Skriver ner lite tankar före jag faktiskt ser på filmen. Har nämligen en mindre, opretentiös spaning som jag tycker vore kul om den (om än indirekt) faktiskt tas upp i filmen på ett tillfredsställande sätt:
Å ena sidan har vi dem som hävdar att vi som kollektiv hela tiden måste jobba både mer, hårdare, och framför allt mer effektivt för att hålla oss konkurrenskraftiga. Varianter på detta tema ger att vi är beroende av en befolkningsökning i ett slags evigt pyramidspel. Eller krasst sett att folk bränner ut sig av för mycket jobb.
Å andra sidan har vi dem som målar upp en bild av att (betydligt) färre personer komma behövas i arbetslivet i framöver. I en inte allt för avlägsen framtiden väntar någon slags utopisk bild av “money for nothing” medans vi kollektivt hänger oss åt våra intressen i stället för att jobba.
Sammanfattningsvis känns det helt enkelt inte som verklighetsbeskrivningen stämmer överens mellan dessa läger överhuvudtaget.
Det vi med viss säkerhet kan säga om vi tittar i backspegeln är att vi de senaste decennierna i västvärlden verka jobba mer och mer, allt medans tempot blir högre och färre personer ska utföra fler arbetsuppgifter i effektiviseringarnas tidsanda. Fler personer mår dåligt på/av jobbet och folk bränner ut sig på löpande band, trots betydande tekniska framsteg. Vad är det som säger att det skulle bli annorlunda denna gång?
Båda är väl sanna till viss del. Mer kvalificerad arbetskraft behövs då enkla jobb minskar men även skattebasen. Samtidigt behövs färre av den stora grupp människor som är lågkvalificerad eftersom efterfrågan minskar på dessa. Vad dessa människor ska göra då har väl ingen listat ut än, men det finns väl tyvärr en risk att det kan bli våldsamt?
Kikade på dokumentären här efter jobbet. Visst var den något seg som påpekats i tråden tidigare, men jag tycker ändå den gav ett par nya insikter och reflektioner.
Fick ett gott skratt åt Kuwait-inslaget som kändes både extremt surrealistiskt, absurt och främmande. Helt fantastiskt att det finns människor i delar av världen som får betalt för att komma in till ett kontor och sitta i en källare och titta på YouTube, läsa lite böcker eller spela spel på mobilen i brist på arbetsuppgifter.
Riktigt bra dokumentär!
Kände precis som tidigare talare också kände att det var helt surrealistiskt att se kuwaitarna sitta i en källare och göra ingenting i flera timmar för en bra lön. Jag blev nästan lite frustrerad över all tid de bara satt förvirrade i. Själv hade jag studerat eller jobbat med frilansgrejer under tiden jag satt där och fick min “basinkomst” liksom.
Intressant film med tvära kast mellan ytterligheter. Tyckte det var tankeväckande med italien där folk har checkat ut pga att de är endabarn och vet att de får sitt på det torra. Lite rädsla som drivkraft kanske inte är fel ibland, tänkte jag. Säkert delvis för att jag också drivs av rädsla när det gäller sparande etc.
Tycker alla basinkomst-försök är ganska meningslösa.
Det är alltid under en viss tid vilket betyder att personerna som är med vet att de måste göra karriär ändå så att de kan försörja sig när pengarna slutar komma, hela meningen med basinkomst är ju att man ska vara garanterad det hela livet utan motkrav. Och problemet med det är ju motvändningen att vissa kommer att sluta jobba helt eller jobba väldigt lite, något som man aldrig kommer att se med ett tidsbestämt försök av basinkomst.
Om man ser problemet med hikkimoris och hemmasittare som ökar världen runt så är det inte en särskilt orimligt att tro på att basinkomst skulle öka denna andel av populationen exponentiellt. Om man kan hyra en liten skitlägenhet och spela spel hela dagarna utan att behöva jobba är det många som skulle ta det i dagens läge tyvär.
surrealistiskt är ett bra ord.