Jag försökte mig på detta i detta inlägg:
Det finns reella skillnader mellan USA och Sverige när det gäller skattesystem och välfärd som gör att modellen inte går att översätta rakt av. I USA måste du i princip finansiera studier, sjukvård, pension och äldreomsorg själv – något vi i Sverige hanterar på samhällsnivå istället.
Dessutom finns en kulturell aspekt. Dave Ramsey är evangelisk kristen, vilket genomsyrar hans livsval. Han ger exempelvis alltid 10 % av sin inkomst till kyrkan, oavsett ekonomi i övrigt. Hans sjunde steg om välgörenhet är också en andlig plikt på ett sätt som kan kännas främmande för många i Sverige.
Den absolut största skillnaden jag såg med Ramsey och svenska sparekonomer var dock synen på skuld. Många kan vara överens om att blancolån för att finansiera konsumtion är dåligt. Ramsey tar detta ett steg längre och säger att alla lån är dåliga. Han föreslår att amortera bolånet på 15 år till fast ränta. I Sverige brukar sparekonomer rekommendera rörlig ränta och att behålla bolånet till graven. Även skuldfrihet kopplar Ramsey till Bibelcitat.
Hans fondråd handlar om en mix av fyra aktiva fonder med tilt till USA. Han förordar exempelvis en aktiv fond med “growth stocks” och en med “aggressive growth stocks”. Det brukar inte rekommenderas i allmänhet här i Sverige då indexfonder brukar rekommenderas. I praktiken blir det ganska mycket samma exponering som exempelvis LF Global Index fast med ännu större koncentration på USA. Ramsey föreslår 25 % i internationella aktier, medan LF just nu ligger på 26 % i andra länder än USA.
Jag tycker det mest lärorika med hans Baby Steps är att privatekonomi handlar om mänskligt beteende. Det är väldigt lätt att fastna i kalkyler och fondval. Det som betyder något är istället beteende och livsval. Han har tagit det ett steg längre och verkar vilja fostra någon form av ekonomisk etik, där skuld ses som fel och där det finns en moralisk plikt att skänka till välgörenhet.