Hur mäter du hårdare/bättre? Olika löner i samhället är bara marknadsstyrt och/eller speglar synen på yrket.
Har inte mycket med längre utbildning att göra längre. Vad som är hårt arbete beror på ens fysiska/mentala/emotionella förutsättningar. Ansvar beror på hur man ser på yrket. Vilket samhälle klarar sig utan de dåligt betalda inom välfärden eller städare, förare inom kollektivtrafiken eller timanställda på allehanda ställen om alla ska jobba som ingenjörer, media, läkare, chefer. Chef är för övrigt bara ett yrke med annorlunda innehåll. Ändå står det högst märkligt nog.
Det enda vettiga är att endast mäta tid. Vi har bara ett liv.
Möjligtvis tycker jag att man därför kan få extra om man utsätter sig för fara i jobbet.
Läste mitt eget svar i föregående inlägg. Ursäkta om jag lät lite hård och kategorisk. Hade en intressant diskussion om precis detta med en person igår.
Jag tycker att man behöver någon form av gemensam ekonomi när man har barn ihop.
Det finns 3 alternativ:
-helt gemensam.
-betala procentuellt
-betala alla gemensamma kostnader och dela det som är kvar /båda får lika stor månadspeng
Vi har kört det sista alternativet och det har funkat bra under studier, föräldraledighet, heltidsjobb, deltidsjobb och arbetslöshet.
Vi har egna konton och ett gemensamt konto med 2 kort kopplade till. Vi har en budget för hur mycket som ska föras till gemensamt över och har delat upp det olika beroende på hur vi har tjänat i olika perioder.
Jag skulle slå ihop gemensamma kostnader inklusive hund och bil.
Om ni kör procentuellt kommer sambon få mer över att spara jämfört med de andra två alternativen och det skulle kunna vara ett rättvist sätt att ni får lika mycket kapital på. Sikt.
Det kan jag hålla med om. Men lön sätts ju inte utifrån detta mått för de stora flertalet som har en timlön. Däremot kan den som jobbar på ackord tjäna mer ju mer effektiv den är. Med risk för nackdelar för både personen själv och arbetsgivaren. Så jag förordar nog timlön ändå. Och sedan får man acceptera att människan är unik och olika. Därför vi har lagar kring hur en arbetsgivare får bete sig. Även om det naggas i kanten numera hela tiden.
Min poäng var bara att jag har svårt att se att arbetsuppgifterna i sig värderas genom att kan ställas emot varandra. Och att de skillnader vi ser i lön mellan yrken och arbetsupggifter bara är en illusion, då argumenten inte håller vid närmare analys.
Men mäter man bara kvantitativt kan det bli väldigt fel i yrken som mer handlar om kvalitativa värden. Som inom välfärden som styrts utifrån NPM i 30 år nu. Och där forskning visar hur dåligt detta för det mesta är inom välfärdsområdet, men även andra typer av kvalitativa arbetsuppgifter inom även det privata näringslivet.
Läs gärna Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans.
Jag har lyssnat på den personen tillräckligt i P1s Filosofiska Rummet för att veta att det är nån som man bör hålla sig långt borta ifrån. Det är en akademiker inom filosofi (tro det eller ej) som inte vet vad begreppet sanning betyder. Jättekonstigt. Jag tänker försöka hålla mig borta från allt som har med den personen att göra.
Jag köper nog inte det här. Jag skulle säga att alla som har individuell lönesättning har en lön som bygger på det mervärde som den kan skapa för arbetsgivaren. Jag gissar att “de stora flertalet” har individuell lönesättning, men jag vet inte.
Det räcker om du googlar NPM, så hittar du många studier kring detta i hela världen.
Det blev mindre effektivt, mer kostsamt, mindre kreativt, fler rädda, stressade och sjukskrivna medarbetare. Samt sämre resultat. Även mellancheferna fick det sämre.
Inte längre en direkt politisk fråga ens längre. Möjligtvis vissa nyliberaler som fortfarande tror på det.
Den gemensamma nämnaren är ju att man bör lämna tillbaka professionen till de professionella. Detta har orsakat så mycket problem. Kanske har du hört talas om läkaruppropet eller andra yrkesgrupper som drunknar i administration, pinnar som räknas och NPM:s alla märkligheter. Även polisen, lärare, sköterskor etc. Topp- och detaljstyrning som snarare hindrar kreativitet, behov av autonomi och delaktighet, när det är den enskilde som behöver vara kunna vara kreativ och fatta olika beslut flera gånger om dagen, då människor d möter, till skillnad från materialet i industrin, är unika och skiljer sig åt varje dag.
Därför frångår man i hela världen detta extrema sätt alltmer. Till och med bannlyst i Skottland, politiker gjort avbön i Danmark och Norge förändrat det hela. Sverige har ju åtminstone börjat ta i det.
Men det Jonna skriver om handlar ju även hur detta synsätt, att det mätbara blivit något som premieras även på andra plan i samhället. Där något mänskligt också går förlorat som inte kan mätas kvantitativt.
Ser ut som en modell som skulle kunna funka för oss med alla löpande in och utgifter samt gemensamt sparande. På det privata sparandet är det däremot stora skillnader på och inte helt på det klara om vi ska hantera det som gemensamt eller enskild egendom. Just nu sambo med hus och gemensamt barn.
Yes det är ofta det hon tjatar om på radion också. Jag tror det viktiga här att man har en öppen grundposition. Det finns saker som en liberal fri marknad gör bäst, andra saker funkar inte lika bra. Det är viktigt att inte snöa in sig på att en sak alltid är bäst.
Det du egentligen ville tala om var rubriken i denna tråd va? Där tror jag samma sak, det passar nog vissa att dela på allt, rent kommunistiskt, 1 timma jobb är 1 timma jobb, allt delas lika. Det viktiga är att inte förutsätta att endast ett sätt är rätt. Det viktiga är nog att man hittar ett sätt som båda tycker funkar. En nackdel med kommunistlösning är ju att den ene kan bli ekonomiskt beroende av den andre, ett upplägg som jag inte tror är bra för någon.
Om man ska dra in Bornemark i detta resonemang skulle jag säga att hon snarare tar upp vad vi värderar i den där timmen. Dvs om en läkare som klarar av fem patienter på en timme är bättre än den som klarar två. Ur ett strikt ekonomiskt perspektiv är ju den snabba bättre men antagligen inte ur ett vårdperspektiv. Så poängen är inte att en timme är en timme oavsett, utan hur vi mäter kvalitet. NPM har ju inneburit att man mäter kvantitet i stället för att lita på att yrkesmänniskor kan avgöra själva hur de bäst använder sin tid för att skapa värde.
Jag är dock inte helt övertygad om att detta är relevant för frågan om att i ett enskilt fall jobba hårt, skapa mycket värde och därmed få upp sin lön.
Vi började i kvittoträsket men gick snabbt över till att ha allt gemensamt. Så mycket enklare och lugnare. Den enda regeln vi har är att man berättar och visar vad man köper, inget dolt.
En gång i kvartalet ungefär går vi genom ekonomin, öppnar alla konton och låter varandra se.
Allt är vårt. Inget mitt och ditt.
Men vi tänker lika med pengarna trots ganska olika personligheter och inkomster. Och två som drar åt samma håll gör att 1+1=3.
Allt har gått bättre ekonomiskt än jag någonsin vågade drömma om.
Funderar i dom banorna när det gäller vårt hus som vi köpt. Jag är sambo men har gemensamt konto för lön och utgifter samt gemensamt sparkonto för buffert och renovering. Nu har jag mer sparat sedan innan och förväntas få en del i arv. Då det finns en del att göra på huset funderar jag på om jag ska gå in med mer pengar kontra att vänta tills “vi” har råd.
Vi bestämmer vad som är gemensamt. Alla räkningar till boendet, försäkringar, mat, förskola och ett gemensamt sparande (för nödvändiga saker till huset, barnen och som buffert som kylen pajar). Säg att denna blir summa X.
Skapa ett gemensamt konto med varsitt kort. Flytta så att alla räkningar ovan dras från det gemensamma kontot. Summa X ska alltså ligga på det gemensamma kontot.
Sen bestämmer ni fördelning. Säg 50/50 eller som vi enligt löneskillnad, så vi har 60/40.
Jag lägger in 0,6X på gemensamma och min sambo 0,4X.
För det gemensamma sparandet, så skapa ett gemensamt sparkonto, där ni har en automatisk överföring varje månad från det gemensamma kontot.
Sen har vi egna konton också med eget kort. För våra egna räkningar, sparanden, egen konsumtion.
Vi har hus, barn, bil och är sambos. Funkar jättebra.
