Försökte läsa en bok av Kirkegaard förra året. “Lite” över min nivå kändes det som. Gjorde istället en AI-sammanfattning av boken nyligen och den verkar faktiskt väldigt relevant för många av oss här på forumet:
Hur hanterar man sin egen frihet och förmåga?
Han delar in människor med olika livshållningar i esteter, etiker och religiösa. Inte nödvändigtvis i någon hierarki, men tanken är att:
Esteter älskar yta och distraherar sig med konst och nöjen. Det är tik-tok, konserter, reels, resor, middagar, substanser och historier (forumanvändande?) m.m.
Etiker blir frustrerade och känner att de hade kunnat åstadkomma mer. De söker mening och ett varför. Det leder dem in på moraliska frågor och sökandet efter olika plikter, roller och uppdrag att fylla. Inte minst familjebildning och karriär.
Religiösa är etiker som upptäckt att de kanske måste agera trots att de inte är säkra på vad som är rätt. Vilket leder till den tredje steget; det religiösa språnget. Trons språng (leap of faith), vilket innebär att man utan att riktigt veta om det är rätt fortsätter arbeta för något större, Gud i Kirkegaards fall, helt enkelt för att man väljer atttro att det är rätt.
Även om boken skrevs 1844 och gör många kopplingar till kristendom, tror jag poängen står sig även bland dagens sekulära.
Att fortsätta arbeta med en familjefastighet, trots att man inte vet om barnen kommer förvalta gåvan vidare.
Att som entreprenör satsa hårt, även om man inte säkert kan veta utfallet.
Att skaffa barn utan att veta hur deras liv kommer bli
Det kräver ett leap of faith. I en massa sammanhang krävs ett “språng” ut i det okända för att komma vidare. Jag hör sällan någon sätta ord på det, så jag blev lite glad nu när jag fattade bokens poäng. Boken heter “Begreppet ångest” och anspelar på känslan av osäkerhet när man har flera valmöjligheter med radikala konsekvenser. Konsekvenser som bara man själv ansvarar för. Frihetens svindel kallar han det.
Någon som läst eller resonerat kring något liknande?
Det var länge sedan men jag har läst Äcklet av Sartre vars filosofi också kretsar mycket kring frihet. Sartre menar att “människan är dömd till frihet” och denna totala frihet att forma våra liv leder till ångest. Vår fria vilja innebär att vi aldrig kan fly ansvaret från våra handlingar och våra val får därmed en väldig tyngd. Till skillnad från Kierkegaards filosofi är Sartres ateistisk. Om vi faktiskt har så fri vilja som Sartre menar kan så klart diskuteras och en determinist kommer till en annan slutsats i den frågan.
Man kan ju inspireras av tankarna utan att göra en egen hierarki men om jag inte missminner mig menar Kierkegaard att det är en rangordning mellan livshållningarna. Den estetiska är den lägsta och den religiösa är den högsta.
Jag ska nog inte skriva allt jag tycker om detta då det inte är ett politikforum, men jag tror det ligger extremt mycket i detta med Ångesten över att du själv kan välja ditt liv och att det tickar iväg.
Tick…tack…tick..tack…
Många verkar fly denna ångest på olika sätt, bland annat genom att följa “stora ledare” och gurus för att slippa tänka själva och känna ångest för hur svårt det är. Livet blir enklare om allasvar finns hos Mr Cool eller Boken B.
Det kanske är lite förmätet av mig att tro att många väljer fel. Vem är jag att döma dem? De kanske gör sina val med full insikt och på bra grunder och bara för att de valen inte är mina så behöver de inte vara fel för andra. Så vidare till hur jag tänker själv:
Jag känner själv komplexiteten som den fria viljan och möjligheterna ger. Jag känner glädje, frihet och även ett ansvar men även ibland ångest “har jag valt rätt, väljer rätt, leverjag rätt?”
Det jag gjort nu, när jag fick råd, är att sluta jobba och gå på nån slags “late FIRE” (57år) för att säkerställa att livet inte bara rullar på utan jag tvingas / får möjlighet att förnya mig själv en sista gång innan man hamnar på äldrevården, och att den fasen blir omfattande nog och inte bara blir några stapplande år 70-75 och sedan ned i graven…