För mig är det inte ett dugg drastiskt - jag skulle inte vilja leva mitt liv på ett sånt sätt. Jag tycker att om jag valt att leva med en person så kommer jag stötta denne i sin livsval, både finansiellt men också genom att uppmuntra denne att följa sina drömmar om yrke osv. Jag förväntar också samma sak av min partner. Om det är så att man inte kan gå som ett starkt lag genom livet då tycker jag att man har valt fel partner.
Detta är också ett intressant fenomen. Känner du dig svag mot din partner om det är så att denne under en kortare period stöttar dig?
Hehe tyckte att dessa två meningar stod lite i kontrast till varandra.
Vi har ju valt att dela 50/50 på alla gemensamma kostnader. Sen får hon göra vad hon vill med sina pengar och jag gör vad jag vill. Jag förstår folk som slår ihop sin ekonomi till en gemensam men det är inte så jag vill leva. Med det sagt så lägger inte jag mig i hur min partner spenderar sina pengar utöver att hon kan betala hälften av våra gemensamma utgifter. Och hon lägger sig inte i hur jag spenderar mina pengar utöver att jag betalar hälften av utgifterna.
Jag hade haft svårt att hantera känslan av att hon skulle “spendera mina pengar” på eget bevåg om vi hade gemensam ekonomi. För mig känns det som att det skulle öppna upp för många mer konflikter i vardagen då jag skulle känna att jag tappade kontrollen över min ekonomi. Men jag vet att många (majoriteten?) slår ihop allt när de gift sig/varit ihop länge.
Självklart. Skulle aldrig falla mig in att be henne betala för mig. Undantaget är ju om hon vill lägga vår levnadsstandard på en nivå jag inte klarar av att bibehålla ekonomiskt. Då finns det ju två alternativ, att vi inte lägger oss på en högre levnadsstandard eller att hon (eller den som tjänar markant mer) betalar mer. Men då tas ju initiativet av den som tjänar mer och vill höja ribban.
Det är ju det jag menar att vi utomstående har svårt för att värdera deras relation. Allt hänger egentligen på hur den ser ut.
Nä, inte alls. Jag har inget behov alls av att visa mig stark eller macho. Speciellt inte mot min partner. Men jag har ett starkt driv att klara mig själv och ta konsekvenser av mina beslut. Det drivet har jag haft stor nytta av i livet. Jag skulle uppfatta det som störande att vara beroende av andra. Ömsesidig nytta är något helt annat och det är förstås utmärkt.
Förutsatt att det inte är en Harry-Potterkurs, behöver du ställa frågan på ett forum med inriktning på rellatationer inte sparade.
Dessa frågor är alltid kul, ffa. svaren och jag förstår att folk separerar.
En annan tanke är ju att hon själv har ett sparande. Så hon kan till stor del finansiera sig själv under tiden hon studerar. Varför ska då det ansvaret läggas på mig när hon själv har pengar sparade?
Tänker att det handlar lite om val och konsekvenser. Hon/vi väljer att ta ett lån som kommer att kosta rätt mycket pengar de närmaste åren. Hon tänker då att hon kanske vill plugga under dessa år. Hon har själv sparade pengar. Men hon tycker ändå att jag ska betala mer, för konsekvenserna av hennes val? Jag tvingade ju inte henne att köpa den här bostaden.
För mig blir det lite att hon vill ha kvar kakan och äta den också. Hänger du med på hur jag resonerar?
Ett starkt driv att klara sig själv, vara macho eller stark har inget att göra med huruvida man stöttar sin partner genom olika livssituationer. Om din sambo vill studera då ska hon “ta konsekvensen” av sitt beslut genom att “ha ett starkt driv att klara sig själv”? Förlåt men det låter inte hälsosamt.
Jo precis. Det finns nog sätt att komma runt det. Som jag nämnt ovan har kommer vi gå ner till 1% amortering om ungefär 5 år Då blir det många tusenlappar mindre i boendekostnad varje månad. Kan hon vänta till dess, spara lite under den tiden och sen ta fullt lån/bidrag, ta från sina egna besparingar och eventuellt jobba extra tror jag absolut inte att det ska vara några konstigheter för henne att gå runt.
Haha ja där är väl alla olika. Men det är så jag resonerar. Men jag förstår och respekterar att vissa kan uppfatta det som ett udda sätt att hantera ekonomin i ett förhållande.
Antingen så tar ni ett gemensamt beslut om att hon börjar plugga, ser er ekonomi som gemensam och du s a s subventionerar hennes studier genom att betala mer under studietiden. Då finns risken för viss bitterhet från din sida ifall ni skulle separera innan hennes utbildning har gjort någon nytta i er ekonomi, eller om ni inte orkar/kan leva på en mindre budget så pass länge att du också kan plugga efter henne ifall du skulle vilja.
Eller så får hon ta av sina sparpengar för att täcka upp för den minskade inkomsten. Om hennes studier då leder till ett jobb med högre lön är de “extra” pengarna rimligen hennes, att betala tillbaka till sparkapitalet som hon spenderade på studierna. Då kan det kännas surt att hålla sig till samma budget som nu trots att det går in mycket mer på kontot.
Det scenariot känns också krångligast om ni också t ex skulle bilda familj innan studier+“återbetalning” är klart, med att räkna in upptäckning för pension ifall hon är hemma längre med ett ev barn osv.
De två par jag känner som har gjort detta har sett det som självklart att stötta sin partner även ekonomiskt under studietiden och verkar nöjda med det (de är fortfarande 10-20 år senare tillsammans, så det var ingen som “betalade någon annans studier” och sen blev lämnad).
En liten djävul sitter på min annars så stabila jämställdhetsaxel och undrar om @SwedeFIRE hade fått samma invändningar från forumet om partnern varit en man och TS själv en kvinna (vilket i teorin kan vara fallet, men det framgår inte).
Tankelek kan också göras uifrån andra förhållandevariationer.
Jag tror faktiskt liknande frågor varit uppe här och jag upplever inte alls samma översvallande självklara våg spola fram dessa gånger. Så jag vill mest belysa att det ligger något i att respekt funkar på båda hållen. Det kan ligga lika mycket förväntningar och krav bakom och det kan vara lika svårt i båda situationerna. Helt beroende av vilken person man är, vilken bakgrund man har osv så är det olika självklart. Inte alla kvinnor i heterosexuella parrelationer vill att mannen ska stå för allt i ett läge som detta.
Det där sa ju t ex mer om din inställning i frågan än som kanske var avsikten.
På hennes initiativ har ny köpt en relativt dyr bostadsrätt. I alla fall så pass dyr, att ni måste amortera 3 procent.
Nu vill hon kanske börja studera, men det är oklart om hennes studier skulle medföra en ökad lön. Blir så imte fallet innebär detta i praktiken en försämring av ekonomin.
Hon vill att du i hög grad skall finansiera hennes studier.
Har man satsat så hårt på sitt boende så måste vissa andra saker stå tillbaka. En förutsättning för vidare studier måste ändå vara att man rimligen får en ökad lön i framtiden.
Att du supportar henne något under studietiden framstår inte som helt orimligt, men den stora bördan måste hon stå för själv. Det händer ju faktiskt att ett förhållande spricker, och då lär du knappast ens få ett tack för att du ställt upp.
Som kvinna hade jag aldrig tagit för givet att jag skulle kunna leva utöver mina egna tillgångar. Om jag visste att jag ville plugga om några år hade jag satt mig in i vad de skulle innebära för min ekonomi, och i detta fallet också min sambos. För mina val hade ju också påverkat honom. Vad ligger studiemedlet på, finns ju tilläggslån att ta om man arbetat ett tag innan. Hade jag behövt minska mina utgifter? Är få som studerar som också har råd att gå ut varje vecka, och man har ingen semester utan då jobbar man under somrarna osv.
Ordet konsekvens klingar negativt för mig. Att hon gör något dumt - ger konsekvenser. Nu har ni köpt ett gemensamt boende och hon vill inte vänta 5 år på att hamna korrekt i belåningsgraden. Men prata med henne att hon får vänta 5 år till dess att ni hamnat rätt så kan ni behålla era pengar var för sig även fortsättningsvis.
Fick en liten idé dock. Skriv samboavtal och upprätta ett skuldebrev er sinsemellan. Be henne amortera det belopp som krävs på ert gemensamma lån till att ni når en nivå där amorteringen kan vara 1%, dvs 70% belåningsgrad. Halva summan skriver ni ett skuldebrev på där du blir skyldig henne. Perfekt! Då kan hon investera i sig själv i form av studier och ni kan ha era pengar för er själva, ingen av er behöver hjälpa till mer än det gemensamma.
Om det finns en uppriktig vilja att satsa så kanske hon vill föreslå något hon tycker är en schysst deal? Eller tycker hon att du ska betala och vara glad även om hon sticker om fyra år?
Man kan diskutera rättvisa länge här. Antag att hon studerar och efter 10 års arbete har dubbla din lön Eller är en lågavlönad bibliotikarie. Hur resonerar ni då?. En variant är att ni gissar lite på framtiden och du subventionerar henne en del nu mot att hon får betala av det med en del av det hon tjänar mer sen pga sina studier även om ni skulle separera…
Vi gjorde det enklaste. Vi är ganska sparsamma båda och ointresserade av märkesvaror mm. Vi slog ihop vår ekonomi helt när vi flyttade ihop. Kändes permanent! (40 år sedan nu ) Skulle bli roddigt annars när barnen kommer etc. Först studerade jag färdigt och sen hon. Vi avsatte dock initialt samma summa för personliga utgifter och höll koll. Hon brände dock mer till vardags på stuff som frissa och smink lite kläder och sånt och mitt “nöjeskonto” fylldes på över tid. Vi slutade spara kvitton mm. Gick bra ändå. Hennes burnrate kanske 2 ggr min
( Kompenserades mycket senare med nåt MC-köp och tidvis hobbybil etc) .Alla nöjda.
I långa relationer blir man allt mer sammanvävd och det mesta jömnar ut sig. Tillräckligt bra i alla fall.
Men är man 25-30 år och på väg in i sitt första gemensamma boende, då kan man inte kalla det en väldigt lång relation. Då får man dela mer lika på alla kostnader, tycker jag.
Att köpa en bostad och i samband med det börja studera låter inte rimligt om man inte kan stå för sina egna kostnader. Det handlar ju i lika hög grad om omtanken om sin partner.
Att tänka på sin partner i samma utsträckning som sig själv är själva fundamentet i en bra relation.
Håller helt med. Jag och min fru har haft gemensam ekonomi från dag 1 och det har fungerat bra. Att sitta och göra något årsbokslut och därefter fördela pengsr skulle bara kännas löjligt.
Samtidigt är det andra tider nu än för 40 år sedan och troligen finns inga barn som kittar samman relationen. Utifrån den informationen som lämnas känns det som partnern är bortskämd. Det är alltid lättare när någon annan betalar…
