Och är det inte lite så att det inte enbart är föräldrarna som påverkar helt om man “skäms” över sina föräldrar eller inte utan om barnets egna personlighet?
Jag och mitt syskon var rätt olika här.
Jag har alltid gillat att vara med mina föräldrar eller okej runt 13-15 års åldern var kanske lite pinigt men det växte bort rätt snabbt. Men mitt syskon var nog lite mer “tuff” alltså ville kanske ej vara lika mycket med dom etc vilket tog lite längre tid innan det växte bort för hen idag umgås hen mycket med päronen.
Något gemensamt med mina vänner som umgås en del sina sina föräldrar är att vi hade föräldrar som stöttat oss upp i vuxenlivet vilket givit oss lyxen att faktiskt få tid och energi att ungås på fritiden med ens föräldrar. Skillnad mot mina vänner som kanske blev utslängda vid 18 års åldern och fick fixa sig en dyr hyresrätt via andrahandskontrakt etc dom hade/har inte samma lyx eller kanske heller vilja att umgås med sina föräldrar. Medans jag spenderade helgen med att äta middag med föräldrarna så spendera som helgen med att jobba kvällspass för att få livet att gå ihop.
Finns självklart dom utan stöttning från föräldrarna som ändå umgås rätt mycket med dom men lyxen att kunna hälsa på dom ofta etc kräver ofta ett rätt stabilt liv om man vill hinna med annat i livet också.
Tänker att man ska få ut något av relationen oavsett vilken relation det handlar om.
Det kan vara det “kalla” tex pengar eller hjälp med en trasig diskmaskin. Eller så kan det vara det “varma” tex kärlek eller gemensamt intresse.
Saknas båda så finns det ju ingen anledning att underhålla relationen. Då ses man för att man måste. Jul och födelsedagar är en plikt man utstår.
I olika åldrar har man behov av olika saker och det kan vara ett väldigt enkelspårigt “tagande” i viss ålder/period. Och det finns väl ingen annan än en (bra) föräldrer som hade accepterat en sådan relation.
Vissa tänker ju att bara för att man är av “samma” blod så ska man automatiskt stå varandra nära etc. Men så funkar inte verkligheten i slutändan är det handlingar som visar vem som står en närmast.
Ett exempel är en vän till mig vars föräldrar alltid krävt krävt krävt av honom hyra i tidig ålder utkastat vid direkt efter gymnasiet. Knappt lade några pengar på resor etc men spendera pengar på en egen tidig pension samt nya bilar till sig. Deras tanke var enligt min vän att dom ville låta han klara sig på.egen hand för att bli vuxen så tidigt som möjligt.
Resultatet? Jo min vän fick lägga allt för mycket pengar på andrahandshyror i Stockholm hankat sig fram på olika jobb utan någon säkerhet knappt kunnat njuta utav sitt unga vuxna liv jämt behövt jaga hyrespengar.
Idag vill han inte ha med sina föräldrar att göra han säger att dom får njuta av sina tidiga “f.i.r.e” ensamma och hoppas att dom sparat tillräckligt med pengar till äldre dar för han kommer ej hjälpa dom.vid sjukdom/svårare tider. Detta är kanske ett extremfall men tror ej detta är allt för ovanligt ändå idag.
Tyvärr kan man som förälder få samma resultat genom att inte kräva något, alltid ställa upp, göra allt rätt (eller vad man tror är rätt). Gissar att föräldrarna i ditt exempel tyckte de gjorde allt rätt. Kanske sitter de och är stolta över sitt barn som knegat sig fram helt självständigt, oförstående i varför ungen är missnöjd.
Känns som en svår uppgift, det tycks naturligt fungera för vissa men inte för andra. Vet inte om jag vågar mig på en vetskap om varför. Fingertoppskänsla i den där balansen av att släppa taget och hålla i kanske?
Mina 4 barn i intervallet 5-25 år har alltid hängt med på vandringar, stughyror, utomlands etcetera. Mer att de droppar av på vardagliga saker som café en lördag på stan efter en viss ålder.
Det är ingen som är tonåring än men deras far (inte jag) har uppfattningen att barnen snart kommer att välja bort alla aktiviteter med familjekoppling.