Jag och min fru är i 30-årsåldern och har en underbar liten son tillsammans. Ekonomiskt har vi aldrig haft det särskilt fantastiskt. Inte katastrof heller, men min fru har av olika skäl inte kunnat bygga någon karriär, och jag började min ganska sent i livet. Vår gemensamma inkomst är då rätt låg, och våra besparingar låg runt 700 000 kr. Vi äger inget boende.
Pengar har alltid stressat mig enormt. Jag är en orolig person i grunden, och ekonomi har varit ett konstant mentalt brus i bakhuvudet.
Efter flera år av väntan och osäkerhet hände det som vi hoppats på, och vi fick in cirka 8,7 miljoner kronor. Tillsammans med våra egna pengar är vi nu nära 10 miljoner.
Jag har tänkt i många år att den dagen allt “löser sig” ekonomiskt, då kommer lugnet. Men ärligt talat känner jag nästan motsatsen. Det låter säkert otacksamt, men pengarna känns overkliga. Som om de inte riktigt är mina.
Jag har läst på massor om sparande och investeringar och känner mig trygg med teorin. Indexfonder, lång horisont, sitt still i båten, rör inte kapitalet, du är ung, tänk pension. Hela narrativet handlar alltid om när man är 65 och ska börja leva på pengarna.
Problemet är att alla råd samtidigt säger att du inte ska använda pengarna. Går marknaden ner ska du absolut inte röra dem. Går marknaden upp ska du inte heller röra dem, för då förstör du ränta på ränta. Att ta av kapitalet framställs nästan alltid som något man gör när allt annat är kört. Men samtidigt håller jag också med om detta till stor del, jag vill att kapitalet växer. Hade vi inte fått denna summa hade vi livet ut kämpat med att öka våra besparingar och vår ekonomi. Så varför känns det så konstigt nu…
Vad är poängen med pengarna här och nu?
I praktiken hjälper de oss främst med boende, och det är enormt värdefullt. Vi kan köpa med stor kontantinsats och få trygghet där. Men utöver det känns det märkligt tomt. En stor klumpsumma pengar förändrar inte vardagen på samma sätt som en hög och stabil lön gör. En bra lön höjer livskvaliteten varje månad. Det här kapitalet känns mer som något man ska låsa in och hoppas att man får nytta av om 30 år.
Och även om jag tänker att jag ska använda en del, vad gör man egentligen? Att ta några miljoner och konsumera dem löser ju inget på sikt heller. Eller att nalla på årliga avkastningen för att äta ute oftare och konsumera medan framtida avkastningen stagnerar och dör ut till inflationen.
Det är en konstig känsla. Nästan nedslående. 10 miljoner är ju objektivt sett sjukt mycket pengar. För ett år sedan hade jag sett det som total frihet. Nu känns det mest som en hög pengar som inte riktigt gör något alls.
Det känns som att det hade varit mycket naturligare om man hade tjänat ihop dessa pengar över tid med en bra karriär, där livskvaliteten ökade i rimlig takt och man känner ekonomin förbättras. Men när lönen inte alls reflekterar förmögenheten kolliderar två världar.
Jag är nog mest ute efter perspektiv. Hur tänker man rätt här? Hur får man pengarna att faktiskt betyda något, utan att sabotera framtiden eller leva med konstant ångest över varje beslut?
? Det är grymt mycket pengar. 
(Innebär alltså mer pengar)