Jag har ett 2,5 år gammalt dotter, och jag tror mycket på att “njuta av stunden”. Detta är den vanligaste råd man får från människor som har nu äldre barn.
Jag applicerar redan de mest kända råd för att njuta av stunden med min dotter:
– Ingen smartphone när jag är med henne, försöker leva i nuet så mycket som möjligt
– Dedikera mycket tid med henne, jag är inte en helt övertygad om kvalitetstid. Barn behöver också “quantity time”
Att inte bry sig så mycket om att ha det perfekta huset i ordning, this too shall pass.
Har ni andra råd för att kunna njuta så mycket som möjligt av denna period av livet med min dotter?
Jag är i samma situation, och det låter som att vi gör ungefär samma sak. Jag försöker fokusera på att njuta av tiden alla småsaker tar att göra. Plocka fram leksaker, se henne pyssla i diskhon, plocka ned kläder osv. Hennes sätt att upptäcka världen får ta så mycket tid det bara går.
Jag tycker att det bästa är när man har gott om tid så att man kan låta barnet styra och bara följa med på resan. Själv jobbar jag deltid för att uppnå detta.
Tänker ungefär samma. Får ibland påminna mig om att inte säga nej för mycket då det ibland bara slinker ur en slentrianmässigt. Försöker istället fråga mig själv “varför inte?”. Det tycker jag gör mycket för man då delar det grabben faktiskt vill upptäcka. Kommer långt på att bara låta honom styra och hänga med på upptågen.
Jag tror att en viktig del är att inte gifta sig med barnen och leva som på smekmånad med bara dem i 5 år.
Om en själv, ens partner, vänner och övrig familj sätts helt åt sidan knakar snart relationer och allas mentala och fysiska hälsa.
Ta hand om er själva och era liv först. Så kommer barnen följa med och må lika bra. Föräldrar som är friska, kärleksfulla och sociala med varandra, andra och barnen är det bästa man kan ge sina barn.
Det sämsta man kan ge sina barn är sjuka, bittra och isolerade föräldrar.
Personligen tyckte jag det var underbart roligt att ta med sonen på suzukiundervisning fråm 2-års åldern. Helt otroligt vad snabbt de lär sig och iaf min son älskade det.
Tänker att det finns ett mellanting. Barnen måste alltid komma först men samtidigt är det viktigt att man ser till att ta hand om sig själv och ens andra relationer när tillfälle ges. Det finns gott om sådana tillfällen om man bara tar tillvara på dem.
Får alltid höra utav min omgivning att jag är så bra på hitta på saker med barnen.
Försöker va rätt lösningsorienterad med barnen, på sommaren är vi ute princip varje dag efter förskolan i någon park, finns nästan alltid någon kompis från förskolan som ska till någon lekpark. Ibland har man inte med sig mat eller rätt kläder men tycker inte man behöver ha allt 100%, de viktigaste är att man kommer ut och gör något.
Utöver att vara ute mycket så försöker jag också behandla barnen som vem som helst, dvs de får hänga med när jag byter däck, handlar i butiken, går på Biltema eller vad jag nu ska.
Barn tycker oftast de är spännande med vuxenlivet och hur saker fungerar och många underskattar barn och tror de endast är intresserade utav barngrejer och inte förstår vuxensaker men de är så mycket smartare än vad vi tror och de snappar upp så mycket.
Jag tror om man utsätter de för mycket och pushar dom att hänga med så blir det väldigt mycket mer tid med barnen och man slipper de här “Jag ska fixa X, du sätter barnen framför tvn” tiden.
Jag kan ångra mycket senare men tid med mina barn vet jag att det har blivit av. Har lyxen att kunnat jobba hemma sen Corona och mina barn som föddes vid den tiden. Bor också 5 min från havet och jag tror vi badade säkert 40 + gånger i Somras.
Lådcykel och bo i ett samhälle underlättar även enormt! Mindre o göra för de som bor på vischan tror jag.
Det är inte alls någon naturlag att barnen alltid måste komma först.
Barn har fått hänga med på och hjälpa till med vad som än måste göras i alla tider och gör så fortfarande i största delarna av världen.
Jag är inte för rent barnarbete. Men ideen om att barnen alltid måste komma först är en lyxtanke som folk ursäktar sig med när de negligerar alla andra, inklusive sig själva.
Och jag tror man gör barnen en otjänst när man gör dem till världens centrum på bekostnad av relationer och hälsa. Och man gör dem en tjänst när man gör hälsa och relationer till sitt centrum som de får se och hänga med på när det passar.
De får se friskare föräldrar som är kärleksfullare mot varandra och har massa kompisar. Något att se upp till och eftersträva i sitt eget liv.
Att även i dom jobbiga stunderna, när dom inte äter, vägrar att somna, gnäller och ska bara bli burna komma ihåg att en dag har jag gjort det där för sista gången och kommer då bara att önska mig en enda sista jobbig läggning då jag får vagga min dotter.
This too shall pass, och jag kommer sakna det.
”All tid vi får är kvalitetstid. Även det vardagliga. Speciellt det vardagliga.”
Känner att du förenklar något kopiöst. Det är en fråga om definition vad det gäller att sätta barnen först. T.ex. en ensamstående mamma i Kongo-Kinshasa beger sig ut på marknaden för att sälja det hon odlat då det krävs för att kunna sörja för barnet - hon sätter barnet först.
Återigen förenklar du å det grövsta. Varför måste man välja antingen eller? Varför kan man i din värld inte göra båda? Det går alldeles utmärkt för mig att syssla med fritidsintressen, träna par gånger i veckan, träffa vänner och bekanta regelbundet. Samtidigt kommer barnen alltid först oavsett vad. Behöver de mig så skjuter jag på träningen till senare på kvällen, gör det där fritidsintresset nästa dag och så vidare. Det är ett icke-problem och en självklarhet för mig.
Jag älskar mina barn. 6 månaders och 2.5 åring. Såklart vi har roliga stunder men känns som att 95% av tiden är det gnäll och bråk. Vaknar till skrik(trött som attan eftersom båda sover i vår säng). Sen ska det bråkas om frukost, tv, påklädning, körning osv osv. Minsta lilla grej ska man behöva slåss om, blir halvt galen i bland.
Men att alltid barnen är i centrum… Såklart de är viktigast för en själv men låt inre det gå till överdrift, alla är inte snowflakes i denna världen och det är helt ok. När sambons syster fick barn fick vi inte ens spola på toa när hennes barn sov så de inte skulle vakna, hade vi stor middag skulle alla anpassa sig till hennes barn tider osv🙄 Barn måste också lära sig att de är en del av ett samhälle, respektera andra osv.
Vi kör också med att barnen får vara med på vanliga saker. Plocka diskmaskinen osv.
Jag älskar mina barn. 6 månaders och 2.5 åring. Såklart vi har roliga stunder men känns som att 95% av tiden är det gnäll och bråk. Vaknar till skrik(trött som attan eftersom båda sover i vår säng). Sen ska det bråkas om frukost, tv, påklädning, körning osv osv. Minsta lilla grej ska man behöva slåss om, blir halvt galen i bland
Så hade vi det också ganska ofta förut (barn 1,5 år och 4 år). Jag provade att inte säga åt dem vad de skulle göra utan bara “börja göra” och låta dem hänga på. Funkar inte när man är stressad för det går ganska långsamt, men det fungerar väldigt bra! Ex. Istället för att ropa “nu är det läggdags på med pyjamasarna och borsta tänderna!” så går jag in i badrummet, börjar fixa med tandkräm osv och de följer alltid efter. Ibland efter 30 sek, ibland 10 min Försöker att inte säga så mycket utan vi småpratar medans vi gör saker. Jag tycker det har hjälpt oss att få det lugnare hemma. Jag vet att det kanske låter självklart, men ibland måste man bli påmind om självklara saker när ens hjärna är påverkad av sömnbrist mm
Håller med dig! Jag mår så bra av att få vara med mina barn, de har lärt mig så mycket och jag har blivit en bättre människa genom att umgås med dem. En tanke som jag har som gör mig tacksam för tiden i nuet och ibland lite ledsen för att den tiden är förlorad är att: Mitt barn som 2åring är en person jag känner nu, men som jag aldrig kommer få träffa igen. Visst är kärnan av personen och personligheten densamma, men aldrig på sättet barnet uttrycker sig och gör just då. Jag älskar min 4åring och jag är tacksam att jag fått lära känna honom som 2åring och den personen han var då, och jag kan redan sakna den personen jag aldrig kommer få träffa igen. Hoppas det inte blev för flummigt skrivet
Själv tycker jag 95% är skräp som väsnas och gör en på dåligt humör. Bebisen blir stressad och oljudet tär på förälderns tålamod.
Samtidigt smygs de in i huset av “snälla” mor- och far föräldrar som verkar köpa prylar mest för sin egen skull. Jag vet inte hur jag ska tacka nej till mer skit utan att verka ondskefull.
Gällande leksaker är min erfarenhet att jag behöver leka tillsammans med min 2,5-åring för att sakerna ska bli roliga. Duplo är kul när jag visar hur vi bygger en hög trappa eller ett flygplan och sen leker med det. Samma med tågbanan. Annars blir allt bara liggandes (har två lådor med grejer som inte används…).
Mitt bästa tips är inte bara göra barncentrerade saker utan att involvera barnet i allt det vardagliga. Laga mat tillsammans, häng tvätt tillsammans, städa tillsammans
Försöker att inte säga så mycket utan vi småpratar medans vi gör saker. Jag tycker det har hjälpt oss att få det lugnare hemma. Jag vet att det kanske låter självklart, men ibland måste man bli påmind om självklara saker när ens hjärna är påverkad av sömnbrist mm 
