Helt plötsligt fick min portfölj ett helt annat användningsområde än tänkt när mitt numera ex vaknade upp en morgon och kom på att han inte älskade mig mer. Utan att splasha detaljer, men han har väl kanske inte varit speciellt snäll de sista åren, jag har kämpat för relationen men nu är den alltså över.
Så även om det varit tacksamt att ha mitt buffertkapital (som inte alls varit lika stort som många andras) så att jag kunde köpa ut honom ur huset och slippa den stressen också, så står jag helt handfallen nu. Inte bestämt mig för om jag ska bo kvar, för det är för stort för mig egentligen. Men att lämna det här är att lämna ytterligare en livsdröm.
Så, hur mycket buffert borde man ha som ensamstående med hus? Vad är en rimlig månadskostnad att bära som ensamstående (räknat på % av nettoinkomst till exempel). Några tips för hur man tar sig ur hopplösheten över att behöva börja om även fast det inte var det man tänkte sig? Speciellt som 40+ kvinna utan barn. Och ja, en får såklart bygga sig ett bra liv själv. Men det var inte det jag tänkte mig. Så om någon har liknande erfarenheter får ni gärna dela med er. Min bekantskapskrets i övrigt består av stabila par, så även om de är bäst i att supporta och bry sig finns ingen direkt igenkänningsfaktor.
Om det här är för mycket OT för forumet så får admin givetvis ta bort inlägget.
Jag beklagar händelsen, men vi lever en gång och med facit i hand när du blickar tillbaka några år senare så är det här det bästa som kan hända dig när någon inte är snäll mot dig. Då är det bättre att vara ensam. Nu till matematiken. Vi skulle behöva lite detaljer kring belåningsgrad, ålder på huset, vad är det kommande renoveringsbehov. Om jag inte minns fel så säger Boverket att kostnader för boendet bör inte överstiga 30% av nettoinkomsten.
Ett exempel som jag drar ur luften, säg villan är värd 4 miljoner. Med en belåningsgrad på 75 % på en villa värd 4 miljoner kronor är ditt lån 3 miljoner kronor. Det lagstadgade amorteringskravet är 2 % per år på lånebeloppet (då belåningsgraden är över 70 %) Det blir 60 000 kronor per år, vilket motsvarar 5 000 kronor i månaden. Den årliga räntekostnaden på 2,75 % blir 82 500 kronor (cirka 6 875 kronor i månaden före ränteavdrag. Jag skulle vilja ha åtminstone 100K i buffert, en nettolön på 35K.
Huset är typ nybyggt, så inga stora renoveringar planerade de närmsta 10-15 åren. Jag går runt per månad och fått lån beviljat utan problem av banken, så det är inte frågan egentligen. Den regeln var däremot intressant, för i så fall ligger jag på 35% av min nettoinkomst på boende (och det är exkl amortering, som är 1% på 3,2 miljoner). Så det var ingen hit kanske. Dock lever jag generellt ganska snålt, lagar all mat själv, avbetalad bil osv.
(Har någon aversion för att lägga upp hela min månadsbudget på nätet )
När jag var ensamstående med hus så blev jag svettig om bufferten var under sexsiffrigt, så runt där skulle jag säga. I mitt hus var det stora renoverat: tak, dränering, värmepump och fönster. Så det var inte så mycket som skulle fixas, men det kändes ändå tryggt med sexsiffrigt.
Är det helt nybyggt så har du ju garanti och sånt. Det jag kan ändå tycka vara välinvesterade pengar är att be en besiktningsman komma och undersöker och besiktar huset så att du inte får några överraskningar. Det är ett stort ansvar att äga huset och i och med att du inte har barn så har du egentligen inget som binder dig till huset. Personligen skulle jag sälja huset och börja på ny kula. Det blir också mest rättvist om det skulle visa sig att ditt hus är svårsvålt och tvingas gå ned i pris. Säljer ni huset så delar ni på risken.
Beklagar situationen.
I ett nybyggt hus finns alltid risk för att byggfel som ger problem inom fåtal år.
Man hör om nya hus som visar sig ha en hel del byggfel. Icke oberoende besiktningar utförda etc.
Jag vet inte hur vanligt det är.
Jag har läst protokoll från nybesiktningar av hus vi bott i och letat efter hur dom löste ett problemet med lite kallt golv vintertid på en plats i köket längs väggen. Hittade byggarens fuskfix vilket vara att täppa igen en av de 4 krypgrundsventilerna med stenull. Suck…
Kan nog vara vettigt att ta dit en helt oberoende besiktningsman och kolla igenom bygget om det inte är gjort redan.
Är huset och allt som hör till färdigt?. Många lägger stora pengar på att fixa till tomten på olika sätt. Asfaltering för två bilar etc, Bygga altan.. Det går att bränna flera hundratusen på sådant om man väljer att göra det. .
OM allt bedöms ok kan det mycket väl vara så att inget dyrt behövs på 20 år och därefter kommer olika renoveringar utspritt över tid i rimliga doser.
Men om du bor kvar har rimligen inflation och värdeökningar gjort att du kan låna till renoveringar och du behöver.
Först: Se till att ha en bra försäkring på huset. Jag brukar ta med stor omfattning men med hög självrisk. (Jag har bara fått plikta för den höga självrisken en gång på runt 40 år.)
Att ha hyfsat lätt åtkomliga kontanter till rimlig större utgift är vettig även om man har nyare hus.
Jag skulle sikta på minst 100.000 men det flerdubbla känns klart bättre.
Med ett gammalt hus med avskrivna badrum (ofta >30 år) kan det vara bra att kunna skrapa fram 200.000 per badrum för renovering på rimlig tid.
Vid alla rimliga större händelser som behöver pengar har man några månader på sig innan arbetet är utfört och räkningen förfaller.
Om du borde sälja och köpa något mindre och billigare vet bara du. Att flytta är också ett stressigt projekt. Kanske vänta med det nåt år eller två vore smart.
Först och främst. Välkommen till klubben. Ditt nya liv börjar här. Det är inte sämre på något sätt, även om det kanske känns så, det kommer på lite sikt till och med att bli mycket bättre, även om jag misstänker det kan vara svårt att se just nu.
De goda nyheterna gällande hopplösheten är att du inte är pionjär. Människor har gått igenom den här förändringen runt din ålder genom alla tider. Alla legobitar i ens liv behöver byta plats.
Försök acceptera att det kommer ta mer tid än du vill, och att förvirring och smärta är del av processen. Var tålmodig med dig själv. Hitta bra rådgivare. Att famla runt i mörkret utan att se utgången är precis så som det ska vara.
Gällande ekonomin. Det kommer bli dyrt i kronor och ören. För mig blev det ungefär tre gånger dyrare än jag trodde. Jag behövde bygga upp ett helt hem från scratch. Men i slutändan kommer du inte bry dig.
Jag vill skicka så mycket kärlek till dig som det går att göra över ett kvasianonymt internetforum. Jag önskar dig lycka till på färden och hoppas att du finner lite tröst i att du inte går ensam på otrampad stig.
Bodelning är klar, så den vägen är stängd. Dessutom hade vi ett halvkomplicerat upplägg då jag gått in med mycket mer, så hade inte blivit en splitt ändå.
Det enda som är, är att huset, dess plats och så vidare var mycket min livsdröm. Så även om jag tillslut säljer pallar jag inte att kasta bägge i papperskorgen inom några månader.
HÖG igenkänningsfaktor på detta, fast jag är man och var 33… Jag köpte ut, bodde kvar, umgicks med barnen under “mina” dagar/veckor. Jag begravde mig i jobb under övrig tid, såg vänner försvinna bort i dimman för de inte kunde hantera att vi inte var ett par längre och jag vande mig vid mina nya förutsättningar och prioriteringar.
I mitt fall valde jag att bo kvar, göra hemmet till bara mitt (och barnens) och att så småningom se framåt. Så länge banken är nöjd, du värdesätter hus och hem och inte lider av procenten som bostaden utgör av utgifterna så är det faktiskt ingen fara på taket. Speciellt inte om husdrömmen fortfarande är din och inte er gemensamma.
Låt det gå ett år innan stora beslut tas. Kroppen behöver vila, själen behöver ro och hjärnan behöver paus. Skit i sparande, skit i investeringar, skit i allt utom dig själv och att få livet att funka. Det andra kan du ta senare.
I övrigt håller jag med @renskav här ovanför. Och nej, ämnet är synnerligen on-topic, inte minst på ett forum där så många slåss för tvåsamheten och gemensam ekonomi i vått och torrt. Den här sidan av livet behöver få utrymme också.
Ännu mer igenkänning, och jag är kvar snart 20 år senare. Andas i detta just nu och glöm inte sörja. Man behöver gråta, svära och känna sig uppgiven.
Jag är så tacksam för alla svar. @renskav ljuger om jag säger att det inte var en tår som föll, men det var fint skrivet. @angaudlinn tack för att du delade, värt oerhört mycket för mig. Begrava mig i jobb har jag redan börjat med, för det är jag i alla fall bra på.
Inga barn (det är en annan sorg, men den orkar jag inte tänka på nu). Dock hund. Så det blir jag och han nu.
Tackar för tips om försäkringar och sånt - har redan en stor så det känns ändå tryggt. Huset är slutbesiktigat av oberoende besiktningsman som jag har fullt förtroende för och har kunnigt folk i släkten som varit ute och kollat på det. Så känner mig hyfsat trygg med att inget uppenbart är galet (sen kan man ju aldrig veta). Det finns inga “need to have” kvar att göra. Planerna på växthus/orangeri och badtunna får skjutas på obestämd framtid.
Jag är beklagar men gjorde de så så var de aldrig dina vänner på riktigt, kan jag tycka, och oavsett inte mycket att ha. En klen/ingen tröst kanske, men iaf.
Så är det och jag är långt förbi det idag. Jag nämner det mest för att jag tycker att @katla gott kan vara lite beredd på att omvärlden inte alltid lyckas acceptera att det inte ser ut som det gjorde förr.
Jag är tacksam för det och tror kanske i viss mån det är så. Nu är det länge sen, men varit med om en annan separation i hyfsat vuxen ålder. Och precis som du upplevt så har vissa en tendens att dra sig undan efter den värsta krisen har lagt sig. Vet ej varför heller, men gissar att man mer har värd att umgås med som par än själv. Och att man lever ganska olika liv kanske.
Många bra råd redan så har egentligen inte något direkt att tillföra mer än att säga att även jag gått genom detta inklusive funderingarna kring boendet.
Jag valde att sitta lugnt i båten trots att alla runtomkring inkl mitt ex sa åt mig att sälja och köpa något billigare direkt. Bodde kvar i fem år och sålde sen med 1 miljon i vinst jämfört med värdet jag köpte loss boendet för. Vid den tidpunkten var jag klar med allt annat för längesen men det kändes ändå som ett sista litet F U till ex och de andra i livet som valde att lämna i samband med separationen. Jag hade byggt upp mitt liv igen och fick en fin ekonomisk bonus på slutet av resan som belöning som hjälpte mig köpa ett ännu bättre boende, även om jag i efterhand kände att flytten kanske borde gjorts lite tidigare.
Rent generellt är det en bra regel att inte ta stora beslut när man inte mår helt bra, så även om du längre fram landar i att du vill ha ett annat boende så är det bättre att ta det beslutet längre fram. Som andra redan skrivit så är det bästa här och nu att sakta men säkert bryta ihop och komma igen som en bättre, klokare och starkare version av dig själv. Helt övertygad om att du kommer va på en bättre plats i livet när du tagit dig genom detta än va du nånsin varit tidigare.
Jag var i ungefär samma sits, jag har fortfarande kvar huset 12 år senare och har aldrig ångrat det även om första åren var lite tight med ekonomin.
Som du själv är inne på så behöver du ju inte bestämma dig helt nu eftersom du löst ut ditt ex (och jag antar att ekonomin går ihop med räntor etc?). Ta din tid och känn efter.
)
