Två år ledigt med första ungen så där blev det mycket både kvalitet och kvantitet. Var lite svårare sedan med fler barn då man inte kan ägna hundra procent åt en unge på samma sätt. Man blir mer en boxningsdomare som får springa runt och avbryta bråk istället.
Jag måste säga att jag är djupt avundsjuk på er som tycker att allt med barnen är så roligt och njutbart. Tyvärr har jag inte känt det samma med mina barn under deras uppväxt.
Jag skulle på fullaste allvar behöva tips på hur man kan/ska/bör tänka för att se det positiva med barn och föräldrarskap.
6 gillningar
Tyvärr är det sällan folk vågar säga det. Jag är enig, allt är inte guld och gröna skogar.
2 gillningar
Kände du så innan du skaffade barn? Och om du gjorde det, varför skaffade du då barn?
Personligen tycker jag om att barn ser möjligheter. Enorm skillnad mot vuxna som oftast ser begränsningar.
Jag känner verkligen inte igen mig i detta. Min 4,5 åring ser för det mesta bara hinder. Det är nej kläder, nej mat, nej gå ut, nej gå in, nej duscha, nej sova etc.
Småbarnsåren är nog bland de värsta i mitt liv men samtidigt älskar jag mina barn (no lessons needed).
Oklart vad som hände med mitt inlägg, skriver igen här 
6 gillningar
Få saker kan göra en så arg och trött som barn. Det brukar också krävas en del kreativitet för att minimera de saker du nämner, men åren och de stunderna passerar fort.
Det är ju väldigt svårt att på förhand tänka sig in i hur det är att ha barn. För en del blir det bättre än förväntningarna, för en del blir det sämre. Tycker inte att det är så meningsfullt att säga “det borde du vetat innan”.
För mig var det inte alls självklart att skaffa barn. Det är så mycket jag skulle tvingas försaka i livet. Sen skaffade vi ett barn. Det fick räcka. Ett barn på två vuxna är ändå hanterbart. Tiden gick och plötsligt kändes det naturligt att skaffa ett till. Så då gjorde vi det. Men nu får det verkligen räcka.
Hade jag lyssnat på min tveksamhet till barn så hade jag missat nåt fantastiskt i livet. Men visst var det ett läskiga beslut att ta.
Visst försakar jag mycket annat som förälder och det är sjukt slitsamt, men ändå får jag så mycket tillbaka på andra plan. Hur man ska hantera det är nog väldigt individuellt, men för mig är acceptans ett viktigt verktyg. Acceptera att du inte längre kan utföra alla dina hobbies lika obehindrat. Mycket blir halvdant. Och så får det vara. Man kan inte få allt.
För ett tag sen var jag ganska frustrerad på att jag inte fick möjlighet att utöva mina hobbies. Så kom en vecka när resten av familjen skulle åka bort två nätter. Äntligen skulle jag få massa egentid. Jag hade sjukt mycket planer på vad jag skulle hitta på. Sen när jag väl satt ensam hemma och hade plockat fram mina prylar så känns det mest tomt. Mina hobbies kändes lite meningslösa. Inte lika roliga som förr i tiden. Det var tomt hemma. Då insåg jag verkligen hur viktiga barnen är för mig och att jag uppskattar dom även om det ibland är sjukt slitsamt. Dom ger mig så mycket glädje och sätter mig i oförutsedda situationer.
Som med allt annat tror jag det handlar om “lagom är bäst”. Se till att umgås med barnen och verkligen vara närvarande. Men känn inte att du behöver dra det till extremen. Se till att även kunna ha egentid och tid med partnern också, utan att ha dåligt samvete.
2 gillningar
Du har helt rätt, visst är det omöjligt att veta innan. Däremot kan man gå in i det och vara öppen för att det kan bli bra eller dåligt, men i många fall vill ena parten inte alls ha barn och vet redan att den inte alls tycker om barn, men skaffar för att den andra vill.
Tomhetskänslan du beskriver är precis rätt.
Jag tillåter att jag har på musik på högtalare eller hörlurar för annars kan jag inte hålla mig vaken. All annan skärmtid försöker jag begränsa.
Jag försöker att påminna mig själv att detta denna läggning, fingermålning, session på lekplatsen osv får jag inte tillbaka och om några år får jag aldrig möjlighet att göra det igen med min son.
Upplev saker tillsammans.
Precis som med vuxna relationer så byggs de sällan starka genom att man bara suttit hemma och kollat på tv ihop utan att man delat massa upplevelser ihop som skapar tillhörighet.
Res, gör utflykter, lär er saker tillsammans, besök andra tillsammans osv osv.
2 gillningar
Att pussla så att man kan göra både ock är ju det jag förespråkar. Det är att sätta barnen före sin hälsa, sin partner och sitt sociala umgänge så att de förfaller jag är emot.
Jag tror vi alla har folk i vår bekantskapskrets vi sett kära ner sig så i sina barn att de helt slutat träna, umgås med andra och förflyttat sin partner från kärlekspartner till barnskötselkolkega. Oftast dålig kollega, eftersom den inte vill göra det bytet utan forfarande va kärlekspartner, umgås med vuxna vänner och träna ibland. Men slutar för husfridens skull.
Så går båda och mår dåligt istället för att gemensamt njuta av tiden.
All I’m saying is: Don’t be that person.
Är numera trebarnsfar. Att ta vara på de små vardagliga stunderna tycker jag är en sån sak som sätter guldkant på tillvaron. Om det så är att skippa bilen och ta sig tid att umgås , för att barnen ska kunna styra promenaden hem, kan göra att det blir en rolig och spännande promenad hem. Hela världen är som en hinderbana för de små och att låta sådana enkla saker som en promenad få ta tid, oavsett potentiella omvägar, är sådana saker som min son verkligen uppskattar.
Tycker förövrigt att rådet med att inkludera barnen i vardagssysslor år väldigt bra. Det kan göra aktiviteterna roligare för både föräldrar och barn.
4 gillningar
Det där löste jag ganska enkelt genom att helt enkelt säga som det var. Tydlighet är snällhet, så jag o exmaken lyfte med folk att vi inte ville att ungarna skulle få shit and stuff som jag brukar kalla det. Att vi hellre såg kvalitetssaker, och hellre få sådana än en massa plast o batteridrivande pryttlar, att böcker alltid var ett alternativ men att aktiviteter alltid trumfade prylar. Funkade finfint. (Både för födelsedagar som jul, och generellt.)
I övrigt kan jag bara upprepa vad många sagt: jag tror den största gåvan vi ger våra barn är att de är med i livet när det levs, och inte minst viktigt är att alla behöver vara behövda. Så att säkerställa att barnen behövs för att vardagen ska funka tror jag är en bra grej. Att de känner att de är en viktig kugge för att vardagen ska fungera (duka bordet, ta ur disken till köket, hämta posten, slänga tvätten i tvättkorgen, på den nivå barnets ålder möjliggör.), är avgörande för personligt välbefinnande tror jag.
Och det låter som att din Närvaro, TS, är det finaste du kan ge dem.
3 gillningar
Eh va? “Vischan” öppnar ju upp för hur mycket aktiviteter som helst! Fiska fisk och kräftor, klättra, bygga kojor, titta på djur (bäver, älg, varg, lo, etc), skåda insekter, fåglar, växter. Åka motorfordon och cykla, åka skrana eller häst och vagn. Odla, plocka bär och svamp, snickra, bada, lära sig röja skog osv osv.
Det bästa är att de blir allmänbildade, naturliga preppers och får perspektiv på var vår mat kommer ifrån. De får så lov att vara ute och röra på sig och lära sig ta hand om det som djur och natur kan ge 
(0,5 km från oss finns konserter, museum, hembygdsgårdar, bio, köpcentrum osv. Vi har 200 m till hästgård och 100 m till en ishockeyrink, badplats 150 resp. 750 m bort. Så allt på landet är inte 10 mil från civilisationen ;))
7 gillningar
Och funkar det inte finfint så är det en sån där sak som man i efterhand inte upplever var hela världen. Det var mycket som kändes som viktiga val när barnen var små men som i efterhand inte var så himla viktiga i det stora hela.
Ett tips till TS är att hitta din egen övertygelse och vara ärlig inför hur du känner. Själv var jag inte alls förtjust i omsorgstiden när man hela tiden behövde bära, mata, byta blöjor mm. Däremot när man började kunna ha ett utbyte! Skulle rekommendera alla att öronmärka lite FL till lite större barn. Sånt oerhört mys att ta en eftermiddagsbio eller gå och fika med en åttaåring. För att inte tala om tonåringar. Det har helt klart varit bästa tiden.
4 gillningar
Gå ner i arbetstid eller lej bort en del av hemmajobbet, köp färdig matkasse osv. Helt omöjligt system det där med att jobba heltid och sen sköta hemmet OCH kunna vara en närvarande förälder/partner. Whoever designed det här systemet bör få en riktig åthutning tamejfan.
4 gillningar
Kramar, kramar och ännu mera kramar. Bara passa på och mys så mycket du kan för tiden går så fort. Det mesta annat löser sig, på ett eller annat sätt.
3 gillningar
Fast om ni bor 500 meter från ett köpcenter med bio, museum och konsertscen osv tror jag att de flesta skulle definiera det som att ni bor i ett samhälle. Vi har betydligt längre än så till alla de sakerna och folk skulle nog bli väldigt förvånade om jag definierade min bostadsort som “vischan” 
4 gillningar
Jag jobbade skift och hade vissa dagar när jag kunde ta det riktigt lugnt med barnen.
Jag läste inte kvällssagor för barnen (jag hade för många barn för det), men däremot så satte vi oss allesammans i soffan och läste tillsammans efter vi ätit frukost. Det var en skön stund för alla och de orkade koncentrera sig.
I övrigt så håller jag med dem som sagt att det är bra att låta barnen hjälpa till med mat, disk, tvätt, duka (vi körde med plasttallrikar och plastmuggar i många år så man inte behövde oroa sig för skärsår) etc. Sånt älskar små barn. Det tar fyra-fyrtio gånger längre tid, men tids nog så är de inte intresserade längre och att då få dem att lära sig blir bara tvång. Mina 6åringar satte på tvätt och när kollegor sa att ”det skulle mina barn aaaldrig fixa” så var det lätt att skjuta ner med: ”så du menar att de kan spela dataspel, men inte förstå en tvättmaskin?”.
6 gillningar
Helt sant om den biten. Men men instämmer i @Malvina s inledning om hur mycket som finns att göra i skogen!
1 gillning