Det är en vanlig uppfattning att tonåringar inte vill följa med på semestrar med föräldrar eller hänga med på aktiviteter. Jag antar att det här i praktiken varierar en hel del. Vilka erfarenheter finns? Får ni med er barn i åldern 13-18 år på aktiviteter? Är det vissa typer av aktiviteter som är ”mer gångbara” än andra? Hur kan man tänka kring det här mer generellt? Är det skillnad om det är pappa+son istället för pappa+dotter?
1 gillning
Mina barn följer med i mån av tid, dvs när jobb/skola inte är ivägen. Däremot kan man inte räkna med att de hänger på landet i flera veckor på sommaren utan kanske en vecka. Men ska vi utomlands vill de gärna med. Har även haft med deras partners.
4 gillningar
Utlandsresor får jag alltid med dem på, så det är ett hett tips. Dock kanske det kan bli svårt i sommar med tanke på ev bränslekris pga händelserna i Mellanöstern
1 gillning
Är problemet för barnen att det du föreslår inte är intressant?
Eller att det hade varit pinsamt att synas med pappa?
Mina barn är rätt små än så länge. Däremot har de kusiner som är några år äldre. Jag tänker att det vore roligt med gemensamma aktiviteter, typ vandring några dagar där vi bor i tält. Min bror verkar räkna kallt med att barnen ska ”falla bort” efter en viss ålder. Jag tycker spontant att det framstår som en pessimistisk bild.
Jag förstår att när barnen kommer upp i ”sommarjobbsåldern” runt 17-18 år så blir det rent tidsmässigt svårare. Min fråga handlar dock mer om ambitioner och önskemål än om sådana praktiska hinder.
1 gillning
Vandring där man bor i tält är äventyrligt och kul för mindre barn, och kan vara kul att göra med kompisar senare, men jag skulle nog hålla med din bror om att det är en minoritet av tonåringar som skulle tycka det låter toppen att vandra och tälta med sina föräldrar. Undantag finns förstås.
4 gillningar
Jag har alltid hängt med mina föräldrar iaf en vecka på sommaren (sommarstuga) och hängde oftast med på utlandsresor fram till tidiga 20-års åldern. Nu är jag 32 och har precis varit på resa med päronen och barnen (deras barnbarn). Tror att har man inställningen att barnen inte kommer vilja va med en kommer de inte det. Men man måste ju va lyhörd också för vad tonåringar vill göra. Vill de tälta eller vad vill de göra? Tänker att mycket handlar om att lyckas hitta umgängesformer när de är äldre som alla trivs med och som inte bara kan utgå från va de vill. Men jag är ödmjuk inför att mina egna barn ännu inte är i den åldern.
6 gillningar
Att inte följa med på semester så länge man bodde hemma hos föräldrarna var aldrig ett alternativ. En förutsättning för detta var istället medbestämmande på lika villkor. Det enda undantaget var skidresor som jag aldrig var särskilt förtjust i men som alla andra tyckte om så jag fick gott hänga med och se glad ut. När jag var stor nog att stanna hemma själv en vecka fick jag göra det som en kompromiss (100 timmar World of Warcraft är väl lagom för en sportlovsvecka).
Sedan jag flyttade ut efter studenten har jag följt med på en veckas sommarsemester de flesta år och vi har försökt planera semester och sommarjobb utifrån att alla ska kunna följa med.
2 gillningar
Jag tänker att ”föräldrarna” som konstellation nog är försvårande. Jag tänkte mer att man kunde dra ihop ett grabbgäng och typ dricka öl, bada och grilla tillsammans. Ska mamma och systrar följa med också blir formatet mer ”familjeaktigt” och det verkar ju tråkigt.
1 gillning
Den stora frågan där handlar nog om det är deras grabbgäng du menar eller ditt eget grabbgäng?
Första exemplet skulle nog de flesta tonåringar tycka vara skitkul. Ha med pappa , mamma och lilla lillasyster när man hänger med vänner mindre kul kanske?! 
Att föräldrarna överhuvudtaget existerar vid en viss ålder är pinsamt nog, att köra en campingtrip med sina vänner och familjen är nog mindre lockande än harikiri för många!
Vill man hitta på aktiviteter med större tidsåtgång och utan halvt tvång med sina tonåringar behöver det nog vara saker de verkligen tycker är kul och intressant och inte är något som det nästan bara kommer vara andra unga människor närvarande på! Vad man som medelålders förälder tycker är kul och intressant är sällan samma saker som tonåringar tycker är kul. Resor och eventuellt gemensamt idrottsintresse är väl de stora undantagen, Konserter och liknande saker görs nog genrellt hellre med vänner.
Vill man verkligen spendera längre stunder med sina barn när de börjar närma sig vuxen ålder får man nog stå ut med att göra saker man själv inte tycker är särkilt kul, att få en tonåring att ”ställa” upp i dagar eller veckor för att göra mamma och pappa glada är svårt
Det sista vi vill är att ha med en party pooper på semester, vill de inte så slipper de.
Pappa+son är enklare, liksom mamma+dotter. Intressena är mer lika.
Är inte med på frågan riktigt. Det jag menade med grabbgäng handlar om manliga släktingar och manliga barn. Någon kompis kan väl hypotetiskt följa med också.
Både jag och min bror har jobbat mycket med att få barnen intresserade av friluftsliv och vandring, Det är sådant som de aktivt efterfrågar nu. Om det sedan skulle ändras när de blir äldre vet jag inte.
Tycker de camping och friluftsliv är kul så kör det funkar säkert , innan tonåren är det säkert en hitt oavsett om alla kusiner kommer överens!
Håller intresset i sig över tonåren är det toppen men jag tror inte man ska ha för höga förhoppningar som förälder!
Fundera själv på hur saker kändes i tonåren och hur vännerna då var! Tycker någon tonåring det är kul att hänga med vuxna släktingar mer än undantagsvis som jul och egna födelsedagar
Det är väl förvisso kanske målet också, det är ju självständighetens ålder där man vill prova sina vingar och vara utan vuxen tillsyn är ju ett mål i sig! Har man gjort ett bra jobb på vägen så trampar de inte för ofta i klaveret och 10-15 år senare åker de gärna på de där campingresorna igen på eget initiativ!
Jag tror att man kan försöka lägga en sådan grund och hoppas att det sitter i under tonårsperioden, men jag tror man också får leva med att tonåringar kan välja en totalt annan väg alldeles oavsett hur “rätt” man har gjort.
Har man en god relation så kommer de tillbaka som unga vuxna, och då kan man kanske ta den där biran. Oavsett om det är båda föräldrarna eller den ena.
Barn med två föräldrar har ofta olika relationer till dem, tror inte nödvändigtvis det är son+pappa resp mor+dotter, utan mer vad som behövs för stunden.
Min erfarenhet är att det är mindre glapp mellan generationerna nu. Jag upplever inte att våra tonåringar tyckt att det varit pinsamt eller jobbigt. Möjligen en kort fjortisperiod men inte annars.
De har en annan sorts relation till oss än vad vi vuxna hade med våra föräldrar. Våra barn kan trots att de snart är 20 t.o.m. vara med på nyår och käka middag med vårt vuxna kompisgäng och sedan drar de iväg med sina kompisar. Det hade jag inte gjort om jag inte var tvungen. Upplever att det är ganska vanligt bland våra bekanta att barnen inte har något emot att snicksnacka och hänga med föräldrarna ibland.
5 gillningar
Tror det ligger en hel del i detta. Jag har aldrig haft möjligheten att ha den typ av relation till mina föräldrar som jag tänker mig skulle vara möjlig att ha med mina barn framåt.
Att de hittar på egna grejer är väl både rimligt och normalt. Ska vi få till saker med dem kommer det att krävas kompromisser. Det går inte att förvänta sig att alltid ha högst prio.
1 gillning
Mitt barn har fått påverka en del av semestrandet från elvaårsåldern. I sommarstugan eller på all inclusive, inget tvång på att gå upp och äta frukost med familjen. Vid resor till europeiska städer, val av resmål och egen research kring vad man kan göra och äta på plats. Nu i sena tonåren blir det både egna resor och resor som familj och det tycker jag mig se hos vännerna också.
2 gillningar
Utgångspunkten för oss har alltid varit att vi gör saker tillsammans och vi har aktivt “jobbat” för att det ska vara det normala. Tex har vi aktivt skapat relationer med andra familjer med barn som våra barn också gillar som vi kan hälsa på, och på det viset göra en husvagnssemester extra rolig. Vi har alltid vandrat och spenderat minst två veckor i fjällen på somrarna (och vintrarna) för att göra friluftsliv till något naturligt. Vi har skärmfritt på semestrar (när vi åker bort), det gör att tröskeln för att komma ut även om det tex regnar, försvinner. Hett tips! 
Våra barn är 17, 15 och 10 och det skulle inte falla någon in att inte följa med familjen. Vår äldsta ska iväg en vecka med kompisar i sommar, och då planerar vi runt det så att han inte missar något.
Vår äldsta har flera kompisar som inte följer med sina familjer på semester sedan några år tillbaka. Tycker det är något sorgligt över det.
1 gillning
Våra barn har alltid rest med oss och gör det fortfarande, sen får man såklart anpassa resmålen efter intresse, ålder och personligheter.
Jag bor med tre tjejer, är väldigt intresserad av mtb, skoterkörning, skidåkning etc. Perfekt semester enligt mig är en vecka offpiståkning i Andermatt, friåkning med skoter i Saxnäs el.dyl. Familjen not so much, så det är något jag ägnade mig åt innan barnen kom och nu återigen när de är större. Höstlovet åker vi till London på sightseeing och shopping, är det mitt förstahandsval, kanske inte. Men det är ju inte poängen heller. När dom var mindre har vi tältat och vandrat etc.
2 gillningar