Jag äger i nuläget en stor fet premium SUV (LR Discovery 4). Den börjar bli till åren, går som en klocka i motor och låda etc men nu i år börjar det bli dags för en del stora översyner. Det jobbig är att det här är min drömbil och efter att ägt en sådan här bil kommer allt annat att kännas som billiga sophögar. Men den här bilen går stick i stäv mot mina sparmål och i ärlighetens namn har jag absolut inte råd med den.
Några av reparationerna är inga konstigheter, som att byta bromsbelägg och bromsskivor och länkarmar.
Andra är mindre roliga. Luftfjädringen kommer antagligen ge upp inom några månader. Byta kambälte. Olja i växellådan.
Allt som allt blir det nog en service på 30-40 lax.
Säljer jag bilen som den är nu får jag nog ut relativt “bra” för den ändå. Skulle jag serva bilen och sen sälja den är det inte speciellt troligt att jag skulle få ut mer för den.
Så frågan är om det är dags att byta bil till något rimligare (Typ en begagnad Skoda Superb). Men samtidigt innebär ett bilbyte alltid en utgift på bankkontot. Det är ju nu värdeminskningen på min gamla bil kommer att realiseras på något vis.
Byta bil kostar pengar. Behålla en äldre med serviceskostnader kostar pengar. Så vad jag funderar på lite här är hur man ska tänka kring detta?
Extremt svårt att sia om vad som kan vara bäst, ekonomiskt låter det som att du ändå är inne på att byta till en billigare bil.
Vilken årsmodell, antal mil och uppskattat värde skulle du säga att bilen har? Det är rättvisare att sätta reparationskostnaderna i proportion till bilens värde än att enbart titta på kostnaden.
Minns din andra tråd. Och jag kan ju bara prata för mig själv och hur jag gjort med min resa till mindre ekonomisk stress och gård på landet.
Jag köre runt i en snabb och rolig BMW när jag bodde i stan. Eftersom vi letade liv på landet insåg jag ganska fort att en 3år gammal toyota corolla kombi(hybrid) var det som skulle fungera med familjelivet på landet och den driftsäkerhet som vi behövde. Sagt och gjort så lämnades BMWn tillbaka till leasingbolaget och vi köpte en Toyota.
Den bilen kompleterades sedan med en golf alltrack kombi(disel). Vi bor så lantligt att det inte funkar att åka kollektivt
Båda bilarna gör sitt jobb bra, dom tar oss till jobbet och till affären, till aktiviteter och vänner. Framförallt så är dem praktiska samt rimliga att äga och köra rent ekonomiskt.
Toyotan är vår primära familjetaxi och är stabil och hållbar. Golfen är den primära pendlarbilen som kommer äta många mil och värdeminskningen skrivs av på den tills det är dags att sälja den för att den blir osäker att köra.
Golfen är också vår 4hjulsdrivna drag bil för den lilla båten och kärran som jag har till tippen/byggmax.
Ingen av bilarna är lika roliga eller lyxiga som min gamla BMW var. Men jag skulle inte byta min livstil som jag har för den BMWn.
Man kan inte få allt man vil ha alltid(eller i alla fall så kan inte jag det, jag har tyvärr inte ekonomi för att få det). Så man får prioritera, en häftig drömbil, ett drömboende, etc.
Nu vet jag inte vad du får loss när du säljer, men för runt 200k så kan du få en riktigt bra bil som kan rulla i 5-6år utan att den rasar och med lite tur kan du få mellan 50-80 när du säljer den om skicket och milen är OK.
Allt utom luftfjädringen är ju normal service och inget att hänga läpp över.
Luftfjädringen är ju mindre kul. Där skulle jag verkligen försöka säkerställa att verkstaden har koll på att det blir 100% bra efteråt. Det kan verkligen kosta hur mycket som helst hur många gånger som helst.
Svårt läge men om det är din drömbil och det du behöver bekosta i närtid verkligen stannar på 30-40k så hade jag nog behållt. Men bara jag hör ”luftfjädring” tänker jag dyrt.
Sen är det väl alltid en viss risk att ha en bil utan maskinskadeförsäkring (för jag antar att den är utan det).
