Någon skrev här i forumet att desto mer man har på börsen desto mindre behöver man ha utanför. Jag tycker att det var något att betänka då den gängse uppfattningen är att man ska säkra sina tillgångar med räntor när man närmar sig slutfasen. Har man sparat ett helt liv har man varit med om både upp- och nedgångar och vet sin riskvilja, vad man står pall. Har man dessutom det man behöver och lite till så har man ju också riskkapaciteten, dvs tål en ganska hög procentuell nedgång. Då återstår risknödvändigheten, och den har man ju egentligen inte. Mer än att det är roligt att lämna något vidare till barn och barnbarn, och att det helt enkelt känns trist att överge ett sparande som man till slut kanske lärt sig bemästra hyfsat.
Jag håller inte med, för i det resonemanget som du för sen följer faktiskt ett annat mål. Ett mål som faktiskt kräver (mer) risk för att kunna uppnås.
Risknödvändigheten dyker ju upp här. Men lite maskerad. Om du vill ha ett utfall där det kan bli extra över till barn/barnbarn, ja då är ju risk nödvändigt igen…
Så egentligen är det bara att målet med sparandet skiftat till att behöva risk igen. Där målet nu inkluderar att ha möjligheten att lämna efter sig ännu mer än det maximalt möjliga vid en lågrisk exponering av sitt kapital.
Det handlar om vilka marginaler man har. Säg att man har 3 gånger mer kapital än vad man behöver för att leva ett gott liv från FIRE/pension. Då är det rätt givet att man kan ta rätt hög risk med aktier eller motsvarande åtminstone på en större del av kapitalet. Men har man snålat och har ett kapital där man inte har stora marginaler och inte kan tänka sig att gå under en viss nivå så får man nog lägga sig utanför börsen och säkra kapitalet, även om man då riskerar att tappa möjlig stor guldkant på tillvaron om börsen går bra de kommande åren.
Det handlar om riskhantering. Sparar man passivt är det rimligt att öka andelen ränta med stigande ålder, eftersom en nedgång gör större skada då.
Hanterar man risk genom någon form av aktivitet, t.ex stop loss, kan man köra på som vanligt med mycket aktiefonder. Jag själv har inga planer på att öka räntedelen annat än temporärt.
Googla. Det finns ett otal varianter, samtliga är kompromisser som fungerar bra ibland och inte så bra ibland. Bestäm dig för en maximal nedgång som du kan acceptera och vid vilken du säljer.
Det är lätt gjort, det svåra är sedan att köpa in dig igen. Men om huvudsyftet är att bevara kapitalet, men med hyffsad chans till avkastning, kan det vara ett bra alternativ till att ha 50% eller 100% i ränta.
Tack, har googlat men inte lyckats hitta någon sälj/köp strategi för att parera risk som verkat bättre än att ha en viss buffert mot nedgång i räntefonder/sparkonto (10-20%). Det var därför jag var intresserad av om du hade hittat en strategi som funkade bättre än det jag hitintills sett.
Jag har ingen bästa metod utan bedömer löpande. Men om du inte vill se någon negativ månad, säljer du när du får det. Likadant med 3, 6 eller 12 månader. Eller varför inte kalenderårsvis? Det är upp till dig.
Detta är ett skydd, inte en kassaskåpssäker metod. Det blir fel ibland såklart, precis som alla andra sätt. Har du bara en fond att välja på, t.ex en bred global indexfond, blir det ju mycket lättare att köpa in sig igen. Rätt hanterat behöver du aldrig hamna på -30% eller sämre. Speciellt viktigt om du är i uttagsfasen.
Tack för återkoppling! Man kan säga att anledningen till att jag ligger så bra till nu är att jag i stor utsträckning ratat räntefonder, tvärtemot rådet jag fick då jag gick i tidig pension för åtta år sedan. Det har tjänat mig väl att ligga kvar på börsen och med goda marginaler, precis som ni bekräftar, är det inte oklokt att fortsätta med det. Istället för att så att säga slå på bromsen och låta inflationen börja knapra på ett livs sparande.
Jag kommer att säkra upp sisådär fem årsutgifter på känd ränta och i övrigt ligga kvar på börsen, dryga ut pensionen med avkastningen och eventuellt nalla lite på kapitalet vid behov. Men inga 17,5 årsutgifter i räntor för min del.