Jag har kanske uttryckt mig lite otydligt. Vi har letat efter boende i snart ett halvår. Vi har främst kikat i prisnivå ungefär en 500k till en miljon billigare än vad vi nu har köpt för. Det var hon som föreslog lägenheten vi nu har köpt men självklart har det ju varit ett gemensamt beslut från båda oss. Så det är inte rätt att säga att det var på hennes initiativ så som du menar. Så det var ett gemensamt beslut!
1 gillning
Bra, vad tycker du för övrigt om min analys?
Skickar med dig ett tankespjärn som du kan fundera över, som kanske kan guida dig i hur du kan tänka. Låt oss generalisera ert problem lite. Hur skulle du resonera om hon blir sjuk eller oplanerat gravid och blir föräldraledig? Hennes inkomster kommer då drastiskt att sjunka. Är det samma tanke då att hon ska stå för sina kostnader? Varför, varför inte?
1 gillning
Jag är helt med på att vissa saker får stå tillbaka som följd av att vi har tagit på oss ett stort lån och jag har inga problem med att leva “snålt” till läget blir bättre.
Huruvida hon skulle få en eventuell löneökning efter utbildningen känner jag väl är lite en helt egen fråga i sig. Ingen utbildning är spikad på något sätt och eventuella framtida karriärmöjligheter och löneutveckling blir därför svår att sia om i nuläget för min del.
Jag tänker också att hon bör kunna finansiera sitt studerande på egen del med lån/bidrag/extrajobb, hon har trots allt sparat kapital att ta av. Varför ska jag då göra avkall på potentiella investeringar och stå för alternativkostnaden när hennes eget sparande får stå orört?
Även här tycker jag att man i någon mån måste ta ansvar för olika händelser. Både hon och jag är med i A-kassan ifall vi av någon anledning skulle bli av med jobbet. Jag skulle inte begära att min partner gav mig pengar om jag gick på A-kassa och ännu mindre om jag inte varit med i A-kassan. Handlingar (eller uteblivna handlingar) får konsekvenser. Det finns ju även försäkringar för att säkra upp inkomster vid sjukdomsfall. Exempelvis kommer ju livförsäkring för båda oss att bli högst relevant då ingen av oss kommer att ha råd att bo kvar om någon av oss skulle gå bort.
Så man får helt enkelt försöka planera och täppa luckorna. Det är ett ansvar båda har.
Föräldraledigheten oavsett planerad eller inte delar jag mer än gärna 50/50 på, oavsett inkomstnivåer. Så där kommer vi ju båda att förlora inkomst. Nu har inte jag reflekterat specifikt över det och hur mycket pengar man får ut under ledigheten men skulle ett behov uppstå där av att man inte går runt som hushåll kan det ju finnas anledning att täcka upp för varandra periodvis, men då går det ju åt båda hållen och jämnar ut sig i slutändan.
- hon vill att du ger henne en gratis fastighet
- stor chans att hon drar när hon tar examen
Lugn nu 
3 gillningar
Jag tycker allt än så länge låter väldigt hypotetiskt så svårt att komma med konkreta förslag. Eftersom det verkar ligga långt in i framtiden så kanske ni kan börja med att försöka sätta er hur den andra parten ser på ekonomi i sin helhet, kanske kan ni skaffa er ett gemensamt tankesätt kring hur ni vill se på vad den andra personen bidrar med i hushållet och vad som är viktigt för den personen. Om ni pratar om ekonomin utifrån lite mer öppna frågor och inte bara “ska jag betala mer om du ska plugga?”, så kanske det kan lösa upp några knutar. Om man pluggar kan man ju disponera sin egen tid mer och kanske stå för mer saker i hemmet.
När jag säger att jag inte vill ta för givet att jag ska kunna leva utöver mina egna tillgångar bygger det mycket på att jag inte vill att min livsstil och framtida planer ska vara avhängande någon annan. Man vet aldrig vad som händer i framtiden.
Så mitt råd är väl kanske att ni pratar om hur ni ser på ekonomi generellt, och vad den ena eller andra förväntar sig eller inte, och se om ni kan skaffa någon gemensam grund att stå på där.
1 gillning
hade ni gemensam ekonomi från första dagen ni träffades eller första dagen ni var gifta? stor skillnad. bara relevant i det första fallet, vilket är extremt osannolikt.
Rätt, dock var tidsrymden väldigt kort…
Shotgun wedding? 
en bättre fråga är, om han hade börjat studera hade hon betalat hans ränta och amortering?
Håller inte riktigt med dig i allt. Jag har en person i min närhet som inte har fått jobb inom det gebit som hen utbildat sig till. Hen har fått gått tillbaka till sitt gamla jobb, men studieskulderna står kvar.
Det är ändå en viss skillnad om man utbildar sig till läkare eller konstnär …
Vill du dela med dig av dina slutsatser bara så jag kan förstår ditt tankesätt/resonemang fullt ut? 
Finansierar hon sina studier själv, så får hon givetvis gör vad hon vill.
Skall du finansiera studierna är det väl högst rimligt att du får ha ett ord med i laget. Exempelvis , om någon vill bli konstnär för att förverkliga sig själv är risken stor att er gemensamma ekonomi blir sämre, samtidigt som du har gröpt ur ditt sparande. Ingen bra combo.
Om min fru hade velat studera till sjuksköterska för 25 år hade jag stött henne helt och hållet, inte minst ekonomiskt. Hade hon velat studera till ett yrke med ett begränsat utbud av arbetstillfällen hade jag inte varit lika glad.
1 gillning
Allt beror nog på er livssituation och förhållande.
Jag hade träffat min nuvarande fru sedan 1.5 år då vi gemensamt kom fram till att hon hade pluggat helt fel utbildning och inte alls mådde bra. Klart att hon måste hitta rätt och det var en 3 åring utbildning. Sedan dess delar vi på inkomster och utgifter 50/50 oavsett vem som tjänar vad. Funkade då och funkar fortfarande så här 25 år senare.
Å andra sidan bodde vi i en hyres 2a i andra hand så där kan jag väl tycka att det är en ganska ”big ask” att först sätta sig i en mycket mer ansvarsfylld boende situation och sedan vilja plugga och behålla sitt sparkapital. Min fru hade en mindre mängd pengar i ett bundet sparande som hon fick behålla (dyrt att bryta) medan jag fick satsa på att betala av alla dåliga lån jag hade med mig in i förhållandet.
Springande punkten är nog att se allt sådant här som gemensamma beslut, både att köpa boendet och om hon ska plugga. Att där åtminstone är en plan för hur den investeringen i utbildning ska ge avkastning i form av lön och lycka tänker jag. Är man i ett förhållande som båda satsar på så menar jag på att man måste ta alla beslut som påverkar den andre gemensamt eller åtminstone med respekt.
Man är ett team och måste börja jobba som ett sådant. Gör man det så förbättrar man nog också chanserna att det håller. Ekonomi lär ju vara en stor orsak till uppbrott så man ska ha respekt för det här åt båda håll. Förverkliga sig tillsammans så att säga 
6 gillningar
Har inte lusläst alla kommentarer så dra förslag kanske redan kommit upp men…
Kan ni lösa så att du betalar mer under tiden men också äger mer av bostaden för varje månad?
Sen om hon har högre lön efteråt så kan hon betala ikapp när hon inte längre pluggar.
På så vis så slipper du ge henne pengar gratis men stöttar henne genom att täcka kostnaden så hon kan plugga alls.
Vad pratar vi om för summor, skulle du behöva skjuta till ett par tusen per månad eller tio tusen?
Känns ogenomtänkt från din sambos sida att köpa ett boende med högt lån och strax därefter börja tänka på studier. (Men ibland blir det iofs så, saker kan förändras snabbt.)
Jag håller med de som säger att det spelar viss roll vad det är för studier hon tänker sig (kommer de generera bättre chans till jobb och bra inkomst i framtiden, eller är det mest ett sätt att få “göra nåt annat”?) samt hur långa studier det handlar om. Pratar vi om ett halvår eller fem år?
Jag personligen skulle nog känna som du och inte vara så sugen på att dra ett tyngre ekonomiskt lass just nu efter er flytt… Ni är också unga och har inte barn tillsammans (barn förändrar förutsättningarna i mina ögon). Därtill har hon sparade pengar att tillgå, så hon är ju inte hindrad att börja plugga om hon vill…
2 gillningar
Jag tänker generellt att om man vill ha delad ekonomi där båda förväntas pytsa in lika mycket då behöver man ha en ekonomi som relativt enkelt går att skala ner vid behov. Tex får bägge vara beredda på att hyra ut ett rum, sälja bilen eller vad det nu kan vara så att man kan lösa en 50/50 ekonomi. Risken är annars att bägge parter fastnar i en rävsax där man inte kan ta minsta risk eller prova på saker eller gå ner i tid utan att det ekonomiska upplägget rasar.
I det scenario som du beskriver tänker jag att om du inte kan tänka dig att stå för lite mer under perioden så får du vara beredd att flytta till billigare, alternativt acceptera att sambon inte kommer ha råd att göra nåt på helgerna. Ni behöver gå igenom scenariot och se vad ni tycker är minst tråkiga lösningen. Att bo dyrt, ha en sambo som alltid jobbar helg och inte har möjlighet att hitta på nåt för att ni prompt ska dela lika är inte heller så kul. Det finns andra livskvaliteter än de ekonomiska som ett sådant upplägg kan förstöra.
1 gillning
Jag förstår inte frågan.
Om din partner jobbat tidigare är hen berättigad till ett högre lån. Då landar CSN totalt på nästan 17 000 kr per månad.
Ligger hens sparkapital i det lägre intervallet du uppgav 200 000 kr och läser i tre år går det skjuta till ytterligare ca 5 500 per månad.
Totalt borde din partner kunna röra sig med åtminstone 22 000 per månad i tre år.
Det motsvarar en inkomst före skatt på 28 000 kr vilket för en ung person får anses vara en ganska bra inkomst.
Tillägg: För din partner är det inte ens ett dåligt val att utbilda sig med hjälp av sparkapital och extra CSN lån. Är det något som är värt att låna eller använda sparpengar på så är det att utbilda sig för att få bättre jobb och bättre betalt i framtiden.
1 gillning