Har en 2 åring och en till på gång. Försöker verkligen att prioritera tid med barn och ska försöka fortsätta jobba 75% hela deras barndom, även om hälften av tiden är en kamp. Lever dock fortfarande på minnen från studsmattan på eftermiddagarna i höstas eller utvecklingen som skett i badhuset på vardagseftermiddagarna, så inget tvivel om att minskad inkomst och mer kamp-tid är värt det…
Har själv aldrig köpt några tjänster och tror inte jag kommer att göra det heller. En del för att jag gillar låga utgifter, för att i förlängningen känna att det är okej att inte dra in så mycket pengar, och dels för att jag inte riktigt tror på att uppfostra barn på det sättet. Att det alltid finns en utväg att köpa. Därmed inte sagt att jag tror att alla barn som ser en städare hemma blir fördärvade per automatik…
Jag tror att en viktig kunskap, som många och ibland även jag, förlorat när allt mer tid går till förströelse är att bara ställa sig upp och göra de små sakerna. Inte skjuta upp. När det skjuts och skjuts framför dig så blir tillslut beslutet att köpa tjänst helt logiskt.
Har du absolut inte tiden så är det väl de klassiska som ska gås över först (ärligt) - bor du tillräckligt nära jobbet? Jobbar du för mycket?
För oss känns all outsourcing av saker med barnen till en nanny eller motsvarande helt främmande.
Däremot lämnar vi mer än gärna ifrån oss allt som vi inte tycker är ”kul” och som andra kan göra bättre/smidigare. Alltifrån ogräsrensning, städning, hantverkartjänster, veckohandlingen med hemkörning osv. Spelar hellre brädspel med barnen än dammsuger, tränar hellre än forslar bort grenarna till tippen, bastar hellre än att handla samma saker varje vecka på stormarknaden o.s.v.
Det kan och vill vi göra eftersom vi är i en ovanligt lyckligt lottad situation där vi båda vuxna jobbar deltid för att få en meningsfull tillvaro och inte för pengarna och då ingen av dessa kostnader påverkar vår ekonomi alls. Vi behöver inte välja bort något annat eller jobba hårdare eller längre för att kunna välja det. Hade läget varit mer ”vanligt” hade jag förmodligen resonerat annorlunda.
Men: memento mori! Vi ska alla dö så varför inte lägga mest tid på det som ger mest glädje om det är möjligt utan en egentlig alternativkostnad?
Få saker jag läst gör mig så sorgsen som detta. Må vara tillspetsat men i grunden så sant. Vad är meningen med nåt om man inte vill delta i livet man bygger och lever?
Ska sägas att jag själv funnit mig släpa benen efter mig efter jobbet när jag slutat sent så att min fru ska ha hunnit lägga barnen innan jag kommer hem. För att vad då, slippa träffa barnen?? Jag kan fortfarande känna så ibland men försöker agerar mindre efter den känslan. Här pratar vi om att undfly ett av de större ansvaren vi har som människor.
Förvisso sant, men som egenföretagare är det inte alltid så det fungerar…
Och oavsett vad så hade jag gärna lejat bort VAB till förmån för arbete om det så går upp-i-upp ekonomiskt.
