barn. Väl medveten om att jag har skaffat mig en del “lyxkostnader” som jag planerar att göra mig av med nu. Haft en sån strategi eftersom jag ville se om pengarna kunde underlätta för mig för att fortsätta ha det här jobbet även i en stressig period (testat städhjälp och lite annat). Men det tyckte jag inte.
Får jag fråga om åldrarna på de fyra barnen, och om du räknar in amortering i era 15 000? För att jag ska kunna relatera den utgiften till vår situation. Jag bor i Finland och här fortsätter man amortera av sitt lån hela vägen (kan inte sluta efter 50 % eller vad det är ni har nu där i väst) så amortering på 8000 kr/månad är en del av våra omkostnader. Räknar du in nödvändigt underhåll och renoveringar på huset i de 15 000 också?
Har tänkt att jag definitivt kan få ner oss så vi kunde leva helt på försäkringspengarna, men hade vi kunnat komma ned till era 15 000 hade det varit väldigt gött förstås.
Tanken har slagit mig, framförallt som jag väldigt gärna skulle studera… Om jag får till en dräglig situation är det absolut ett alternativ. Dock har jag förstått att arbetsgivaren kan skjuta upp en sådan tjänstledighet med 6 månader.
Vet att jag har möjlighet att komma tillbaka om jag slutar. Så säkert man nu kan veta saker, men med typ samma sannolikhet som att börsen på sikt ger positiv avkastning… Finns flera exempel på kollegor som sagt upp sig och kommit tillbaka till samma arbetsplats flera gånger, ibland efter att ha sluta göra sina arbetsuppgifter under längre tid för att sedan göra sorti under svordomar. Finns tyvärr en kompetensbrist…
Men tror att tjänstledig för studier kunde vara fördelaktigt för att få ersättning om jag blir sjuk? Det är en sårbarhet i alltihop.
