Jag och min sambo är i en liknande situation. Jag jobbar och har lön, medans hon är mammaledig till vårat första gemensamma barn, och då har hon lägsta föräldrapenningen då hon inte jobbat innan hon blev gravid utan studerande.
Vi har separat ekonomi och inga gemensamma konton.
Eftersom jag har ca 80 % av hushållets nettoinkomst varje månad så betalar jag 80 % av gemensamma utgifter. Det är inga problem att när man har storhandlat till exempel slå beloppet av handlingen *0.8 då så vet jag vad jag ska betala och resten swishas.
Sen är jag ganska generös i övrigt och bjuder henne ofta på middagar, semesterresor och kläder osv eftersom det skulle hon inte ha råd med annars.
Hon har inget sparande i år, men kommer snart börja jobba, och då blir det mer jämlikt.
Sen vi träffades har mina pengar varit min partners och min partners mina. Är det så ovanligt att ha delad ekonomi utan en hård struktur, som den här tråden ger sken av?
Jag och pojkvännen ska snart bli sambo, vi har satt upp ett gemensamt konto med betalkort knutna. Vi kommer föra över 6000 kr/mån båda två för gemensamma utgifter (mat, el, annat till lägenheten), sen kommer vi säkert höja det så småningom. Annars har vi våra pengar separat. Jag får ut ca 35 000 i månaden och äger min lägenhet, han får ut ca 28 000 i månaden. Vi kommer dela på avgift och ränta, jag kommer betala amorteringen. Han har mer på sparkonto än mig men jag har totalt mer tillgångar om man räknar vad jag lagt in i lägenheten. Jag tänker att det här känns rättvist i nuläget men att man får fundera över hur man gör senare, tex är det inte säkert att han har en säker anställning framöver, då kanske man skulle kunna köra att man bidrar mer procentuellt. När det bli dags för barn och hus så småningom så tror jag att jag kommer ta mer av föräldraledigheten (lättare för mig på mitt jobb), och jag kommer gå in med mer i ett eventuellt hus – för mig känns det i den situationen naturligt att man skulle skriva samboavtal/äktenskapsförord för jag kan se att jag skulle förlora ekonomiskt vid en eventuell separation på att bidragit med mer till ett gemensamt hus och fått lägre inkomst pga föräldraledighet, men jag kanske överdriver.
Sånt här går ju vrida och vända hur mycket som helst. Men just dyra hobbies tycker jag är en av anledningarna att inte slå ihop ekonomin helt. Jag vill kunna köpa grejer till min cykelhobby utan att
Det belastar vår gemensamma ekonomi
Utan att behöva argumentera för mina inköp inför min respektive vid varje köptillfälle.
Min tanke med ovan är att det givetvis måste finnas en gemensam syn på ekonomin som sådan. Den bör rimligen diskuteras från tid till annan och omvärderas i takt med att prioriteringar skiftar, lön förändras och det allmäna livspusslet händer. I dessa förhandlingar kan man då sätta den stora “prioriteringen” - hur mycket ska läggas på boendet, den gemensamma ekonomin etc. och hur mycket kan man avvara till personliga intressen.
Ju mer båda tjänar i förhållande till utgifterna desto enklare blir det ju så klart. Jag tror många av oss på detta forumet är över medel vad gäller hur mycket man kan avvara efter räkningarna är betalda. Både för att lönen är något högre men framförallt för att vi hushåller med utgifter och tänker ekonomi.
Men visst, jag är ju bara en ung och dum DINK. Man kanske växer upp och inser att ekonomin ska vara helt gemensam. Vem vet
I min värld finns det bara ett sätt att hantera pengar när det kommer till en kärleksrelation där man lever tillsammans.
Lägg alla hushållets inkomster i en hög
Bestäm hur mycket som ska sättas åt sidan (sparande, investeringar, skulder, etc.)
Dra ifrån de gemensamma utgifterna (hyra, mat, barnkostnader, semesterresa, etc.)
Bestäm om resterande pengar ska läggas i en hög som det är fritt att ta ur eller om pengarna ska delas 50/50 mellan er.
Jag tjänar ~25% mer än min fru. Läser jag mångas resonemang i den här tråden verkar det som att jag därför ska få väsentligt mycket mer pengar i punkt 4 ovan. Vad är det för attityd gentemot sin man/fru?
Jag tjänar mera än min fru pga. att jag har utbildat mig. Jag kan inte se att inställningen att någon som har fått en högre lön pga. att den har utbildat sig också ska ha mera pengar att röra sig med och göra vad den vill med skulle vara fel.
Jag har INTE den inställningen. Mitt problem är snarare att min fru helst inte vill att jag betalar mera bara för att jag tjänar mera. Vad gör man åt det om det inte räcker att prata om det? Jag brukar försöka betala mera utan att hon vet om det! Hon vet t.ex. inte hur dyrt det är att flyga business class till USA!
Gemensamt sparande tycker jag inte heller är självklart. Varför ska vi ha ett gemensamt sparande om jag vill spara mycket mera än henne och hon hellre vill göra av med pengar? Jag sparar helst så mycket som möjligt och hon tycker egentligen att vi har tillräckligt mycket sparade pengar så nu skulle vi egentligen kunna sluta spara!
Din punkt 1 skulle jag kunna tänka mig men min fru vill inte. De andra punkterna håller jag inte med om.
Känns så konstigt att dela livet med någon och sedan ha så tydliga avgränsningar mellan “ditt och mitt”.
Ingenting, skulle jag säga. Har man pratat om ett problem om nått en lösning är det inget problem, imho. Däremot ställer jag mig frågande till mångas grundinställning, som verkar vara: “ditt och mitt”, i den typen av relation vi diskuterar.
Det här tycker jag låter som en kommunikationsmiss och att ni saknar en samsyn på er gemensamma ekonomi. Nu är inte jag någon äktenskapsrådgivare, men för mig är det så konstigt att man kan vara gift med någon och tillåta att man inte drar jämt när det kommer till “vad ska vi spendera våra pengar på”?
Vad är det du vill spara till som din fru inte tycker är värt? Borde ni inte försöka hitta en väg framåt där ni väger “spendera idag” och “spendera i morgon”?
Detta sagt; har man pratat om sin gemensamma ekonomi och nått konsensus är det ju inget problem. Det jag ifrågasätter är ursprungspositionen att man har “mina pengar och dina pengar” i ett äktenskap.
Jag känner igen mitt 23-åriga jag i det du skriver, fast jag var snubben s a s. Här kommer mina reflektioner efter egna erfarenheter från då och efteråt:
Vi körde som ni (på en höft) med summering varje månad. Det vi försökte göra var att en (jag) betalade det gemensamma, både räkningar och veckohandling etc. Då blir det mindre “kvittostrul”. Vi höll hobbies och djur separerade, liksom transport etc - väldigt mycket som ni gör.
Vi fick barn och jag fortsatte betala för bilen och mitt ex chippade in när vi gjorde saker ihop med bil och det rörde längre sträckor. Fördelen var att dagis etc ändå var på gångavstånd. Mitt ex hade inte heller körkort så det var aldrig sådana bekymmer i ekvationen.
Jag tycker flera uttalar sig kategoriskt här och säger att ni gör fel. Jag tycker det är en bra start i en relation att dela på utgifterna med tydlighet eftersom det faktiskt tvingar en som par att prata ekonomi på regelbunden basis. Jag skrev ex och vi fick våra problem senare, men de hade inte med ekonomi att göra. Där var vi i bra synk, även efteråt. Just sayin’.
En dag kanske ni köper ert boende (jag tolkar det som att ni hyr idag). Då har du mer pengar att gå in med. Samtidigt kan din kille/man jobba mer och spara mer nu till insats etc. Det vi gjorde kring föräldraledighet var att dela 50/50 så mycket det bara gick. Under den lilla tid extra mitt ex hade bidrog jag mer så att vi s a s splittade hennes förlust.
Bestämmer man sig för att bo ihop, skaffa barn ihop, bygga hushåll ihop, resa ihop etc så delar man detta. Kostnaderna för att bo, äta, resa etc är inte baserat på inkomst, så jag anser att man bör dela 50/50 här. En dag börjar du jobba och tjänar då pengar, kanske mer än din man. Enklast är visserligen om man tjänar ungefär lika mycket, men vill en som tjänar mer t ex bjuda sin partner och familj på en resa, lyxa till det med fin bil el dyl är det upp till denne. Exempel: Ingen som tjänar mindre ska tvingas äta ute varje kväll enbart för att den andre har råd.
Oj, det blev långt… men jag kände igen mig och tycker verkligen inte att helt gemensam ekonomi är svaret på livets alla frågor.
Det här exemplifierar exakt det jag menar. När man lever i en parrelation tycker inte jag att tanken: “Den ena har råd, men inte den andra.” ska existera. Antingen har vi råd eller så har vi inte råd.
Jag tror det här är individuellt och varje par måste hitta sitt sätt att sköta en ekonomi gemensamt. Det enklaste för många är nog att bidra till ett gemensamt konto, rimligen procentuellt efter hur man tjänar.
I vårt fall är det rätt så extremt. Jag själv har hög lön och har framgångsrik karriär, men trots det så bidrar jag bara med 11.5% av famlijens inkomster. Vi har alltså beskattningsbar inkomst som börjar på samma siffra men har olika antal siffror. Det är för att min sambo har jobbat ännu hårdare, har haft mycket mera ansvar och ännu mer press så sig att prestera i arbetet och nu skördar det som hon under många år har sått. Det känns rättvist att hennes inkomster går till hennes privata sparande, och mina går till mitt. Det gemensamma kan få vara procentuellt (dvs jag betalar rätt låga kostnader), VAB och föräldraledighet kan man kompensera för tycker jag, men resten känns fel att dela på.
Jag har också cykling som hobby och lägger mycket pengar på detta i form av prylar, uppgraderingar, träningsappar, hjulbyggen, m.m.
Min fru däremot har inga hobbys som kostar några pengar.
Vi gör så att när alla utgifter och sparande är gjort så delar vi på summan som är kvar och dessa fickpengar får man göra som man vill med. I nuläget blir det ca 3k-4k varje månad var. Ca 36k-48k varje år. Jag lägger mina fickpengar på cykel grejer samt att jag sparar till en ny cykel som jag vill kunna köpa inom 3år.
Hon däremot sparar sina pengar och köper i så fall hellre kläder eller annat.
Tycker det funkar bra och vi båda är nöjda. På det sättet belastar det inte den andre partnern särskilt.
Varför måste man dra jämt när det gäller det bara för att man älskar varandra? Vi är inte gifta pga. att det kan vara bra av ekonomiska skäl utan av andra orsaker.
Jag har egentligen ingen specifikt sparmål förutom att kunna gå i pension tidigare och det är mest pga. att hon är äldre än mig så det förstår hon att du vill.
Jag känner inget behov att hitta en väg framåt när det gäller våran ekonomi. Så länge det är okej att hon spenderar idag och jag kan spendera imorgon så räcker det för mig. Om vi skulle försöka “komma överens om” hur vi skulle spendera våra pengar så skulle vi kanske bli osams i onödan!
Vi delar på utgifterna skapligt jämt fast jag betalar egentligen mera än henne utan att hon vet det. Hon betalar hyran och får pengar av mig för det, min halva minus avdrag för att jag betalar allt bilrelaterat. Jag skulle egentligen betala mindre för hyran eftersom en bil kostar mycket att ha men det är ett sätt för mig att göra rätt för mig utifrån att jag har högre lön. (Idag var bilen på service som kostade nästan 6000 och om jag berättade det för henne skulle hon kräva att få betala minst ett par tusen och det tycker jag är onödigt.)
Jag håller med dig om att det är spännande att man kan ha så olika syn som du och jag har!
Jag håller med om att “den ena har råd men inte den andra” inte ska existera i en parrelation. Risken med gemensam ekonomi kan bli att “vi” inte har råd trots att “vi” faktiskt har råd.
Om vi tar mitt flygbiljettsexempel från tidigare så kan det bli så att kompromissen blir att man inte har råd fast man egentligen har råd. Jag har råd att köpa business class biljetter till USA ibland. Min fru har också råd egentligen, utifrån de sparade pengar hon har trots låg lön, men skulle inte tycka att det skulle vara värt det om hon visste hur mycket det kostar. “Vi” har alltså råd. För henne skulle det ändå inte vara värt att betala för det så kompromissen skulle bli att hon skulle få som hon vill och vi båda skulle lida bak i planet i onödan.
Vi har delat upp det som så att min sambo betalar avgiften på boendet, jag maten. Detta blir hyffsat jämt. Sen har vi bil, men endast jag som har körkort och “behov” av den. Så den betalar jag. Hund kostnader delar vi på.
Vi räknar varken kronor eller ören. Min sambo har under en längre period varit sjukskriven, så min inkomst har varit större. Ingen va oss spenderar några stora summor på lyx och fläd.
Jag har börjat intressera mig mer för sparande (investerade) det sista och har någon tanke om att kunna sluta jobba eller gå ner i tid långt tidigare än vid 65.
Min sambo har inte riktigt samma tankar kring det idag, men har också börjat investera genom Lysa.
Tidigare har hon ägt vårat boende själv, nu har vi köpt nytt, för att göra det “lätt” för oss så har hon gått in med handpenning. Och sparar sedan resten, jag står på lånet och ser till att betala tillbaka den summa som hon har gått in med innan vi delar på den kostnaden.
Om det är rättvist eller ej spelar nog ingen större roll. Vi båda är nöjda med vårat upplägg och det blir inget gnissel över huvud taget.
Ärligt så har vi inte snackat mycket pengar innan. Men i och med mitt nyfunna intresse för att spara, så har hon börjat få syn på det också.
Vi är nöjd och i andras ögon kanske det känns skevt, men det spelar ju ingen större roll för oss.
Om inte annat så ger det grym placeboeffekt 
