Nja. Det är fortf äpplen vs päron. Byggnaderna (och fastigheten i förkommande fall) är fast egendom. Själva brf-lägenheten är lös. Helt olika klasser av säkerhet för lån, m.a.o.
Att summan av marknadsvärdet på all lös egendom i en byggnad (lägenheterna) är ofta mycket större än marknadsvärdet på byggnaden (+marken) har logiska förklaringar där så är fallet. Må så vara att det finns folk som anser att sådana förhållanden är anomalier och “fel”, men en Brf kan ju faktiskt gå i konkurs.
Lite kapital?
Ni har 2 MSEK på ISK?
Det är inte relativt lite kapital.
Ni skulle klara er två år på sparkaptialet utan att ändra något.
Jag vet inte om jag skulle kalla det bubbla då du är insatt i er situation men i princip krävs det något katastrofalr för att rubba er. Sjukdom, dödsfall, ekonomikollaps som gör att ni tappar en inkomst eller två. Då får ni anpassa kostymen men inte förr. Er belåning är så låg att ni klarar en rejäl nergång på bostadsmarknaden (var den nunkommer ifrån)
Fem år till har ni dubblat ISKn och sänkt lånet till lite över 50% belåning(55ish?)
Ni är helt enkelt i en god sits.
Keep calm and carry on.
Njut av livet i ett fint hus.
Åren med barnen kommer inte igen.
5 gillningar
Nej. Man pantsätter inte lägenheten eller lägenhetens lösa egendom. Man pantsätter bostadsrätten, dvs rätten att bo i lägenheten och inget annat.
Den lagen som reglerar detta är Bostadsrättslagen. I de fall där lagen inte täcker upp eventuella problemställningar gäller Lagen om Ekonomiska föreningar.
Jag bor ute på landsbygden och kan ju ge perspektivet härifrån:
Hus över 2.5 miljoner är färre än hus under på hemnet. Det finns 4 bostadsrätter över 2.5 i lika många tätorter. Finns cirka 80 rätter under 2.5 i dessa 4.
De flesta pratar om att sätta in 30-60% själva men vill helst köpa kontant (jag satte in 80% som exempel).
Att amortera mindre än 3% är ovanligt och har oftast en tydlig anledning (såsom att de sparar till renovering istället eller har förlorat jobbet).
Speciellt p.g.a. swedbank så ses huset som ett säker och rent av lönsamt sätt att förvara sin förmögenhet.
1 gillning
1100 tillfrågade är väll på tok för magert underlag…??
Lägg då till att bara dom som ville svara gjorde det, läs skuldfria 50+are som gjort bostadskarriär på enbart skicklighet…
1 gillning
Det är ett representativt urval. Det är så alla opinionsundersökningar fungerar.
3 gillningar
Storleken på antalet tillfrågade är helt OK. Man får en tillförlitlighet på runt 95 procent.
Med tanke på kostnaden känns detta inte orimligt. Ju större undersökning, desto mer pengar kostar det. Några få procents fel hit eller dit i detta fall är däremot inte hela världen.
Skulle man däremot göra en undersökning på exempelvis politiska sympatier är urvalet givetvis alldeles för litet. Skall man mäta 10-delar behövs kanske 10 gånger så många som behöver tillfrågas.
3 gillningar
Bland de som har höga bolån i storstad? Förmodligen väldigt vanligt.
Vi är i nästan precis samma situation som er, huset kostade ~9, lån på ~6 och liknande inkomst. Vi bor som, och där, vi bor för att vi har möjlighet och för att vi vill. Vi bodde tidigare betydligt mindre och en bit längre ut från skola, affärer etc, men köpte större och närmre för två år sen. Vi köpte inte ett annat hus för att göra en bra ekonomisk affär, eller för att bo i “fina området”, utan för att bo så att barnen får egna rum, kan gå och senare cykla till skolan och kompisarna och fritidsintressen, och bo nära andra familjemedlemmar.
Såklart hade vi kunnat flytta till en helt annan ort, i en annan del av landet, och bo i ett hus som fyller samma boendefunktioner. Det övervägde vi också. Då, om vi kunde behålla våra respektive jobb med den lön vi har (mycket tveksamt), skulle vi kunna spara/investera mer och/eller åka på extravagantare resor och ha nyare bil, men med det kommer att flytta långt från gamla föräldrar, syskon med syskonbarn/kusiner, vänner och bekanta, och som sagt en annan situation vad gäller jobb.
För oss är helt enkelt förankringen där vi bor värt det.
2 gillningar
" Systematiska fel uppstår ur alla andra källor till osäkerhet, bland andra svarsbortfall av olika slag, mätfel (folk svarar fel av misstag eller medvetet) eller att en del personer aldrig kan nås med det eller de kontaktsätt som används i urvalsundersökningen (s.k. undertäckning). De systematiska felen är svårare att nå kunskap om, och ofta diskuteras systematiska fel bara på ett översiktligt sätt eller inte alls."
Vi får fråga Kantar hur många som valde att inte svara i deras undersökning.
Finns det inte mer tillförlitlig data från storbankerna? Eller är det konfidentiellt…??
Som nån annan skrev nedan. Troligtvis unga människor som är i starten av livet. Alla har inte arv att vänta eller gjort bostadskarriär utifrån att man fötts rätt årtionde. Dessa personer har samtidigt troligtvis löner som klarar en BOKA och KALP utifrån dagens förutsättningar med amorteringskrav på 2-3% på 50 år. Man bosätter sig där man vill och har råd, även om definitionen av att “ha råd” skiljer så från RT-communityn och andra människor. Att bo och leva är också konsumtion och det vill man inte göra i förorter där det skjuts eller på landsbygden när man är 25 år (förutom dem som fötts där)
1 gillning
Nej, du har goda ekonomiska förhållanden och är safe.
Hur många av dem med stora lån som också har stora tillgångar i aktier eller har stora latenta arv vet vi väl egentligen inte. Jag skulle själv aldrig ta lån på de premisser som vissa verkar göra. Att ha stora lån utan möjlighet att snabbt betala tillbaka efter en viss ålder är inte friskt.
Att prata om ”förorter där det skjuts” låter fördomsfullt. Det skjuts på de flesta håll som det ser ut idag. Däremot är det en realitet att man nog får räkna med en sorts omvänd klassresa. I skolan kommer barnen ha klasskamrater vars pappor är busschaufförer eller hantverkare snarare än har något statusjobb. Det är vad den stora skillnaden handlar om.
2 gillningar
Orimligt konservativt i min mening. Varför ska du ta lån som du snabbt kan betala tillbaka?
Hävstång är ett riktigt underverk även om det såklart innebär risk. Man kan tycka att människor i stort borde bete sig på vissa sätt men när man sedan är på individnivå tycker jag att många fattar ganska rimliga beslut.
Om du har ett någorlunda stort belopp kontantinsats har du i storstadsområden valet att i) Casha/köpa med mycket låg belåning i ett mindre attraktivt område och spendera stora delar av ditt vuxna liv där med mycket god ekonomi, men omgiven av personer med i genomsnitt betydligt sämre ekonomiska förutsättningar med allt vad det innebär, eller ii) bo där dina peers bor. Det är sällan valet faller på i).
Nej, det var inte poängen. Man har förstås olika förutsättningar när man tar lånet men man har en bakomliggande plan som innebär att när man går i pension kan man välja mellan att betala av lånet eller behålla det. Jag utgår från att det första alternativet även innebär att ha hyggligt med pengar kvar.
Verkligheten är inte alls så dramatisk, som du beskriver det, för de allra flesta. Vi behöver i så fall reda ut vilken inkomstklass vi pratar om. Det är ju inkomst och yrke, snarare än storlek på kapital, som primärt bestämmer vår plats på samhällsstegen.
För någon med låt säga upp till 70-80 tkr i månadslön skulle jag beskriva frågan så här. Du kan välja mellan att bo i ett statusområde där allting är en tävling, där allting mäts i status. Ska du bo där och framstå som normal behöver du vara med i tävlingen. Du kan också att välja att bo i ett mer anonymt område. Skillnaden i boendekvalitet (på mer fysisk nivå) behöver inte vara särskilt stor eller finnas alls.
I det anonyma området är kopplingen mellan adress och inkomst svagare. Vissa har det bättre ställt, andra sämre. Ett vanligt inslag i anonymare områden är att äldre personer bor kvar. I statusområden är det vanligare att flytta när man blir äldre.
2 gillningar
Ja det är fördomsfullt men frågar du nån i Stockholm var det är otryggt så kommer alla säga samma sak. För mig är det rätt lätt att välja stora lån tillsammans med buffertspar, inkomstförsäkring mm för att säkra upp något, kontra att bo “billigt” och va otrygg till vardags.
Nu vet inte jag vilken årskull du tillhör men min bild är att det var annorlunda att bo i storstan för 20-30 år sen. Då fanns inte samma dåliga områden, hyres- och andrahandsmarknaden funkade bättre och det kunde gå att göra en mer jämn inkomst-bolån-boende trappa allteftersom man blev äldre. Idag är det mer hjälp av föräldrar och maxbelåning för att komma igång och sen beta av under 40-50 år.
Min poäng i tidigare inlägg är ju att amorteringsplanen 2% per år har ju i teorin ett slutdatum när du inte har nåt lån. Så länge du har inkomsten att ta ett sånt enligt bokalkyl och krav, varför inte?
Framgår det någonstans att de som har 0-2 mkr i lån idag bara behövde ta så mycket lån vid köp och cashade resten? Eller om även dem maxbelånade sig när de köpte men ökade bostadspriser har gjort att belåningsgrad och krav på amortering försvunnit enligt reglerna dvs de ser lågbelånade ut i statistiken?
2 gillningar
Bättre är jäkligt relativt i det fallet. Bekanta köpte svartkontrakt för att få lägenhet i city för 30+ år sedan.
3 gillningar
Jag tror att man kan se den här frågan på två olika sätt. Enligt den första modellen ser verkligheten ut så här:
- Fina områden (områden med dyrare villor eller dyrare BR)
- Dåliga områden (allt utom ovanstående)
Den andra modellen ser ut så här:
- “Fina områden” (områden där de som tror starkt på modell 1 bor)
- Anonyma områden (områden med villor eller BR utan “prispremie”)
- Dåliga områden (sk. utsatta områden, områden med många HR)
De anonyma områdena är ganska många och stora. De är billigare än de fina områdena. De är inte markant otrygga men däremot ger det inga “statuspoäng” att bo där. Det är också områden med mer blandad etnisk sammansättning. Många lyckade invandrare flyttar från dåliga områden till anonyma områden. Med lyckad menar jag nu att man har antingen ett jobb på basis av akademisk utbildning eller äger ett företag med anställd personal.
1 gillning
Jag tror du felaktigt utgår ifrån att status skulle vara drivkraft vid val av villaområde, även om det självklart kan bli statushets och “tävling” i ett sånt område. Nästan alla som köper hus är barnfamiljer och då är bra skola och förutsättningar till sunt umgänge det viktigaste, drägliga förflyttningstider för att få ihop pussel, vilket allt (tyvärr) korrelerar starkt till pris. Det gör valet lätt att låna upp sig för att ge barnen så bra förutsättningar som möjligt.
1 gillning
Jag har ingen uppfattning om huruvida status skulle vara drivkraft vid val av bostadsområde. Det är en knepig faktor att prata om. Vissa tror öppet på status. Det är ofta sådana som kommer från sunkiga miljöer och vill visa att de kommit upp sig. Andra har växt upp i en “statusbubbla” och känner inte till något annat. De senare skulle sannolikt själva absolut förneka att de söker status. De tänker inte så. De skulle hävda att de söker “kvalitet”, “ordning och reda”, “vettiga människor till grannar” eller något liknande. Deras val i sak är dock samma som de som suktar efter status.
Jag tror inte på idén att man skulle ha stor reell fördel av att bo i ett dyrare område. Jag bor själv i Stockholm i ett anonymt område. Det innebär ett visst mått av pyssel jämfört med ett dyrare område men inte på någon nivå som är extremt eller omöjligt att hantera.