Hej allihopa!
Jag är 22 år, började investera/kolla på börsen i början av 2025. Har ett stabilt jobb just nu och tjänar ca 24 000 kr efter skatt. Utgifterna ligger på ungefär 10 000 kr/månad, resten går rakt in på ISK - så jag ligger på runt 40-50% sparkvot.
Läget just nu:
ca 300 000 kr, allt i ISK
15 000 kr i buffert/nödkonto
inga lån alls
bor hemma med min morsa, som också är den enda familj jag har kvar
Min morsa är sjukpensionär och har lite svårt att bo hemma helt själv, men klarar det (kanske lite off topic men tar med det ändå). Ett scenario jag funderar på är att köpa en gemensam bostad tillsammans med henne för 1-1,5 miljoner, så att hon kan bo kvar där om jag längre fram skulle skaffa fru och barn. Tanken är att jag i så fall hyr ut till henne, så blir det win-win - billigare för henne och mer yta jämfört med 3an på 65 kvm vi bor i nu.
Jag har även funderat på att byta till nattskift ett tag (1-3 år, eller så länge jag orkar), då lönen där ligger på ca 32 000-38 000 kr efter skatt, för att pusha sparandet ytterligare.
Fråga 1: Hur blir man mest realistiskt ekonomiskt oberoende inom 10 år givet detta läge? Vad borde jag prioritera - högre lön, högre sparkvot, eller avkastning/allokering?
Sen har jag en annan grej jag vill lyfta, som kanske inte är helt ekonomisk men som påverkar hela resan:
Jag är egentligen ganska dålig på att spendera pengar. Jag jämför alltid allt med det billigaste eller billigare alternativet - även när jag reser - och överdriver nog det där ibland. Visst unnar jag mig saker ibland - tv-spel, äta ute, resa - men jag har alltid ett konsekvenstänk i bakhuvudet. Jag räknar typ automatiskt hur många timmar jag jobbat för en summa, och även om det bara handlar om 200 kr så mår jag genuint dåligt efteråt. Växte antagligen upp under ganska knappa förhållanden, vilket nog spelar in, och alla omkring mig säger att jag “får unna mig” - men känslan sitter kvar ändå.
Jag trodde jag skulle känna nån slags glädje vid milstolpar - 100k, 300k osv - men det blir bara en siffra, och jag tänker att jag inte kommer känna mig nöjd förrän jag når miljonen. Jag jämför mig också hela tiden med andra i min ålder, oavsett om de har mer eller mindre än mig, och känner ändå att jag “ligger efter” - trots att jag objektivt sett förmodligen ligger bra till för min ålder statistiskt.
Fråga 2: Har någon annan känt likadant, och hur gjorde ni för att bryta det mönstret? Hur får man perspektiv på att pengar faktiskt ska användas till något, utan att det ger dåligt samvete?
Tacksam för input, både på siffrorna och på tankesättet! ![]()