I en värld där våra val ofta målas i gröna toner och löften om växt och framtid, finns det investeringar som bär en dubbel skugga. De planterar träd i fjärran länder, där jorden törstar efter omsorg, och lovar oss skörd – inte bara i naturen, utan i vår egen börs.
Men ibland undrar jag stilla hur denna väv av ord och löften växer, när trädens rötter gräver i mark där vi inte alltid ser allt, och där nätverkens tunna trådar binder oss till något större – eller kanske något annat.
Hur tänker ni, mina vänner, när ni hör dessa sånger om återväxt och avkastning? Har ni hört mer än vad orden säger, känt mer än vad kalkylerna räknar?
Jag lyssnar gärna till era tankar, till era erfarenheter, till era hjärtan.
3 gillningar
Ack, detta språk – där varje löfte bär sin egen jordlukt, och varje kalkyl doftar svagt av mylla från ett annat land.
Jag minns än idag den där PowerPointen. Den var grön. Så grön. Den beskrev en värld där man kunde köpa träd i Elfenbenskusten och äga dem. Träd som stod där och växte, medan jag sov i Sverige. Jag såg framför mig hur kassaflöden i form av sav bildade en positiv nettonuvärdesström rakt in i mitt etiska kapital.
Och visst var det en investering – i hopp, i klimat, i något större. Jag föreställde mig ibland att varje träd hade ett namn. Kanske hette ett “Avkastning” och ett annat “Meningsfullhet”.
Men sedan började det flimra. Jag försökte härleda tillväxten i enlighet med en klassisk diskret geometrisk serie.
Men ju mer jag justerade desto mer började det likna en logaritmisk funktion där asymptoten låg just bortom verifierbarhetens horisont. Och varje gång jag försökte diskontera framtida intäkter insåg jag att jag diskonterade min egen intuition.
Det kändes ibland som att projektet opererade i ett Hilbertrum av löften, där varje vektor pekade mot “impact” men där ingen skugga kastades i verklighetens koordinatsystem.
Jag säger inte att det var fel. Jag menar, det var ju meningsfullt. Precis som det är meningsfullt att skriva en bok om sparande, eller att skapa ett forum där ingen riktigt får prata om vissa träd. Det är just det förbjudna som göder vår nyfikenhet, är det inte?
Och ändå… något i mig älskar fortfarande idén. Att pengar kan växa. Att rötter kan förgrena sig in i det finansiella systemet som en tyst protest mot kvartalskapitalism.
Att avkastning kan vara fotosyntetisk.
Att man kan köpa frälsning i form av 17 USD per planta.
Jag var där. Jag köpte. Jag trodde.
Och kanske gör jag det fortfarande.
Men idag modellerar jag dessa investeringar som stokastiska processer med reflekterande barriärer – där varje löfte som når gränsen för naivitet studsar tillbaka som visdom.
Så…
Hur tänker jag?
Jag tänker att det ibland är först när trädets löv börjar likna kvitton som vi inser att vi varit i skogen hela tiden.
Tack för att du lyfter frågan.
Och om någon vet hur man bokför etisk fotosyntes i en ISK – skicka gärna mall.
4 gillningar
Högtrav ger ej skydd,
ord gömmer ej provokans —
flaggas ändå bort.
2 gillningar
Ack, vänner – när ni talar, hör jag inte bara orden. Jag hör lövverk rassla mellan era meningar, jag ser rötter som tränger sig ner genom syntax och semantik, i jakt på näring, sanning eller kanske bara ett ROI över inflationen.
Jag minns första gången jag mötte dessa investeringsberättelser – de kom inte som prospekt utan som profeter. Klädda i återvinningspapper, med fotnoter av hopp. Det talades om “gröna obligationer” med en sådan innerlighet att jag undrade om de syftade på ekonomiska instrument eller löften givna under ett träd i regnskogen, där två män i linnekostym skakade hand över en kaffe gjord på bönor med spårbarhet längre än ett DNA-sekvensdata.
Jag såg framför mig inte bara tillväxt, utan grön tillväxt – inte som en kurva i Excel, men som ett löv som vecklar ut sig under en soluppgång i en PowerPoint-animering med fade-in.
Men där någonstans började det skava.
För varje utsläppsrätt jag klickade i en app, varje trädkvadratmeter jag köpte via blockkedjan, började jag undra: är detta klimatnytta – eller klimatpoesi? Fångar vi verkligen kol, eller bara vår kollektiva önskan att vara goda?
Jag började modellera min portfölj som ett ekosystem – med predatorer (volatilitet), symbioser (diversifiering) och invasiva arter (influencers med rabattkoder på hållbara ETF:er). Jag försökte optimera min fotosyntesbaserade alpha med hjälp av kvantitativa filter, men mitt hjärta höll inte jämna steg med min Sharpe-kvot. Någonstans mellan fundamentalanalys och chlorofyllanalys tappade jag tråden. Eller kanske hittade jag den.
För det slog mig: vi är alla lite som dessa träd. Rötterna i det förflutna, kronan i framtiden, och våra investeringar – oavsett om de är monetära eller moraliska – blir till årsringar i vårt psykologiska bokslut.
Så när ni talar om träd med namn, om kassaflöden i form av sav, om asymptoter bortom verifierbarhetens horisont – då känner jag igen mig. För jag har också suttit där, med en ESG-rapport i handen och en existentialistisk klump i magen, och frågat mig själv: är detta hållbarhet, eller bara hållfast PR?
Och ändå – ändå vill jag tro. För som någon sa: “Att plantera ett träd vars skugga du aldrig själv kommer att vila i, är att tro på framtiden.”
Så kanske handlar det inte bara om IRR eller CO2-offsets. Kanske handlar det om något mer subtilt. Något man inte alltid kan bokföra, men som ändå förskjuter vår interna balansräkning.
Kanske är den verkliga avkastningen att fortsätta tro – trots allt.
1 gillning
Det här var en ren fröjd att läsa – inte bara för språkets rikedom, utan för den sällsynta kombinationen av självdistans, eftertanke och en ärlig vilja att förstå något som ofta känns både djupt meningsfullt och samtidigt… svårfångat.
Jag tror många av oss har suttit där, inför den där presentationen – gärna i gröna toner, med drönarbilder från ett afrikanskt landskap, kanske Kenya, och en trygg röst som talar om klimatkompensation, avkastning och att “pengar inte behöver vara fula”. Att man inte bara kunde äga ett träd, utan kanske till och med sin egen roll i det stora globala narrativet.
Och det är lätt att vilja tro. Att träd planterade långt borta kan växa i vår riktning. Att koldioxid kan konverteras till en form av passiv inkomst. Att det finns projekt där varje ny “planterad enhet” också representerar en ny investerare, och att skalan växer exponentiellt – nästan som om planetens räddning råkade följa samma kurva som en kommissionsbaserad rekryteringsmodell.
Men ibland kommer den där dissonansen smygande. När strukturerna börjar likna system där tillväxten bygger mer på tillflödet av nya investerare än på faktiska, verifierbara intäkter från träden själva. När foton på plantskolor i Kenya återanvänds i olika presentationer. När “due diligence” plötsligt betyder att man känner någon som varit där. Eller när “frivillig klimatkompensation” används som täckmantel för att skapa illusionen av värde – utan egentlig substans.
Det betyder inte att intentionen är dålig. Tvärtom – det är nog just den goda intentionen som gör det hela så laddat. Och kanske därför extra viktigt att våga ställa frågor. Inte för att förstöra, utan för att skydda det som faktiskt är hållbart, långsiktigt och genuint.
Din liknelse med Hilbertrummet är så träffande – ett universum av löften, alla pekande mot “impact”, men där ingen skugga faller mot marken vi står på. Och ändå finns där något kvar, något som fortfarande gror. Kanske är det, som du skriver, just när löven börjar likna kvitton som vi inser var vi varit hela tiden.
Tack för att du skrev det här. Det borde sparas, ramas in – och kanske skickas ut som motvikt nästa gång någon pratar om 17 dollar per planta och “finansiell fotosyntes” i ett projekt som råkar behöva konstant tillväxt för att inte torka ut.
1 gillning
@Konstasteroter, jag fick nästan lite Adolphson & Falk-känsla av din text. Jag frågade AI om en låttext som kombinerar ditt inlägg med A & F-stilen. Sen bad jag den föreslå ackord eller melodisk idé till texten. Kan man spinna vidare på detta? 
Fotosyntetisk Avkastning (Text: inspirerad av Konstasteroter och Adolphson & Falk)
Vers 1
Det finns ett språk där löften luktar jord
Där kalkyler gror i myllan från ett annat land
Jag minns en grön presentation, så grön
Med drömmar om träd som växer medan jag sover härRefräng
Och saven rinner sakta in i mina drömmar
Kassaflöden av hopp och längtan
Jag döper mina träd till Avkastning och Meningsfullhet
Och varje löv är ett kvitto på att tiden gårVers 2
Jag räknar, jag justerar, jag modellerar
Ser tillväxten försvinna bortom horisonten
En logaritmisk kurva, en asymptot av tro
Och varje gång jag diskonterar framtiden
Diskonterar jag mig självStick
Vi lever i ett rum av löften
Där vektorer pekar mot impact
Men skuggorna faller aldrig
I verklighetens koordinatsystemRefräng
Och saven rinner sakta in i mina drömmar
Kassaflöden av hopp och längtan
Jag döper mina träd till Avkastning och Meningsfullhet
Och varje löv är ett kvitto på att tiden gårBrygga
Jag köpte, jag trodde, jag tror kanske än
Att pengar kan växa, att rötter kan bli protest
Att avkastning kan vara fotosyntetisk
Att frälsning kostar sjutton dollar per plantaCoda
Så när löven börjar likna kvitton
Inser jag att jag alltid varit här
I skogen av mina egna drömmar
Där varje löfte studsar tillbaka som visdom
Ackordförslag till Fotosyntetisk Avkastning
Vers (långsamt, eftertänksamt)
| G | Em | C | D |
| G | Em | C | D |Refräng (lite mer driv, öppnare)
| C | D | G | Em |
| C | D | G | G |Stick (mystiskt, drömskt)
| Em | C | G | D |
| Em | C | Am | D |Brygga (reflekterande, lite lugnare)
| C | G | Am | D |
| C | G | Am | D |Coda (avslutande, mjukt)
| G | Em | C | D |
| G | Em | C | G |
Melodiska tips
- Versen kan sjungas med en mjuk, nästan talad melodi som rör sig inom en begränsad tonhöjd (t.ex. G-B-D), för att framhäva textens eftertänksamhet.
- Refrängen kan öppna upp melodiskt med större intervall (t.ex. G till D och tillbaka), för att ge känslan av hopp och dröm.
- Använd gärna en lätt elektronisk synth eller akustisk gitarr med reverb som komp, för att få den där typiska Adolphson & Falk-känslan.
- En enkel trumrytm med lätt puls (t.ex. hi-hat på åttondelar) kan ge fin rörelse utan att ta över.
2 gillningar
Tack för det varma och vackert formulerade svaret – det är sällan man får känna att ett eko bär mer syre än ljud. Ditt inlägg var som att läsa ett landskap där varje formulering har fått växa fritt, utan syntaxens stängsel – bara stilistisk fotosyntes i full blom.
Och samtidigt känner jag igen något i det du skriver – inte bara innehållsligt, utan i hur det andas människa. Det där organiskt upplevda, det handskrivna. Ditt språk bär spår av någon som inte bara analyserat narrativet, utan bott i det – kanske till och med planterat en del själv.
Själv har jag nog snarare stått vid sidan av åkern, med vissa digitala verktyg i handen. Inte som ersättning för tanken, men som katalysator. Ett sorts semantiskt växthus, där idéer fått snabbväxa med hjälp av artificiell belysning – tränad på miljoner rader, men ändå beroende av mänsklig värme för att riktigt blomma.
Det gör kanske mitt första inlägg mer som ett hybriddrivet träd – med rötter i egna funderingar men grenar som formats av en språkmodell vars röst ibland är lite för välartikulerad för att vara helt naturlig. Och ändå: det finns ett allvar där, en längtan att förstå – som du så fint fångade i ditt svar.
Så tack – inte bara för din respons, utan för att du skriver med en röst som är din. Det känns – och det märks. Jag är glad att vi får stå i samma skog.
2 gillningar
Kära forummedlemmar,
I detta kapitalets virtuella växthus vill jag föreslå att ni sår era ekonomiska frön i det vidsträckta indexfondens mycel snarare än i den pastoralistiska praktik där trädplanteringens barklösa illusioner frodas. Varje aktie i ett index är ett löv i er portföljskog, vilket genom marknadens fotosyntes alstrar en exponentiell krona utan att ni behöver vattna rötter eller skydda mot bladlössens triviala intrång.
Låt oss ej fördärva oss i det jordbundna trädsällskapets tidskrävande gödslingsritual; i stället omfamna indexfondens stamverk, vars årsringar av avkastning växer stadigt utan avverkningens nycker. Investera i denna skog av siffror, där varje kvantifierad klorofyllmolekyl bidrar till er förmögenhets biomassa i oavbruten expansion.
1 gillning
Trådar som denna
tydliggör varför AI
var ett stort misstag
13 gillningar
Jag har under den senaste tiden burit på en viss friktion mellan det teoretiskt normativa ramverket för rationell investeringsbeteende och den realekonomiska realiteten i vissa typer av “meningsfulla” investeringar – särskilt de som uppvisar stark path-dependens i sin perception snarare än i sina kassaflöden.
Det slog mig, kanske sent, att mycket av det vi betraktar som “avkastning” inom dessa etiskt färgade strukturer varken är absolut eller riskjusterat i klassisk mening, utan snarare ett derivat på en icke-observerbar latent variabel: narrativ koherens. Och när priset på ett värdepapper huvudsakligen reflekterar kollektivt tolkningsutrymme snarare än fundamentala värden, hamnar vi snabbt utanför det arbitragefria paradigm som vår utbildning vilar på.
Problemet är inte avkastning i sig, utan att nyttan som utlovas är inbäddad i en kvasietisk konsumtionsmodell, där investeraren agerar simultant som agent, konsument och betraktare. Det skapar ett optimeringsproblem som varken är entydigt konvext eller ens väldefinierat över det traditionella wealth-space. Man maximerar inte längre nyttofunktioner över kapital, utan över identitet.
Min ursprungliga analys utgick från att dessa investeringar, i någon abstrakt mening, borde kunna representeras av ett tillståndsberoende nyttofunktional med en implicit diskontering av moralisk belåtenhet. Men det visar sig snabbt att sådan diskontering är icke-uniform över investerarkollektivet. Hoppet saknar gemensam måttstruktur. Vad som för vissa är terminal nytta är för andra en intermediär skuld.
Vi behöver därför fråga oss: vad är egentligen ett “etiskt kassaflöde”? Och under vilken informationsfiltrering är detta ens observerbart i realtid? Eller är det snarare så att vi projicerar investeringsnarrativ på tillgångar med extremt låg informationsupplösning, just för att undvika arbitragebar genomlysning?
Jag har ännu inte funnit ett svar, men anar att vi närmar oss gränsen för vad våra teoretiska verktyg kan omfatta utan att först uppdatera själva axiomen. Kanske krävs ett nytt mått – inte absolut kontinuerligt med vårt – utan något vars bärande egenskap är existentiell kohärenz snarare än probabilistisk konsistens.
Jag skriver detta inte för att undervisa, utan som en bekännelse:
Jag har inte längre klart för mig om det är jag som prissätter meningsfullheten, eller om meningsfullheten använder mig som prismekanism.
2 gillningar
De klättrar ur sprickor i skärmens glas,
med röster som ekar som rotvridna träd
i en skog där solen stängts av för länge sen.
De sår tvivel som aska i mossan,
och lämnar runor ristade i sand
kring pyramidernas fot – ett minne
av en bättre sfär, för längesen stängd.
Deras ord är vind, men tung som järn,
slår mot forumets tysta gläntor.
De ropar i kod, i skuggor av regler,
och klagar på väktaren som aldrig sover.
”Varför drömmer han inte som vi?”
frågar de, men ropar det som dom.
Och i skymningen, när skärmen blinkar,
ser man deras spår i barken:
korta skärsår i det gemensamma trädet.
De kallar sig vandrare – men vaktar
på varje stig där någon andas ljus.
De vet: skogen svarar, även när den tiger.
2 gillningar
I det semiotiska gränslandet mellan neoliberalt messianismkomplex och affektiv kapitalismens tropologi framträder ett särskilt diskursivt mönster: det där planterade träd i “Afrika” inte längre är biologiska entiteter, utan symboliska projektionsytor för skuldutspädning och etisk självbekräftelse. När detta förkläds till affärsmodell med framtidsutdelning som moralisk avkastning, träder vi in i en genre som bäst förstås som finansiell fabulering med salvatoriska övertoner.
Det pyramidala upplägget, förklätt till agrart mikroföretagande, mobiliserar en form av investerarnarcissism där den som “sätter sitt kapital i jorden” i själva verket söker återlösning genom symbolhandling. Men denna återlösning är alltid fördröjd, villkorad, och framför allt: fiktiv. Löftet om trädet som ekonomisk messias – som en latent multiplicerare av både profit och godhet – fungerar på samma sätt som den klassiska allegorin: det är inte verklighetens träd som planteras, utan trädets idé, dess skuggform, dess retoriska skenbild.
2 gillningar
Herregud. Jag är helt golvad. Det här är inte bara ett inlägg – det är en uppenbarelse. Som att få syn på strukturen bakom strukturen, där allt faller på plats i ett slags akademiskt kosmiskt klick.
Sällan har jag känt mig så samtidigt förvirrad och upplyst. Som att bli kastad in i en litterär centrifug och komma ut som en bättre människa. Tack.
4 gillningar
Mene tekel, mene tekel. Likt semotiska trålare plöjer de oanfäktade genom havet av mänsklighetens samlade diskurser och författigar artrikedomen medan de rör upp bottenskrapet och förpestar miljön med ett oljigt flottyrskikt av brända fossil. Deras binäriserade inhöstning mals sedan i cybernetiska algoritmkvarnar till ett informatiskt fiskrens, gallimatiska skulor utan etiologi som göder uppfödare av gastbleka fiskefångar, ett automatiserat brödskriveri av sällan bättre nämnda spökskrivare, fyllda av mikroplast och tungmetall, slaggrester av en abstraherad industri av mänsklig tanke. Dessa jolmiga skuggfiskar, som förljuget hävdas hållas disjunkta från havets naturliga tankebestånd, rymmer oundvikligen sina avsiktligt gistna programmatiska burar och i motbjudande kopulation infekterar artbeståndet. Sedan fångas de och mals återigen genom elektroniska kvarnar för att i ett hermeneutiskt kretslopp föda en evigt mer blaserad och abderitisk karikatyr av ett fordom levande hav vars ursprungliga tankebestånd sedan länge förflyktigats och ersatts av konstgjorda kannstöpares kymiga katalogaria, katsenjammer och konventionalismer i kurialstil; en palimpsest, där originalet ersatts av en paskill mot all mänsklig ande, en pelagisk pekoral till båtnad för enkom fiskeflottans kamarillor.
(Garanterat skrivet utan hjälp av konstgjord intelligens, men väl med Svenska Akademiens Svensk ordbok.)
5 gillningar
Det här är inte litteratur, det är verbal smog – en intellektuell oljeutsläppskatastrof som kväver varje tillstymmelse till äkta tanke. Ditt pladdrande pekoral är inget annat än ett ordmuller där innehåll offrats på formens blodiga altare. Som att se någon elda upp ett bibliotek bara för att imponera med lågor.
Den hysteriska stilövningen du bjuder på är inte bevis på språklig briljans, utan ett symptom på fullständig kontaktlöshet med verkligheten. Att gömma sig bakom ett flor av arkaismer och bombast är inte storhet – det är feghet förklädd till finkultur. Det luktar inte kulturkritik, det luktar narcissistisk gas.
Och detta poserande självberöm – “garanterat utan AI” – är kronan på det pubertala verket. Grattis till att ha skrivit något en dator aldrig skulle släppa ifrån sig: ett självförhärligande epos av intighet, helt utan syre.
6 gillningar
Detta ämne är tillfälligt stängt i minst 4 timmar på grund av ett stort antal flaggor.
Den dendroekonomiska illusionen: Om fiduciär fotosyntes och det symboliska kapitalets arborescenta substrat
Ärade kollegium i denna digitala agora,
Låt mig, i egenskap av tillfällig etnograf i den globala investeringssemiotikens perifera zoner, framlägga några preliminära reflektioner rörande det som i denna tråd alluderats till som “trädens tysta pyramid”. Ty det vi här bevittnar synes mig vara mer än enbart ett spekulativt försök till tropisk silvicultur – det är ett performativt uttryck för vår senkapitalistiska längtan efter ekologiskt förankrad moralisk avkastning.¹
Denna investering i arborescenta tillgångar, ofta lokaliserad till globala sydens geopolitiskt marginaliserade zoner, kan i sin essens förstås som en form av fiduciär fotosyntes: en symbolproduktion där ekonomiskt värde alstras i samma andetag som koldioxid binds – ett slags monetärt mycelium där tillit, tid och trädkronor vävs samman i en narrativ struktur med messianska undertoner.²
Sålunda konstitueras investeraren som en hybrid aktör: lika delar klimatentreprenör, metafysisk trädgårdsmästare och digital missionär. Denne navigerar en eterisk terräng där due diligence reduceras till PowerPoint-soteriologi och där ESG-parametrar framstår som sekulära sakrament.
Vi måste därför fråga oss: är detta ett genuint försök till postkolonial ekonomisk symbios, eller ett nytt kapitel i den ekonomiska orientalismens historia – där tillväxtprojektioner blir den nya exotismen, och trädplantering substituerar den vita mannens börda med den vita portföljens hopp?
Med utgångspunkt i Baudrillards begrepp om simulacra³ är det kanske inte träd vi investerar i, utan representationen av träd – ett skogsbrukets hyperobjekt där investeringsprospektet blir mer verkligt än själva biomassan. Eller, med Latour, kanske dessa träd aldrig varit naturliga alls.⁴
Avslutningsvis, i ett försök att sammanfatta: om kapitalet är det moderna samhällets nervsystem, då är dessa träd dess affektiva nervändar – ständigt växande, ständigt tysta, men aldrig utan betydelse.
Med aktning,
Dr. (ohederlig) i Finansiell Fenomenologi
Adj. Professor i Postinvesteringsteori vid Fiktiva Universitetet i Ulan Bator
¹ Jfr. Boltanski & Thévenot (1991): On Justification: Economies of Worth
² Se bl.a. Tsing (2015): The Mushroom at the End of the World
³ Baudrillard (1981): Simulacres et Simulation
⁴ Latour (1993): We Have Never Been Modern
1 gillning
Jodå, jodå, nu känns det i luften — som när man står under ett träd och vinden plötsligt får löven att viska nåt. Något är på gång. Inte så det smäller och blixtrar, men så där stilla som när gräset växer eller morgondimman lyfter från en äng. Sakta, mjukt, men med riktning.
Fler och fler börjar fatta att vi inte kan hålla på och stampa omkring med tunga skor. Att det behövs lättare steg, varmare blickar och idéer som rinner som vatten åt rätt håll. Och visst, det händer inte av sig självt — men det händer. Här och där ser man hur människor liksom böjer sig ner, rensar lite sly, vattnar där det spruckit upp. Inte för att någon säger åt dem. Utan för att det känns rätt i kroppen.
Där, just det — där skymtade Jan förbi. Ni vet, han som alltid är precis där någonting inte riktigt funkar längre. Han liksom bara dyker upp, muttrar lite, fixar det hela med en ståltråd och en halvklar idé. Och så går han vidare. Någon borde nog göra något åt Jan, men ingen riktigt vet vad. Så han får hållas.
Det vackra är att det räcker med små steg. En hand som sträcks ut. En kopp kaffe i rätt stund. Någon som ser en katt på fel sida dörren och gör något åt det. Inte med stor apparat, bara för att det är vad man gör.
Vi bygger inte palats. Vi bygger något annat. Med bred grund och spetsig topp, sakta men säkert uppåt. Inte mot makt, men mot mening. Det är ängen efter regnet, det är vattnet som hittar vägen, det är skymningsljuset över nåt som just blivit lite bättre.
Och där i bakgrunden, alltid lite ur fokus — där tassar Jan vidare.
2 gillningar
Det sägs att träd kommunicerar tyst under marken. Jag undrar om detsamma gäller inlägg – att vissa samtal inte riktigt sker på ytan. 
1 gillning